Vem ska köpa kläder?

Mitt ex höll alltid på att bråka. En gång bad jag henne, typ 4 dagar i förväg, packa med gympaskor eftersom vi skulle spela fotboll med ett gäng kompisar. Jag skulle plocka upp barnen från dagis - de hade regnstövlar på sig! De var de enda barnen på dagis med regnstövlar, eftersom det var en solig dag tidigt i juni typ. Inte skulle det regna den helgen heller. Hon ville bara bråka och jävlas.

Idag är mina barn tonåringar och bor mest hos mig. Gissa varför? Jo, för att det blev väldigt tydligt för dem vilken förälder som satte deras bästa först, och vem som skapade onödiga konflikter. Gång på gång. 

Mitt tips till dig är att sluta tänka på ditt ex, och fokusera på barnen. Om de inte bor hos honom halvtid och du tar emot underhåll, så finns det stipulerat vad som gäller. Han kommer säkerligen ha attityden att han har "fullgjort sin försörjningsplikt" iom underhållet. Det du kan göra är att se till att underhållet är RÄTT UTRÄKNAT (finns räknesnurror för det), så att han betalar extra om de har dyra hobbyer senare osv.

Annat än det, så kommer du själv och barnen må bästa av att du helt enkelt tänker "jag ska köpa allt det som barnen behöver, alla dagar om året". Tror det enda undantaget är mat och hygien på pappans dagar, och såklart aktiviteter som pappan själv väljer att ta sig an, typ bio.  

Du behöver inte köpa dubbla uppsättningar, om du har en mogen dialog med pappan och gör klart vad som är kritiskt och MÅSTE med tillbaka varje gång.

Lycka till! Tänk på barnet!

Umgängessaboterande föräldrar säger alltid sådär, "barnet vill inte!". Att det kan vara föräldern som medvetet eller omedvetet lockat fram den reaktionen hos barnet brukar de envist vägra förstå.

Håller med dem som säger att en boendeförälder SKA se till så umgängena hålls OCH har bästa förutsättningar att lyckas, Man är t.ex. skyldig att delge sådan information som gör att pappan kan få ett bättre umgänge med barnet. 

Det du kan göra är att ta upp det hela till diskussion med pappan, och säga hur pojken reagerar och formulerar sig. Men du ska inte tillåta att en 7-åring vljer att inte åka till sin pappa, lika lite som du ska tillåta barnet att stanna hemma från skolan. 

Bristande omsorgsförmåga ska konstateras av rättssystement (inte utav bittra mammor...). 

Jag är säkert bitter, eftersom jag försökt skydda mitt barn från en mamma som umgängessaboterade som bara den! Tck och lov så lyckades hon bara sabotera för sig själv.

Du väljer själv om du vill ta till dig av vad vi skriver här, men baserat på dina svar så ligger du farligt nära dåligt betende av en mamma, om du frågar mig. T.ex. skriver du i trådstarten att pappan tyckte att du borde ha packat med ytterkläder - och det har du väl förstått nu att det är många som håller med honom? 

Sedan så ska du inte enbart läsa det om 'upplysningar' som står i lagen, utan läs paragrafen ovanför - OCH använt sunt förnuft! Om du ska ge upplysningar som ska främja umgänget, ska du inte då i allmänhet främja umgänget? 

Såhär står det i lagen: "Barnet ska ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med. Umgänget kan ske genom att barnet och föräldern träffar varandra eller genom att de har annan kontakt.

Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med så långt möjligt tillgodoses. Särskilt förordnade vårdnadshavare och en tillfällig vårdnadshavare har motsvarande ansvar."

Med gemensamt ansvar innebär att det INTE enbart är appan som ska se till så umgänget sker, utan du ska också göra allt du kan! "så långt som möjligt"!

Du ledar efter undanflykter och ursäkter, men det du sysslar med när du stöttar din son i att vägra träffa sin pappa är skolboksexempel på umgängessabotage! Ditt agerande stjälper snarare än hjälper till så umgänget faktiskt sker, eller hur?

