Förälskad i annan

Usch vad jobbigt. Men bra att tänka tror jag. 

Det känns som min förälskelse dragit sig lite mer undan också, men inte hela tiden. Vi hörs ändå av, bara inte lika ofta. Han är definitivt också medveten om att jag känner något, eftersom jag inte kunnat låta bli att bli lite emotionell några gånger. Inte så jag gjort fel något direkt, bara reagerat totalt ologiskt egentligen, på ett sätt man kan göra om man verkligen tycker om någon som mer än en vän.

Det hade varit så trist att helt förlora honom i mitt liv, jag tycker väldigt mycket om honom som person. Ibland kan jag känna att hela förälskelsegrejen förstört det, men jag kan inte heller sluta känna så. Skitjobbigt. Dessutom saknar jag honom mer för att vi ses och hörs mindre. Och oroar mig lite för han verkar ganska olycklig ibland. Det här kan jag inte ens säga till någon i mitt verkliga liv. 

Jag fick ett tips om att när tankarna på personen kommer upp, bara acceptera att de finns där och försöka sysselsätta sig med något annat än att göra något med tanken. Dvs försöka inte spela upp olika scenarion som skett, hur han såg ut vid ett visst tillfälle, hur det skulle vara om .. etc

Men detta är jag skitdålig på själv. Haha. Kollar foton på honom flera gånger om dagen, försvinner in i dagdrömmar utan att märka det själv. Får verkligen anstränga mig för att inte höra av mig.

Jag försöker just nu mest acceptera hur det är, jag kan ändå inte förändra situationen. Sedan känns det sorgligt, men det är livet antar jag.

Jag tror människor fungerar olika alltså. Jag vill smärtsamt mycket att det ska vara sådär enkelt. Visst i mitt fall hade jag kunnat blocka honom, men är inte det drastiskt? Vi kommer ses förr eller senare ändå.

Skönt och skönt, känns som en plåga nu, men fattar vad du menar. Jag kan inte sova inatt, jag vet att skulle jag skriva skulle han svara, direkt eller om någon timma, men jag vill inte jaga honom när jag märker att han dragit sig undan lite.

Jag tror i min situation hade jag hellre fått en förklaring än att han bara helt försvann plötsligt. Önskar också att jag inte visat att jag har känslor, men det var verkligen inte meningen. Samtidigt så förstår jag ju varför någonstans om han bara försvinner, allt hade gått att läsa mellan raderna.

Det är bara sällan man hittar någon som man har det där rena, roliga och genuina med. Nästan barnlika. Både som vän och kärleksmässigt.

Samtidigt har jag tänkt på hur en relation mellan oss skulle bli, tvivlar inte på att det hade haft potential, samtidigt är familjegrejorna svåra att föreställa sig. En arg fru och barn från bådas sidor. Det känns också overkligt att det skulle gå bra. samtidigt tycker jag att vi är väldigt bra på att ge varandra energi och är positiva båda två också. Det känns som hade man velat, hade man kunnat hitta sätt. Samtidigt som jag absolut inte vill skada relationen han har till sina barn, jag tycker han verkar ha en fin relation till dem.

Jag är rädd att aldrig mer bli kär också, inget i livet känns självklart i min ålder. Jag har till och med försökt träffa andra, men slutar ofta med att jag tänker på min förälskelse när jag umgås med den andre och sedan är det lika bra att avbryta.

Tror du förälskelse kan lägga sig över tid och han och jag kan vara vänner någonstans, eller är vi helt körda? Jag vet att vi kommer ses ganska snart av en anledning, har en klump i magen pga det.

Ursäkta förresten att jag skriver av mig i din tråd, haha. 

Ja, jag håller med. Det här är en person som helt oväntat kom in i mitt liv och som jag känt ett tag nu, han är inte ens riktigt "min typ". Jag kände inte så i början, något hände när vi lärde känna varandra mer. Normalt sett brukar jag känna attraktion ganska snabbt eller inte alls, men denna har liksom vuxit fram som en långsam förälskelse, och nu är jag lite orolig för mig själv för det känns nästan som någon slags villkorslös kärlek eller att älska. 

Idag kände jag att det är katastrof för vi hörs så sällan, men insåg att det bara gått mindre än fyra dagar. Jag försöker i mitt huvud tänka på hur det skulle vara om vi hade en riktig kärleksrelation och vad vi inte vet och inte vet om varandra som skulle kunna göra att det går åt helvete. Det brukar ju inte vara samma att ha en relation som att ha en vänskap/attraktion.

Jag tänkte att han är ju ganska flörtig, vilket jag uppfattas som ibland också, det kanske hade blivit jobbigt i längden. Hans barn är ju ganska stora och mina med. Det hade antagligen blivit besvärligt med dem. Hans fru hade dessutom skapat problem, med all rätt hade hon såklart blivit arg och ledsen. 

Vi har aldrig rört varandra på det sättet, vi kanske inte ens är kompatibla. Ibland försöker jag tänka att det är en väldigt stark vänskap vi har, för det var den verkligen innan allt blev komplicerat, åtminstone för mig.

Tänker att vi haft så mycket gemensamt och så roligt ihop att jag pga att vi är man och kvinna har blivit förvirrad och blivit tillfälligt fysiskt attraherad, han har å andra sidan aldrig sagt till mig rakt ut att han är fysiskt attraherad av mig, indirekt ja.

Jag vet ju att det troligtvis känns som mer än fysisk attraktion egentligen, men det kanske bara är en stark vänskap? Han kanske inte känner exakt samma saker jag gör och därför drar han sig undan?

Jag kanske bara inte haft sex på länge och därför känner såhär? Men nu kan jag inte ens sexuellt attraheras av någon annan heller.

Vi kanske bara behöver ligga med varandra och sedan går det över (den är farlig.)

Såhär håller jag på i mitt huvud. Jag blir galen.

Blandat med att jag verkligen aldrig känt såhär. Inte för min exman ens, och honom skaffade jag ändå barn med och tänkte mig ett helt liv med. 

Men det kan jag också känna, något slags tacksamhet för han väckte mig ur något slags stadie av total avstängdhet inför relationer, sexualitet, livet och män. Nu har det inte direkt hjälpt i förhållande till andra män jag träffat, men jag känner mig smärtsamt levande i alla fall.

Jag tänker att det behöver ju inte vara en "ersättare i farstun". Den man är gift med kanske fungerar okej eller halvbra om man verkligen anstränger sig och man tänker att det är så livet är för för de flesta, men när man träffar en person som verkligen är rätt för en så inser man saker om sig själv som man inte visste att man inte visste. Det kan nog hända när som helst i livet. 

Vågar du visa ditt användarnamn?