Anonym (Mannen) skrev 2024-05-27 21:25:38 följande:
Vi människor styrs i olika grad av känslor men det forskning visar är att vi kan styra våra känslor genom våra handlingar. Så på det sättet styrs vi också av våra tankar och resonemang.
Forskning visar att vi kan begå handlingen före känslan och därmed föda en känsla. Den vanliga uppfattningen är att vi först måste känna känslan för att sedan begå handlingen. KBT bygger på detta och används inom relationsterapi och mycket annat.
Sen finns det motsatta. Vi kan känna något men behöver inte agera på det. Om vi inte redan lärt oss det så kan vi lära oss att ha en distans till våra känslor. Det är en form av känslomässig mognad att ha det.
Om man har en känsla så behöver den inte ta över en själv. Man kan säga till sig själv: "Jag känner ilska/ångest/förälskelse/osv". Man får ett mentalt avstånd till sin känsla.
Att vara starkt känslostyrd är en form av känslomässig omognad och leder ofta till problem. Det är sånt som bidrar till otrohet, missbruk, svårighet att klara av skola och jobb, våldtäkt, misshandel, depression, osv. Sen ska man givetvis ha känslor i relationerna till andra människor. Men det betyder inte att alla dom känslorna är bra.
Forskning visar att de relationer där man begår handlingar för att stärka relationen är de som håller bäst. Kärleken tar ofta slut för att många tror att allt ska komma naturligt. Men det behövs investeringar i en relation för att den ska hålla. Man behöver begå handlingar fast man inte alltid känner för det.
Är det inte bara ett sätt att lura oss själva? Om vi implementerar KBT i våra relationer och så att säga lär oss att älska varandra, är det inte då ett resonemangsäktenskap. Är det inte just detta som kännetecknar just detta, att lära sig att älska varandra? I relationer som bygger på kärlek däremot är det känslorna som är grunden för relationen.
Givetvis kan inte kärleken ensam vara garanten i relationen, respekt och samarbetsvilja mm är också viktiga ingredienser.
Kanske finns det en övertro på att kärleken ska komma bara man anstränger sig, men är det inte så, att när man anstränger sig för att vara den andre till lags så finns risken att man tappa bort sig själv på vägen.
Vad som är viktigt för mig, har väldigt mycket med känslor att göra. Det är via känslorna som vi avgör om någonting känns äkta?
