Att lämna någon som mår dåligt

Du kan till och med vara ett bränsle för hans dåliga mående. Har han en offermentalitet så kan det vara kontraproduktivt att tycka synd om honom. Du kan ju inte heller säga åt honom att gaska upp sig. Det du kan göra är att inte vara så lättillgänglig med medlidandet utan i stället be honom att söka efter professionell hjälp. Han behöver att praktiskt kunna lära sig att ändra sitt tankemönster. Till det behöver han en tränare (inte du) och egen ansträngning.

Lite svårt förstå resonemanget som en del för i tråden, att man inte har något ansvar för sin partner. Självklart har man det. Det är en del av överenskommelsen i relationer.
Däremot kan man fråga sig hur stort det ansvaret är, och om ansvaret egentligen hjälper ens partner. Risken är att man bara blir medberoende till bådas nackdel.
Tänker att det vore bra för dig att bryta och få lite distans. Kanske kan du, men med just lite distans, framöver hjälpa ditt ex bättre då. I ett störtande flygplan sätter ju den vuxne på sig syrgasen först, innan man hjälper sitt barn.

Mår båda dåligt och du är på väg upp och han drar dig ner kommer ingen av er vidare. Mår han för dåligt är han inte lämplig att då vara i en kärleksrelation även om det kan låta hårt. 

Jag blev till slut drabbad av en depression i mitt liv och min då partner försökte finnas där för mig. Jag var ingen bra partner till honom då min depression gjorde att jag ville vara själv mycket. Jag hade dålig självkänsla. Mot min kropp med. Han satt många kvällar själv framför teven medan jag sov. Han sa någon gång att det var bättre om han var singel om det var så här det skulle fortsätta. Han bad mig bara vara hos honom i soffan (inget mer). När jag la mig i soffan istället och sov, minns jag han drog mig lite till sig och lät sin hand vila på mitt ben eller midja, arm, tog lägre på teven. 

Hur jag mådde och hur länge jag var så där (också ambivalent i det, jag försökte kämpa själv och jag drogs tillbaka, försökte igen och drogs tillbaka....) skulle ta att påverka honom längre fram i tiden, hans oro, och ansvarstagande för mig, att han höll på att förlora mig. Jag tror också att jag var destruktiv för jag såg honom som perfekt och att jag inte var det, att jag aldrig dög ändå i hans ögon (han var perfektionist, det påverkar också den andre negativt, perfektionister är svårare att leva med än andra, men han förstod inte det). 

När jag kom ur min depression, när jag äntligen hade fått den behandling jag skulle ha tagit emot när de trauma skedde som orsakade den längre bak i tiden, såg jag vad som var fel med våra liv, vårt sätt att leva. Framförallt var jag orolig för honom för jag såg att han var på väg att bli utbränd. Jag hade dåligt samvete. När jag drabbades av mitt var jag ledsen, gråtmild, han blev lättirriterad, aggressiv. Vi reagerade olika. Han ville inte ändra livsstilen, han hade inte full sjukdomsinsikt. Jag försökte få honom att förstå, att få hjälp. Han ville inte. 

Jag kom till punkten där jag visste att jag måste lämna honom, det gick inte längre. Jag sa anledningarna varför. 

Under vår separation var jag orolig för honom. Jag försökte intala mig att han hade familj, vänner, grannar, jobb, att någon annan skulle upptäcka och tvinga honom att få hjälp. Vi hade den praktiska kontakten det krävdes när man ska planera framåt i separationsprocessen, lite då kunde jag följa honom, hur det var med honom. 

Vad jag lärt mig är att skuldkänslor hjälper ingen. Han var tvungen att själv vilja ha hjälp, ta emot hjälp, ändra på sig, inget av de här tunga sakerna kunde jag göra åt honom, lika "hjälpsam" hade han varit för mig. Jag tror inte människor som inte mått så här dåligt förstår att hjälpen som finns att erbjuda från partners, familj, vänner, med flera är begränsad, det är inte som att man normalt kan och ska finnas där för andra när de går igenom något. Det här är något som psykvården är experter inom, kan, och de är de som kan rädda, om den andre vill bli räddad dvs. Det är mer tunga saker, mer komplicerade. Den måste också själv vilja. 

