Oförskämd och elak mot sin mor

Hur gammal är han?

När mitt barn gick igenom en trotsperiod (men jag tror att hon var yngre än vad sonen verkar vara) och kallade mig saker och sådär brukade jag svara ungefär med "Vad trist att du tycker så, men jag älskar dig jättemycket i alla fall". 

När hon blev arg över något jag gjort (någon regel eller liknande) så brukade jag förklara typ " Ja fast det är mitt ansvar att se till att du växer upp och blir en vettig människa, och därför måste jag ha såna här regler även om det verkar onödigt/obetydligt just nu. För att jag älskar dej!".

Tror du att en sån approach skulle funka? 

Kan tillägga att hon också har en idiotpappa som under denna perioden i hennes liv betedde sig extra... rövigt. (nu ses de inte alls men det är en annan historia). Hon kunde ibland tjafsa om att typ "pappa låter mig blabla" (ofta hittepå men ni vet, testar...) och då svarade jag ungefär "nej men det låter tokigt, din pappa älskar ju dej och vill ju också att du ska bli en vettig människa, så han borde också tycka att du ska ha regler. Regler när du är här i alla fall! Sen kan ni göra annorlunda där!" Eller nåt.

Det är för sjutton dags att sätta ner foten där och då när det händer!
Vaddå skämma ut varför ska han ha den respekten när han visar ingen tillbaka?
Han testar gränser och han kommer undan med det för han får inte konsekvens! Att sitta och prata om det efteråt som något kumbaya är ingen konsekvens att tala om!

1. Säg ifrån på skarpen när han säger så
2. Händer det igen får kompisen gå hem och han får sitta på sitt rum!

Hur gammal är han? Var har han ens hört ett ord som fittnylle? (jag är 46 år och har aldrig tidigare hört det). Han får ju det där språkbruket någonstans ifrån. Minns en kompis som var barnvakt ofta åt ett barn som kunde säga sånt där. Sen visade det sig att barnets pappa misshandlade mamman både psykiskt och fysiskt. Barnet lärde sig av pappa hur man behandlar kvinnor. :( 

Jag hade reagerat mjukt (alltså röst och kroppsspråk) framför kompisen, men bett kompisen gå till rummet för att det behövs en akut familjediskussion. Passar inte det, så skulle vi ordna så kompisen fick komma hem genast. 

Sonen skulle då slippa total kränkning av att få skäll framför kompisen, men samtidigt visar det både kompisen och sonen att om man pushar gränserna och säger helt oacceptabla saker, då stannar man tiden/aktiviteten för stunden GENAST, och har en väldigt allvarlig diskussion. 

Man ska välja sina strider - men sån där öppen disrespect SKA vara en strid man väljer! Varje gång. 

Sonen lär lära sig fort att båda ni två vuxna släpper det ni har för händer för att diskutera igenom problematiskt beteende;

- Varför sa du sådär?
- Hur tror du det kändes för mamma att höra det?
- Vad tror du din komis tänker nu, om din mamma?

osv.

Om sonen kör negativt beteende för att få uppmärksamhet, så visst lyckas det. Men jag ser ändå ingen framgång med att "ignorera" sådant där beteende.... Jag skulle dock fokusera på att skruva upp positiv uppmärksamhet också!

Grabben bemöts ungefär så. Om han t.ex. vill ha godis en måndag och inte äta middag så får han förklarat för sig att man mår dåligt av det så för hans egna skull så ska han äta middag. Då kommer ofta "hos pappa får jag..", men det är rent hittepå.Håller med egentligen. Har börjat säga ifrån skarpare även inför hans vänner om han gör något dumt.
Tänker jag tillbaka på hur jag va själv som liten så blev jag ofta mer arg om jag (med rätta) fick en utskällning framför mina kompisar. Visst gick budskapet fram, men det hände ju att man blev mer arg än att man faktiskt tog till sig av utskällningen. Men att säga till på skarpen efteråt fungerar ju inte så bra i det här fallet så får väl säga till mer och direkt och se om det fungerar 🤷?♂️
10 år. Han vet förmodligen inte ens vad det betyder men han vet vilken reaktion han får av sina "kompisar" när han säger det.
Och var han har fått det ifrån, förmodligen skolan eller sin pappa.
Förstår inte att så många kvinnor väljer att behålla barnet när de blir gravida med vad de vet är en idiot. Oavsett hur mycket mor anstränger sig så är det orättvist mot barnet som får en gravt olämplig far.

Visst får han direkt uppmärksamhet för dåligt uppförande, men det resulterar också i att han inte får ha sin telefon, tv, playstation, leka med vänner eller något annat han vill.
Gör han något bra så får han massa uppmärksamhet och beröm för det.

Känns lite förenklat att det bara skulle bero på att pappan är en idiot. Det finns så mycket där i mellan. Att byten av "kulturer" tycks så stor tillexempel. Att han söker bekräftelse. Att det är svårt att förstå normer när det är så olika.
Men som flera är inne på. Kan vara bra att ta hjälp av någon för att reda ut det där.

Hur många trådar behöver du starta om den här stackars pojken TS?

Om mitt barn hade sagt något sånt när den kompis sover över, så hade barnet inte fått ha någon kompis hemma ett tag, tills hen hade kommit till insikt! 

Sånt kan man inte bara låta fortsätta. Man måste verkligen markera. Ett av mina tre barn har en gång sagt ett fult ord till mig, i puberteten. Jag gjorde så stor väsen som möjligt av detta, mobiliserade andra familjemedlemmar som också skällde på henne. De flesta ungdomar som är funtade så, gör det sedan en gång till för att testa om det var slump. Även då  - tydligt markera. Då händer det inte igen. 

Ditt sambo har gjort ett stort misstag med att låta det fortgå.