Depression/ångest pga destruktiv relation

Kan tillägga att jag sköter allt kring barnen, jag sköter allt i hemmet, samtidigt som jag har heltidsstudier, måste söka jobb och samtidigt försöka göra saker som ger mig återhämtning. Men den här mannen gör det så sjukt svårt för mig att hitta den, då hans beteende rånar mig från den återhämtningen

Planera för en separation när du blivit klar med utbildningen.
Då ser du ljuset i tunneln

Men varför är du kvar? 9 år? Och ditt barn mår inte heller bra..? Nu vet jag att det inte är så lätt att bara dra när man varit i en relation så länge. Speciellt inte om man dessutom blivit hjärntvättad av en narcissis. Men att söka hjälp är ett steg i rätt riktning iaf. Hoppas det löser sig

Du sitter ju själv inne med svaret. 
Mannen är anledningen till att du mår dåligt. Han hjälper inte till och du får sköta allt. Hade inte en separation varit en rimlig lösning? Antingen biter du ihop tills du är klar med skolan eller så gör du det på en gång.

Glömde skriva detta i inlägget så förstår varför flera av er undrar. Jag är redan i en separationsprocess med honom. Tanken är att han ska köpa lägenhet och jag tar över den vi bor i nu. Men det tar tid och han är inte direkt samarbetsvillig. Han försöker hela tiden med manipulation för att få mig att ändra mitt beslut. Ena stunden ömsint, hjälpsam och sen vänder han på en 5 öring och blir otrevlig, sur kastar skit på mig.
Jag har försökt kommunicera med honom otaliga ggr och sagt att vi får sova hos andra så vi får space ifrån varann tills boendesituationen ät löst. Han vägrar detta. Jag arbetar i konstant motvind med honom tyvärr, vilket tär på mig något enormt. 

Bra att ni ska separera! Sluta försöka få honom att förstå. Han vill uppenbarligen inte förstå och då går det inte. Fokusera på dig själv och barnen. Gå inte på hans smörande. Kommunicera bara om det nödvändiga. Ignorera honom i övrigt. Kanske inte demonstrativt om ni måste kunna samarbeta i framtiden, men lägg ingen onödig energi på honom.

Finns det något sätt att skynda på processen? Har du  någon släkting eller vän som kan hjälpa dig med det praktiska, samt kanske prata allvar med honom? Annars är risken stor att han förhalar så länge det går.

Det behöver bli obekvämt för honom. Han måste själv förlora på att inte samarbeta. Som det är nu blir det inga kännbara konsekvenser. 

Precis så är det. Jag gör allt i min makt för att inte lägga min energi på hans beteende. Jag har familj som kommer stötta och hjälpa mig med praktiska ting. Jag har pratat med hans syster som i sin tur försökt prata med honom flera ggr, men hon kommer inte åt honom, han ser bara hur fel jag gör hela tiden och hur dåligt han mår.
Han behöver definitivt få känna och inse konsekvenserna av allt detta. Om inte annat så kommer han få en riktig käftsmäll när han väl sitter ensam i en annan lägenhet sedan. 
Jag är redan inne i hela processen, bearbetar att vi faktiskt inte är ett par längre. Han gör inte det. Han försöker hela tiden, vilket är otroligt påfrestande då vi fortfarande lever under samma tak.
Tack snälla för ditt svar!