Är det vanligt att man väljer partner som är "good enough"?

Ja det är vanligt att välja en partner som är good enough. Framförallt vanligt bland folk som inte har möjlighet att kunna välja och vraka bland partners utan har begränsat antal att välja på. Då får man ta det som bjuds. Och då hamnar många i det läget att man får nöja sig.  Sen dom som har låg självkänsla hamnar ju också där i det facket. Man kan/vill inte ställa krav av olika skäl och nöjer sig med den som råkat finnas tillgänglig.  Den gemensamma nämnaren med dessa personer är väl att dom aldrig upplevt det där pirret och stora kärlekskänslan och kanske också tror att dom inte kan bli kär alls eller att det inte är för dom.  Och det brukar funka rätt bra överlag i flera år tills partnern hittar nån annan hux flux och bli sådär jättekär eller tills dom själva får en ny kollega eller bekant och trillar dit ... 

I många fall för att man vill ha barn, en familj , ha ett sammanhang och tillhörighet.  Finns ju en hel del som blir gravida med sin kk eller nån man strular med hit och dit från och till och bestämmer sig för att satsa och får det att funka ändå på nåt sätt. 
Man kan ju faktiskt vara attraherad och kåt utan att känna sig kär . 
Good enough är ju ändå något man kan leva med och inte som en del felaktigt tror nåt man måste stå ut med. 

Även om många inte vill tänka så, så väljer den uteslutande majoriteten partner efter egna förutsättningar. Vad har man att erbjuda/vad kan man få i partnerväg?

 

Om man träffar någon som ligger över sin nivå så har man större förutsättningar att bli kär/förälskad/attraherad.

Vad ska man göra då, om förälskelserna aldrig klaffar? Om ungdomen går bort i en lång rad obesvarade svärmerier? Om man blir jätteblyg och generad och inte kan uppföra sig normalt inför dom som man blir förälskad i? Om man bara kan bli förälskad i män som är långt över en själv på attraktivitetsskalan? Detta är ju något man inte styr med viljan. Då måste man till slut nöja sig, om man inte ska bli ensam och barnlös hela livet.

Min moster resonerade så som ung, att hon inte ville sälja ut sig för något annat än "riktig kärlek". Hon var vacker som ung och fick många erbjudanden, men sedan slutade hon en dag att idrotta, och då förändrades hennes utseende bara på några månader. Hon blev plufsig och tjock och klumpig, och erbjudandena från män upphörde. Hon sa till mig att jag inte skulle göra samma misstag. Att inte jaga efter skatten vid regnbågens fot, utan slå till när någon bra och snäll och trevlig man ville ha mig. "Man kan alltid skilja sig också", sa hon, "att aldrig vara gift eller få barn är värre".

Fast de här alternativa sättet att skaffa barn som alltid kommer upp i sådana här trådar, är trots allt väldigt främmande för de allra flesta människor fortfarande. Det är sådant man ser i talk-shows och läser om i Amelia, och förfasar sig över typ. Och det ÄR trots allt bäst för barnen att komma till på normalt sätt, som nästan alla andra, att känna båda sina föräldrar och hela sin identitet, att kunna prata om "min mamma och min pappa" på dagis och i skolan...

Om föräldrarna skiljer sig så småningom så är det ingen katastrof däremot, för skilda och separerade föräldrar är så vanligt idag.

Det beror nog på vilken "bubbla" man lever i. Du lever tydligen i en där det är vanligt, men i min förekommer det inte. Vi väljer ju umgänge efter våra åsikter, oftast. 

Jag är född, och bor i Stockholm och har på mina 48år träffat två familjer som passar in i den mallen. I dagsläge känner jag ingen, inte alls så att jag har något emot det utan tycker att alla har rätt till kärlek, men det är få regnbågar i min omgivning.