Ingen här har väl hyllat denna pappa? 

Det vi fokuserat på är vad denna mor kan göra - och hon har en del saker hon kan förbättra. 

Hon ska inte behöva läsa pappans tankar, nej, men lite normal framförhållning ska hon klara av. Bästa rådet jag hört av en socialsekreterare (till mitt ex) var att hon skulle låtsas att det är till mormor barnet ska! Hur hade hon agerat då? Skulle hon ha skickat barnet till mormor i regnstövlar om mormor sagt att de skulle spela fotboll? Knappast.

Skulle man lämna av ett barn till en mormor - som EVENTUELLT kunde tänka sig gå ut med barnet, men också eventuellt inte? -  ja! man skulle packa ytterkläder, "utifall att". Helt normal sak att göra!

Om det där stämmer så finns det ju rätt sätt att gå tillväga!

Jag vet inte hur sonens umgängesrätt med pappan ser ut, men det jag vet är att man absolut aldrig ska börja låta så unga barn diktera ifall de vill eller inte vill till sin pappa - det bäddar för manipulation både från barnet och/eller från föräldrarna. Bara sluta med det där! Det bådar inte gott! Var ärlig mot dig själv - eller läs på.

Det är inte din sak att avgöra om han blir "illa behandlad". Du är i en sådan position där barnet kan läsa av dina reaktioner, och det kan vara så att barnet överdriver för att det verkar göra dig glad. Du kan läsa på om lojalitetskonflikter hos barn också.

Jag menar inte att det absolut är så - jag har inte observerat dig med ditt barn. Men det jag vet är att det aldrig, aldrig, aldrig ska vara så att en mamma låter ett 7-åringt barn ställa in en träff med sin pappa för att "hen inte vill". 

Brister pappan i föräldraförmåga och umgänget bör minskas, ja, då hör man av sig till PROFFS. 

Du är inget proffs. Du ser kanske bara det du vill se. 

Det är sådana saker som du gör nu som snabbt eskalerar. Och jag tycker redan nu att det låter som du umgängessaboterar.

Bra skrivet!

Va? Jag dömer utifrån det du säger.

Läste du det Lis skrev? Att håller du barnet hemma för att DU anser att du har skäl till det - meddelar du SOC detta? 

Eller är du domare, jury, och bödel, helt allsmäktig?

En dag kommer din son bli arg på dig! Kommer du då tycka det är ok att han flyr till sin pappa, och att pappan säger att det är helt ok, för att "mamma varit så dum"?

KNAPPAST!

En 7-åring kan bli ledsen när han fått skäll. Det ska till en ganska hög nivå innan man ska uppmuntra till att hoppa över träffar! OCH det beslutet ska inte ligga hos mamman, som av uppenbara skäl inte är tillräckligt neutral/objektiv i frågan!

Du gillar bara itne det jag säger. Sanningen svider

Du bestämmer ju ensidigt att det är ok att sonen uteblir från träffar, Det borde inte vara ditt beslut, enskilt. Det är det som Anonym (s) menar

Jag tycker inte mina inlägg hållit dålig nivå. Däremot försöker jag få dig att inse att du kanske borde tänka på lite annat sätt. 

OM du nu tycker pappan utsätter pojken för "psykisk misshandel", så anmäl detta då, så proffs kan avgöra om du har rätt (eller bara ser på pappan genom glasögon färgade av er dåliga relation sinsemellan). 

Allt annat ÄR umgängessabotage, och skadligt för ditt barn - att du får honom att välja sida, fast INGET barn vill det. 

Jag har också gett upp den tanken.

Någonstans hoppas jag att hon själv förstått att hon inte beteer sig optimalt, t.ex. genom att inte själv kunna förutse barnets behov och förbereda för ett bra umgänge med pappan... Ganska basic sak att ett barn har med sig ytterkläder, men men...

Du väljer att se det som elakheter. Folk försöker dock bara skriva tydligare och mer skarpt, eftersom du inte addresserar problemen... 

Åsikt utan stöd i lagtext.