Är det vanligt att man väljer partner som är "good enough"?

Det klart att man kan nöja sig med någon man tycker om och trivs med, utan att vara kär, men jag skulle inte göra det. 

Ok om båda är överens om det upplägget. Men någon skrev tidigare att man i så fall inte säger sanningen till sin partner eller andra. Man låtsas vara kär och att partnern är den bästa på jorden, även om man inte känner så.

Man spelar alltså teater i år efter år? Jag skulle inte klara av det. Det betyder inte att det måste vara jättepassionerat. Det är det sällan hela livet, men man kan älska varandra på olika sätt.

Himlastormande passion är sällan en stabil grund för ett långvarigt förhållande samt familjebildning. Man får ha realistiska förväntningar och fundera över vad som är viktigt i längden. Men det är inte detsamma som att avstå kärlek och attraktion helt.

Visst kan man göra det valet Alice. Att nöja sig i stället för att chansa. Men det brukar leda till fler skilsmässor, när barnen har kommit och kvinnan tröttnar på mannen, eftersom hon är tillsammans med en man hon egentligen inte tänder på. Eller när hon hittar den där kittlande förälskelsen i en annan man. 

Varpå fler barn får växa upp i splittrade familjer, vilket också brukar kritiseras. 

Men som jag skrev, är man överens och båda är nöjda, finns det inget som säger att det inte räcker. Även om man inte är förälskad eller kär. Och passion bygger inga varaktiga och stabila förhållanden. Men det brukar ?att nöja sig? inte heller göra.

Man kan inte styra sina känslor. Men har man lätt för att träffa män och ingen duger, eller bara faller för ouppnåeliga män, bör man kanske fundera på varför? Om kvinnor sitter och väntar på Drömprinsen, och Drömprinsen är någon helt orealistisk, är det kanske inte så konstigt att de blir ensamma och barnlösa. 

Jag menar duger som partner. Där ingår kärlek och sex för de flesta, om än i varierande grad.

Man måste som sagt inte vara passionerat förälskad. Tvärtom kan det leda till en stormig och instabil relation, som inte är bra för familjebildning.

Men om ingen av de män man kan få, och som är lämpliga att bilda familj med, väcker några som helst romantiska eller sexuella känslor hos en, kan man väl lika gärna skaffa barn med en god vän? Eller på egen hand.

Jag uppfattar att det är detta som åsyftas här. Att kvinnan väljer en bra man, men som hon egentligen inte har de rätta känslorna för. 

Mer främmande än att skaffa barn med någon man inte är kär i eller attraherad av? 

Jag vet inte jag.

Det blir allt vanligare även med andra familjeformer idag. 

Däremot kan jag förstå om man vill dela föräldraskapet med någon. Och det är väl inget som hindrar att en man och en kvinna skaffar barn som vänner? Bara man är ärlig med sina känslor. 

Och sådant man läser om i talkshows och Amelia? Förfasar sig över? Vad har du för umgängeskrets egentligen. 

Så är det kanske om man bor i Mjölby och umgås med rednecks. Men i storstäderna kan jag lova att det är ganska vanligt med barn som bara har en förälder, eller två mammor t ex.

Det blir allt vanligare med olika familjeformer. Inte konstigare än att skaffa barn med någon man inte är kär i och sedan skilja sig några år senare. 

Det är stor skillnad på att inte känna någon personligen, och att tycka att dessa familjer är konstiga eller extrema. Något man bara ser i talkshows.

Att ens uttrycka sig så, som Alice gjorde, låter väldigt trashigt och 90-tal. Att man inte träffar så många "alternativa" familjer i vardagen är en annan femma.

Ni är överens och nöjda. Du älskar honom på sätt och vis (låter det som), samt har valt trygghet framför passion.

Helt rätt val för er. Och absolut bättre för familjebildning än ett passionerat men stormigt förhållande.

Stabila förhållanden bygger på mer än kärlek och attraktion, men det betyder inte att man måste välja bort detta. Det behöver inte vara antingen eller. Man kan kanske inte alltid få både och, men ofta.