Jag hade förklarat för honom att du märkt av att han kört fast, att han inte kommer vidare, och att han måste göra något åt det (gå en behandling, ta medicin, ta annan sorts medicin). Du får berätta att du själv också mår dåligt och är för skör nu för att både rädda dig själv från att drunkna och han. Att du som medmänniska ser att han lider, men att han måste få hjälp och den hjälpen kan inte du ge honom. 

Jag och han var försiktiga vänner, en vänskap som sedan växte med tiden då han blev bättre, först innan vi åter tog beslutet att bli ett par. Det var jag som fick ta det beslutet. Han sa han visste det hela tiden, vad han ville, att få mig tillbaka igen. 

Har levt många år med partner med psykisk ohälsa. Nu beror det ju på person, familjesituation och vilken sorts ohälsa det rör sig om. Vi har tex familj, har man inga barn är ju situationen enklare.

Sambon blev sjuk 40+ och det går i vågor, i skov är det inläggning, tung medicinering och sen nedtrappning av medicinering. I långa, bra perioder märks inte mycket alls.

Några tankar då, från mitt perspektiv. Acceptera att partnern inte är som alla andra och att man kommer behöva anpassa sig. Mycket egentid kan behövas för återhämtning och helt vanliga sociala situationer som att gå och handla mat eller vara med på ett födelsedagskalas kan plötsligt bli oöverstigliga hinder.

Bygg upp din egna fungerade tillvaro utan honom så att du kan ?stämpla ut? från honom om det behövs i perioder när han inte orkar umgås. Sätt ramar och gränser för dig själv. Särbo, egna fritidsintressen, eget umgänge mm. Uppmuntra till vård men acceptera att det är hans val. Umgås och ha kul tillsammans i bra perioder.

Det var några tankar i alla fall.

Vi bor inte ihop, han vill det men jag har sagt nej.

Han vill umgås hela tiden och säger att mycket av hans mående handlar om att han inte kan träffa mig så mycket som han vill. Det går inte att "checka ut" när man vet hur han är. Om jag inte svarar när han ringer tar han det personligt och nästan dagligen måste jag "prata ner" honom från senaste omgången där han fått för sig att jag egentligen inte vill vara med honom etc etc... det har gått så långt att det kryper i kroppen på mig när jag känner att nästa är på väg. Jag var i ett långt misshandelsförhållande innan jag träffade honom och min kropp har börjat trigga på samma sätt inför det som det gjorde när min exman tex andades på ett visst sätt...

Ni har bara varit tillsammans i 1 år och han har mått dåligt flera perioder under den tiden.
Det är en otrolig skillnad om man levt tillsammans i många år och bor tillsammans och har barn osv. för då har man kanske ett litet större ansvar att stötta om en av parterna blir dålig, men här anser jag att du inte har något ansvar alls. 
Har han inte velat ändra på något under detta år lär det troligen inte hända de kommande åren heller och vill DU ha din framtid så här?

Det du kan göra är att säga att han är välkommen att höra av sig när han mår bra och så får ni se om du fortfarande är singel och intresserad då, men lämna/flytta och ta tag i ditt eget liv och mående och satsa på DIN framtid,

Råkade själv ut för en man som ansåg att i en relation så stöttade man varandra när man mådde dåligt och då hade vi dejtat 5 veckor och jag fick panik av hans tramsande och lämnade honom. 
Förklarade att det inte var mitt ansvar att få honom att må bättre utan hans eget.

Nej TS jag hör direkt här att han mår för dåligt för att du ska fortsätta med honom, innan han klarnat upp sig själv, han triggar dessutom det du redan varit med om. Det ska du inte bli påmind om igen. Det är varningstecken. Du har varit där. Du ska aldrig mer dit. Lyssna på dig själv. Det är dina mått nu som gäller, inte vad någon annan tycker. Du måste leva med dig själv, främst. Det är du som ska klara detta så bra det bara går. Du mår inte bra i en relation med honom. Han mår inte bra han heller men jag upplever honom som sämre i sitt och att han har dålig koll på vad han får lov och inte göra, jag tycker det är en form av psykisk pressning han utsätter dig för, hans behov kommer först. Han har inte koll på sig själv. Han måste fixa sig själv först, exemplet som det med flyget, syrgasmasken på sig själv först innan man kan hjälpa någon annan. 

Min f.d perfektionist till kille hade också kontrollbehov, den tedde sig annorlunda än din gjort, men jag känner igen känslan av att få hjärtklappning, en trängd/hörn känsla och känna att man inte får luft. 

