Gammelsmurf25 skrev 2024-04-09 15:37:54 följande:
Förstår hur du tänker. Det är inte frågan om att "komma hem" med någon ny. Självklart kommer barnen alltid i första hand. Gällande separationen så är jag klar med den, vi har haft 5-6 år att bearbeta det redan. Allt är "klart" utom själva separationen, så att säga. Vi har väl båda under åren träffat andra partners, men då mer för "stunden". Det finns ingen osämja mellan mig och barnens mamma.
Det är inte tanken att det ska skyndas på med något nytt. Men på sikt så. Och vad är "lagom tid" för ett nytt förhållande efter en separation? Det finns nog inget rätt eller fel för det. Det blir som det blir, tänker jag. Men jag har inget behov av att leva som singel, eftersom det är mer eller mindre det jag gjort under dessa 5-6 åren, dock i samma hus som en annan, som jag dessutom råkar ha barn med.
Jag vill bara veta om det här är något att satsa på. Vill hon vänta då väntar vi. Vill hon inte alls, då blir det så. Jag vet ju vad jag vill. Förmodar att enda sättet att få veta vad hon vill är att fråga rakt ut, även om man kanske inte gillar svaret.
Jo, det var på något sätt lättare i ungdomen 
Vet era ungar om att ni levt som vänner i åratal? Annars blir det ju jättekonstigt alltihop, för de (iaf de vuxna) kommer förstå, sånt märks på en.
Vet du vad, jag levde också som vänner med mitt ex. Vi låg inte på 7-8 år innan jag äntligen bestämde mig för att flytta ut, i samband med att min yngsta fick egen lägenhet.
Jag var 100% singel i runt två år innan jag ens tänkte tanken på att träffa någon ny. Sen när det hände så var jag redo, det var jag inte direkt efter (eller för den delen innan) separationen.
Mitt absoluta råd till dig är att ligga lågt, bollen ligger hos henne. Vill hon så hör hon av sig. Gör hon inte det så måste du inse att du hoppades för mycket.
