Vem ska köpa kläder?

Hade en diskussion med exet idag... Han tog vårt barn till lekplats, i bara mysbyxor, tunn fleecejacka och foppatofflor, dvs i mina ögon inte lämpliga kläder med bara några plusgrader ute. Sedan ramlade barnet i leran och exet blev sur. Sedan var han sur mot mig vid lämningen när vi hade den diskussionen och jag påpekade att det inte var lämpliga kläder att gå ut i (och mellan raderna att han inte borde vara sur på barnet när det var hans eget beslut). Jag tyckte att han kunde köpa ett par ytterbyxor, typ jeans, som barnet kan ha hemma hos pappan ifall de ska ut, pappan tycker att jag ska skicka med ytterkläder varje gång de ska ses. Till saken hör att de går till lekplats ungefär en gång i kvartalet...

Måste jag verkligen köpa en extra uppsättning ytterkläder för barnet att ha hos pappan eller är det rimligt att han ska kunna köpa ETT par byxor fast han betalar underhåll? Min lösning är att han antingen får köpa ett par byxor eller åtminstone säga till vid hämtning ifall de ska vara utomhus. Hur tänker ni andra?

Om barnet ska gå ett fåtal meter utomhus i några plusgrader så behövs inte full vintermundering tycker jag.

Jo, men det är som sagt ett väldigt krångel varenda gång i så fall. Varför kan han inte bara köpa ETT par byxor att ha hemma? Eller så får väl jag göra det antar jag. De kommer knappast användas ändå. Som idag så regnar det, då skulle de aldrig gå ut så extra regnkläder är ingen vits att skicka med.

Krånglet är (för de som haft barn i 6-7-årsåldern säkert minns) att ha tjat och bråk i minst en kvart innan barnet ska hämtas för att han kommer att vägra ta på sig, det kommer att bli tjafs om vartenda plagg oavsett om jag säger att det kan behövas hos pappa eller vilket skäl som helst. Detta medan pappan står utanför huset med bilen och blir sur för att han måste vänta (han kommer alltid sent så det går inte att förbereda och klä på innan jag säkert vet att han är på väg).

Sedan kommer barnet tillbaka och har så klart inte använt kläderna och han kommer inte ha dem på sig heller utan jag får gå ner och hjälpa honom bära upp allt, om ens allting följer med tillbaka. Viktiga saker som jacka och ytterbyxor är då ett måste eftersom jag så klart inte har hur mycket kläder som helst hemma och det är inte säkert pappan kommit ihåg att ta med det tillbaka. Så har vi det där med att pappan har katt som bajsar i hallen (upptäckte jag sist jag var dit) och jag kommer inte ha någon aning om barnet tappat några kläder på detta vilket också känns lite äckligt men det kan jag ju inte göra något åt ändå.

Ja om det är så att fläckarna inte går bort så kommer han iaf inte kunna använda dem i skolan och då blir de rätt oanvändbara, hemma använder han inte byxor helst. Och då ska jag påpeka att jag själv struntar fullständigt i fläckar men det är en sådan sak som skolan kan reagera på och tycka att man missköter sitt barn, även om det är helt nytvättade plagg med fläckar som bara inte gått bort.

Ja jag begär liksom inte att han ska köpa hur mycket som helst, ett par byxor kan väl räcka tycker jag.

Skillnaden är om man ska se till att barnet är ordentligt påklätt varje gång eller om han åtminstone ska ha vettiga byxor då mysbyxor går sönder och blir smutsigare osv. Så det minsta som behövs är ett par byxor.

Och då blir det att jag får ta konflikter med barnet varje gång han ska till pappan för att få på honom ytterkläder, eller köpa något billigt begagnat. Måste fundera på det där, inte helt lätt att hitta sånt till bra pris, nästan så Lager 157 är billigare ibland.

Fast ni som anser att pappan gjort sin plikt genom att betala underhåll:

Mina barns pappa har betalat genom FK. Han har knappt jobbat i sitt liv så det är skattebetalarna som står för det mesta.

Om jag ser till underhållet, min del och barnbidrag/studiebidrag genom åren har betalat för det nödvändiga, har mitt ansvar (och glädje!) också varit:

Väcka på morgonen, se till att de kommer till skolan, handla och laga all mat och lärt dem laga mat, tvättat alla kläder, städat deras rum och lärt dem städa, uppfostrat, kammat hår, badat dem och lärt dem hygien, läst läxor, åkt på resor, fixat och följt med på fritidsaktiviteter, tagit dem till tandläkaren, tagit dem till doktorn, köpt födelsedagspresenter och julklappar, fixat ett sparande, hållt kontakten med släkten, kramat, tröstat, pussat, hjälpt dem med bekymmer, vi har lekt och busat och skrattat och gråtit tillsammans.

Men visst, detta överväger ju inte att pappan faaaktiskt betalar underhåll! Bara man betalar underhåll har man gjort sitt. Yep. Då ska man ju inte behöva göra nåt extra, som tex be en mamma om att skicka med en jacka, eller köpa en själv! Det är ju att gå för långt! Ansvaret slutar med underhållet, punkt.

Ja du, den som låter som en bitter förälder är snarare du. Jag har full bekräftelse från pappan dessutom om deras kommunikation så oroa dig inte för att jag skulle "locka fram" något hos barnet, det kan du bara glömma. Och tro mig, jag har "informerat" pappan om att han behöver tänka på bemötandet, vid många tillfällen, hur diplomatiskt som helst, senast idag.

Hur tänker du då? Klart han inte vill dit om han får skäll, rätt naturligt, eller? För det är så klart inte första gången som vare sig det ena eller andra händer. Enligt en del i tråden ska jag ju ändå tvinga dit pojken vare sig han vill eller inte... Samtidigt går det inte under psykisk misshandel att få skarpa tillsägelser så jag har inget att komma med till soc om någon tänkte den tanken.