Jag tipsa han om behandling (KBT) och medicin. Han var ett träningsfreak, men jag sa att han glömt träna sin hjärna, den meningen gick hem. 

Det hade bara blivit mer olycka mellan oss om vi fortsatt utan att han ordnat med sig själv först. Vi fick en ny början bara p.g.a det, jag var fixad, han var fixad. Visst, jag kan känna en rädsla att depressionen ska återkomma (har bipolaritet i min familjs historia, typiskt, är väl få procent som har det av befolkningen). Jag kan få triggers än idag när jag märker han försöker ta över. Han måste också tänka på det, men det är inte alls i samma nivå som av psykisk press du blir utsatt för här med din kille. 

Jag hade sagt åt honom, konkret, vad det är det gäller som ligger bakom om du ska lämna så det inte blir personligt utan något han har gjort, det kan han förändra. Jag tror inte det tar lika hårt som när man ger kritik på personen i fråga, inte personens sjukdom. Oftast tar den ett sådant sjukt hårt fäste att personen som har den blandar ihop den med sig själv, också varför den har övertaget. Det blir då inte bättre av att någon annan också gör det. 

Jag förstår också varför det är svårt för dig då du bara sett honom så här, du har inte år som jag då jag sett min partner frisk (även om han hade de sjuka komponenterna i sig som till viss del ändå styrde han undermedvetet), jag gjorde så hela tiden att jag koncentrerade mig att tala till den friska av honom, om där kom upp något sjukt isolerade jag det från han annars och jag kunde se att han fick sig en aha upplevelse av det. Det ska inte vara där. Det ska bort. 

För oss idag är det som en mardröm långt bort, men vi kan båda bli påverkade när det kommer på visit, även om det är en kort visit, hur vi båda mådde då, eller förstå att ah, okej, detta är en sån grop, ett skott som kommit, det är därifrån, då puttar vi det tillbaka, men det krävs en medvetenhet, en läkning, en styrka att göra det och man måste vara samspelta i det. Annars går det inte. 

Bryt så snart som möjligt. Inget blir bättre av att du börjar må sämre igen. Om han älskar dig på riktigt vill han inte att du ska må dåligt. Nu verkar det mest som att han ser dig som en livlina, inte en person som han vill allt gott.

Så ta hand om dig, välj livet och.bryt upp.

Lite off topic.

Brukar såga trådar om skuldbeläggande och skitsnack om män osv. 

Men den här tråden måste jag ge cred för ! Inget dumt skrivet överhuvud taget!

Det går alltså att diskutera män och deras beteende och mående utan att tala illa om oss som en grupp! Och förhålla sig sakligt!

Bästa tråden jag läst på länge när det kommer till ang problem hos vissa män! Ville bara tacka och ge en respons. Menar, kan jag komma med kritik så måste jag kunna komma med beröm också! 

On topic

Det är inte lätt när någon mår dåligt. Speciellt om det får att att själv må dåligt. Som någon annan skrev i tråden. Man lever bara en gång. Man ska i första hand vara rädd om sig själv och stt egna mående. Så gör det som krävs för att du själv ska må bra. Men det betyder inte att du måste bryta all kontakt för evigt med personen som mår ännu sämre. Utan man kan finnas där lite stöttande tillfälligt om man älskar personen. För bara det lilla kanske t om räddar personens liv och hjälper den på vägen. Nej du är inte skyldig till det men det är en fin sak att göra.

Har personen fastnat i en ältande cirkel samt att du är oskyldig på riktigt så måste du å vidare då man behöver utvecklas. O det gör vi alla, bara att vi befinner oss på olika plan psykiskt. Så vad som är rätt för dig kanske inte alls är rätt för någon annan. Men det viktigaste är att man kämpar för att må bra! 

 

Ja, min man var likadan. Det blir inte bättre om inte han vill göra något åt det. 

Min man var som din, det går över... Men jag orkade inte utan lämnade honom. det fick honom att vakna upp och ta tag i sitt liv. När han fått i ordning på det så hörde han av sig, han ville försöka igen. 

Jag var tveksam, jag hade det bra som jag hade det. Men efter några ihärdiga försök så började vi dejta igen och bodde sedan särbo med längre perioder av sammanboende i ett par år innan vi valde att försöka flytta ihop igen. 

Nu är vi lyckligare än någonsin, men hade jag inte valt att lämna så hade vi nog båda varit djupt deprimerade nu. 

