Är det här medelålderskrisen?

Jag tror att du behöver lyfta och bearbeta de känslor som kommer. Jag skulle göra det med en terapeut. Du är fortfarande ung och massa år framför dig där du kan drömma framåt och förverkliga dina drömmar.
Men först måste du sörja, det är okej att göra det, sedan kan du släppa det! 

Varför inte skola om dig och skaffa etr helr nytt jobb? Får du leva kommer du ju ändå fylla 55, så varför inte fira den dagen med att ha en ny utbildning istället för att inte ha det? It aint over til its over!

Tack för fina ord och för att du kallar mig ung vid 50. :) Du har säkert rätt. Det är nu när jag får tid att reflektera som tårarna kommer över allt som hänt. 

Jag märker att de här känslorna triggas av vissa situationer. Jag minns när ett ungt par som bor mittemot mig fick barn. En dag kom pappan hem med en stor bukett blommor till sin sambo. De var så gulliga och jag blev rörd men när jag stängde dörren om mig kom tårarna. 

Det där fick jag aldrig uppleva. Jag fick fly från pappan med mitt lilla nyfödda barn eftersom han spårade ur och blev våldsam mot mig. Han är psykiskt sjuk och har orsakat oss så mycket oro och sorg trots att jag lämnade honom redan då. 

Jag reser ensam ibland nu när barnet är stor och kan också bli ledsen när jag ser par i min ålder som har levt tillsammans i många år. Det hade jag så gärna velat uppleva. Jag vet inte hur det är att ha någon att luta sig mot. Det har varit så många ensamma dagar och nätter. Jag är tuff och får ofta höra att jag är så stark men jag längtar efter att inte behöva vara det ibland. 

Du har rätt. Jag ska träffa min läkare snart och kan fråga om en terapeutkontakt då. 

Jag har funderat på det men sonen är inte helt självförsöjande än så jag vill finnas som ett stöd för honom. 
Jag gillar mitt nuvarande jobb och tjänar över medel så det kännns inte akut men om det förändras skulle jag nog vilja skola om mig. 

Förstår. Tänkte mer att det kunde kännas som en nystart. När du är 60 eller 70 kommer du se tillbaka på dig själv idag som rena ungdomen.

Jag fyllde nyligen 60 och tycker att det känns jättetufft. Många tankar som svirrar runt i huvudet kring hur livet blev och vad som kunde ha varit bättre, smartare val jag borde ha gjort osv. Att inse att man levt större delen av sitt liv och att det är för sent att utbilda sig och byta karriär, svårt att träffa en livspartner, rädsla för pensionen och att vara ensam resten av livet.

Usch det är inte kul, men samtidigt har det fått mig att inse att jag måste ta för mig mer, vara öppen och våga  tacka ja till nya upplevelser och nya människor. Har tex hittat en ny hobby som jag bara älskar. 

Jag tror att det är rätt naturligt att få en livskris och att de tankarna kommer när det händer något stort i ens liv. Barnen flyttar, man fyller 50 eller 60, man skiljer sig med mera. Plötsligt gör man ett slags bokslut över det som varit och tar sig tid att tänka de jobbiga tankarna. Det kommer bli bättre! Kram på dig!

Du behöver ett nytt projekt, TS.

Ditt klagande är bara en dålig ursäkt för dig att inte agera. Ut och rör på dig, gör saker. Hitta på saker. Hjälp andra. Det finns mängder att hitta på. 

Felbeslut är en naturlig del av livet. Om man hanterar felbeslut rätt så blir de t.o.m. positiva för en för man lär sig av dem, blir klokare och mer ödmjuk.

Alltså, att man får lite livskriser då och då, är ju ett tecken på att man inte ständigt har möjlighet att reflektera, helt göra det som man innerst inne vill (och kanske behöver) samt att livet behöver ses över.

Jag tänker att du just nu är i fasen "utflugna barn" där väldigt många föräldrar faktiskt har en tomhet och ett behov av att hitta mer meningsfulla saker som ersättning för livet de nyss levat.

Om detta betyder hitta ett nytt projekt, gräva sig djupare ned i jobb, eller att börja med något nytt på fritiden 

Kanske är det dags att helt enkelt förbereda för en flytt? Eller att försöka göra något som gör livet enklare om du skulle bli sjuk tidigt. Att jobba på pensionssparandet!

Ta till vara på denna "kris" och låtsas inte som att livet kommer "rulla på". Just nu har du en fas där du förhoppningsvis är frisk, där du har relativt god ekonomi och där du faktiskt inte riktigt vet hur du ska gå vidare. Gräv inte med dig i sådant som du inte kan ändra, utan se över vad du just nu faktiskt vill förändra och börja gör det, så ska du se att vissa sorg lättare.

Din son är ju inte barn längre. Varför ska du hålla tillbaka själv för du måste finnas som ett stöd för honom? Det kan du väl vara ändå, även om du omskolar dig.

Tack för fler kloka svar! 

Det är bra att få lite perspektiv från andra. Jag håller med om allt ni skriver.

Fast jag skulle inte säga att det är dåliga ursäkter från min sida. Jag har verkligen hållit igång - rest, träffat vänner, vandrat i naturen, gått på föreläsningar och gymmat. 

Jag är inte typen som sitter hemma och deppar  och tycker synd om mig själv. Det är därför de här känslorna skrämmer mig nu. 

Jag tyckte att jag hade koll och planer men det känns som om jag är på väg in i en depression och ska verkligen göra allt för att inte hamna där. 

Det faktum att sonen snart flyttar hemifrån bidrar säkert. Jag har fått skydda honom av flera skäl och det är svårt att släppa taget även om jag inte säger det till honom förstås. 

Han är en väldigt fin person, stark och självständig med mycket driv. Han kommer att börja ett nytt jobb snart och vill själv bidra hemma men jag tycker att det är onödigt att han tar studielån om han kommer in på utbildningarna som han har sökt. 

Glöm inte arbetet med den interna dialogen. Den är minst lika viktig som alla projekt man ha. 

Bara för att din son flyttar hemifrån så betyder inte det att det du gör inte är viktigt. Allt du gör är viktigt. Dels för dig själv men även för att du påverkar andra idag och i framtiden, så ge dig själv cred för allt du gör. Du förtjänar beröm även om det så är för att du gick ut med soporna, var vänlig mot en främling på Ica, hjälpte din son med en liten tjänst eller lagade en bra middag till dig själv. För tack vare det så gjorde du världen lite bättre för alla,  inklusive dig själv.

Det är något som man behöver upprepa för sig själv så gott som dagligen.