Finns det andra chans tycker ni?

Hej igen, 
Tack för ni delar med mig era synpunkter. Det hela hände för 4 år sen. Jag blev dömt för några månader fängelse men det ändrades till villkorlig dom med samhällstjänst 200 timmar eftersom det första gången jag blev dömt. 
Jag har frivilligt gått särskilt behandlingsprogram inriktad mot våld i nära relationer, 12 månader program via frivården och programledaren uppfattade mig som väldigt engagerad med stor vilja till förändring. Även efter det 2 månader till  via kommunen på ett liknande program mot våld i nära relationen. Allt det här var första 2 åren.
Jag är inte stolt över mitt agerande, och jag erkände det vid flera tillfällen. Men vi är människor och gör fel, och just när man uppvisar stor vilja till förändring då är man verkligen ångerfull. Min sambo som jag har sen 3 år sen tyckte att hon har svårt o se mig som en person som har lätt o bli hotfull eller våldsam. Men trots all förändringar jag gjorde så tyckte min arbetsgivare, en myndighet, att jag är inte lämpligt och har svårt att hysa tillräckligt förtroende för mig, inte då iaf. Det här var efter 2,5 år.
Frågan är hur länge måste man lida, och hur mycket måste man förändras innan arbetsgivaren ändrar sig. Min närmaste chef och hans chef har skrivit till ledningen att jag har avtjänat mitt straff, och genomgått 2 behandlings- eller rehab program och att jag bör kunna beviljas andra chans. Iofs detta var 2 år sen. Förresten med inga skador menar jag bara ont, inget fraktur eller sjukhusvård. 
Anledningen till att ag tar upp det faktiskt dels att känner att jag blev orättvist behandlat från min arbetsgivare, dels att jag såg en film i veckan med liknande situation där författaren slutade med en citat
? life doesn't give you second chance, but it does offer you fresh start?.
För mig är mitt tidigare jobb min identitet, och att inte få andra chans med samma jobb är slut på min karriär i väldigt förtid. 

Jag jobbar som biomedicinska analytiker BMA, alltså gör tester i andningsorgam på patienter. Klart att vi människor o gör fel, vi vet inte hur de andra har det under livets gång. Vardagstress, barnen, ekonomi, sjukdom mm. 
Så i det här avseendet håller jag inte med, att det oförlåtligt att misshandla kvinna. Ja visst det är inte rätt, och inget man stolt över men som sagt vi hamnar i livkriser med olika förutsättningar, och ibland tar impulsen över. Jag har lärt mig det, men på rehab terapin. Det viktigast att vi lär oss från vara misstag och försöker bli bättre människor. Och folk Som har samma utbildning Som jag är inte undantag, vi är oxo människor och gör fel. Det här är vad jag tycker och min chef tycker, men är osäker på mig ändå varför jag lägger upp det här. 

Tack för era inlägg, uppskattar det. 
Att jag förändrats på riktig åt positiva hållet dvs rehabiliterad kan jag inte själv bevisa här, det känns bara egoistisk, även om ni inte känner mig. Det jag lägger här om min förändring resa är vad folk runt omkring mig beskriver och upplever mig efter 4 år. Ja, jag ångerfull och har betalat högpris för mitt agerande. 
Min sambo blivit varnats av hennes Ex att gå vidare med mig efter domen. Det glädjar mig däremot att hon sa( efter 3 år) jag är den mest pålitliga person hon träffats sen hon fyllde 18 år. Tog hand om henne och hennes barn på bästa sätt som om det var mina. Det är så jag gjorde även med min första fru. Tom hennes Ex man ( min sambo) bad om ursäkt föra föra året och vi är vänner nu.
Jag försöker undvika beskriva mig här som så bra människa, utan bara lägger vad de andra tycker om mig. Meningen att få lite perspektiv kring om man efter 4 år kan vara värt för andra chans i sitt jobb som jag forskat och lagt mycket energi och tid på.