• Anonym (A)

    Är det här medelålderskrisen?

    Jag har varit ensamstående på heltid med mitt barn och gått igenom flera svåra händelser. Det har inte funnits tid att reflektera över mig själv och livet. 


    Nu är mitt barn snart 20 och det känns som om åren bara försvann. 


    På senare tid har minnen och tankar om hur livet hade kunnat bli, mina felbeslut, avgörande ögonblick som jag missade och besvikelser bara sköljt över mig.


    Mitt barn är det bästa som hänt mig och jag har älskat att vara mamma (det gör jag förstås fortfarande). Jag önskar att jag hade fått fler barn men det fanns ingen tid för mig att träffa någon och bilda en ny familj. 


    Nu ser jag allt så klart. Karriären jag fick ge upp, alla chanser jag missade. 


    Jag drömmer inte om att vara ung igen eller en ungdomlig livsstil, klassikern när en del får en medelålderskris. Det är bara som en stor sorg och minnen som gör ont. 


    Hur ska jag ta mig ur det här? Jag vill inte fastna i ältande. Mitt liv är väl ändå ok. Jag har ett kul jobb och vänner. Jag brukar vara bra på att tänka positivt, annars hade jag gått under, men nu är det så svårt.


    Kanske är det en begynnande depression. Jag vet inte. Jag är 51 och har antagligen en del år kvar men hur ska jag orka när det känns så här? 


    Är det någon som känner igen sig eller har något råd? 


     


     

  • Svar på tråden Är det här medelålderskrisen?
  • Anonym (A)
    AnnaSthlm skrev 2024-04-12 23:36:06 följande:

    Jag tror att du behöver lyfta och bearbeta de känslor som kommer. Jag skulle göra det med en terapeut. Du är fortfarande ung och massa år framför dig där du kan drömma framåt och förverkliga dina drömmar.
    Men först måste du sörja, det är okej att göra det, sedan kan du släppa det! 


    Tack för fina ord och för att du kallar mig ung vid 50. :) Du har säkert rätt. Det är nu när jag får tid att reflektera som tårarna kommer över allt som hänt. 


    Jag märker att de här känslorna triggas av vissa situationer. Jag minns när ett ungt par som bor mittemot mig fick barn. En dag kom pappan hem med en stor bukett blommor till sin sambo. De var så gulliga och jag blev rörd men när jag stängde dörren om mig kom tårarna. 


    Det där fick jag aldrig uppleva. Jag fick fly från pappan med mitt lilla nyfödda barn eftersom han spårade ur och blev våldsam mot mig. Han är psykiskt sjuk och har orsakat oss så mycket oro och sorg trots att jag lämnade honom redan då. 


    Jag reser ensam ibland nu när barnet är stor och kan också bli ledsen när jag ser par i min ålder som har levt tillsammans i många år. Det hade jag så gärna velat uppleva. Jag vet inte hur det är att ha någon att luta sig mot. Det har varit så många ensamma dagar och nätter. Jag är tuff och får ofta höra att jag är så stark men jag längtar efter att inte behöva vara det ibland. 


    Du har rätt. Jag ska träffa min läkare snart och kan fråga om en terapeutkontakt då. 

  • Anonym (A)
    Lynx123 skrev 2024-04-13 07:32:34 följande:

    Varför inte skola om dig och skaffa etr helr nytt jobb? Får du leva kommer du ju ändå fylla 55, så varför inte fira den dagen med att ha en ny utbildning istället för att inte ha det? It aint over til its over!


    Jag har funderat på det men sonen är inte helt självförsöjande än så jag vill finnas som ett stöd för honom. 
    Jag gillar mitt nuvarande jobb och tjänar över medel så det kännns inte akut men om det förändras skulle jag nog vilja skola om mig. 
  • Anonym (A)

    Tack för fler kloka svar! 


    Det är bra att få lite perspektiv från andra. Jag håller med om allt ni skriver.

    Fast jag skulle inte säga att det är dåliga ursäkter från min sida. Jag har verkligen hållit igång - rest, träffat vänner, vandrat i naturen, gått på föreläsningar och gymmat. 


    Jag är inte typen som sitter hemma och deppar  och tycker synd om mig själv. Det är därför de här känslorna skrämmer mig nu. 


    Jag tyckte att jag hade koll och planer men det känns som om jag är på väg in i en depression och ska verkligen göra allt för att inte hamna där. 

    Det faktum att sonen snart flyttar hemifrån bidrar säkert. Jag har fått skydda honom av flera skäl och det är svårt att släppa taget även om jag inte säger det till honom förstås. 

    Han är en väldigt fin person, stark och självständig med mycket driv. Han kommer att börja ett nytt jobb snart och vill själv bidra hemma men jag tycker att det är onödigt att han tar studielån om han kommer in på utbildningarna som han har sökt. 

Svar på tråden Är det här medelålderskrisen?