Så, lämna honom. Du har ett ansvar för DITT liv, inte hans. Han väljer just nu sitt mående före ditt, så ha inte dåligt samvete för att du gör likadant. 

 

Jag är i samma sits. Hon har mycket problem med ångest och panikattacker. Det sliter på mig men samtidigt älskar jag henne. Och vill inte lämna. Så lever med det som det är. 

Det slet på min partner också när jag var deprimerad. Ett sätt som jag försökte rädda relationen på var att jag drog mig undan, jag bara väntade på att det skulle gå över, om det ens kunde det, så att när han såg mig skulle jag vara på tipptopp igen (men det var jag ju inte...han har berättat sedan hur synligt det var). 

Vad jag lärt mig av detta är att det är inte alltid kärleken som räddar ett förhållande, det är att man identifierar vad problemet är, kommer till insikt med det, söker för det, får rätt sorts hjälp för det, ger inte upp. I samband med depressionen hade jag låg självkänsla och knappt någon ork att göra min röst hörd i sjukvården, i det skedet är det viktigt att anhörig/a finns med och stöttar, eller att man tar in andra som också kan vara stöttepelare. Man måste komma in, det är det, man måste in med en fot, är du väl inne så är du. 

Jag såg hur det påverkade min partner när jag väl öppnade munnen och delgav de sjuka tankarna jag hade, hur jag mådde, hur det fick honom att reagera, må, jag gjorde det en gång precis innan jag bestämt mig för att nu går det inte mer, jag måste söka, få vård, han hade varit emot det hela tiden innan. Ville bara jag skulle ha han att prata med, om jag behövde. Han förstod inte. Han älskade mig, men han förstod inte. Lika lite som jag kan utföra hjärnkirurgi, får inse sina begränsningar. 

Det är inte kärleken som är svaret/som löser problemet/gåtan, men för mig virades det in för mycket att det hade med vår kärlek att göra, både min och hans. 

Då jag haft depression och ångest i min familjehistorisk var jag den på den tiden som gjorde mest för att "störa" den, jag var en stark anhörig helt enkelt, men om den som drabbades av det inte samarbetar utan bara väljer att göra annat som den tror ska lindra (missbruk av någon typ) blir det att anhöriga bara dras ner i fallet. Jag fick då göra så istället för att jag själv skulle ha kvar min energi att jag tog ett djupt andetag, dök ner i det mörkaste av vatten där de var, var där så länge jag orkade, sedan upp till ytan igen. Jag såg till att ha annat i mitt liv som gav mig energi, ett liv helt enkelt med andra människor i, med hobbys. Jag fick slåss för att ha ett eget liv annars hade de psykiskt sjuka i min familj ätit upp precis allt från mig. Jag gjorde allt för dem, men fick bara lite tillbaka (mer än så kunde de inte ge då de mådde för dåligt). I början hade jag dåligt samvete för det, att jag trotsade så, men samtidigt var jag arg också för jag såg hur det gick åt pipsvängen, men jag kunde inget göra. Jag var arg för att jag ville inte man skulle slösa med sjukvårdens knappa resurser, inte utnyttja på det sättet, när man samtidigt missbrukar något i "hemlighet", som de ju då ofta tror, fast alla vet. (jag har blivit kallad "maskrosbarn", men vet inte om det stämmer, har haft det både bra och dåligt under min uppväxt, är tacksam för det som är bra, och det som varit dåligt har jag tänkt att jag tar de lärdomarna till mig, så är det bra med det. Jag håller det dåliga ifrån mig då det är saker som händer, människor som händer, inte vad/vem jag är, jag kunde precis lika bra ha varit i en annan omgivning och "utsatt" för något bra. Det har aldrig varit mitt fel att jag fick det så, men barn har en förmåga att ta allt personligt). 

Det tar tid att läka från de här tillstånden, man måste göra rätt saker i rätt tid, man får inte fastna eller göra det bakvänt för då sitter man fast.

Som anhörig till någon som mår psykiskt dåligt har jag suttit med på läkarbesök o.s.v. och där får även jag det stödet, ser hur planen ser ut, att jag är inte ensam. Det är lätt annars att känna sig ensam, vilsen, maktlös, frustrerad, ledsen, rädd som anhörig. Med all rätt.

Jag vet inte hur pass hon släpper in dig i sin vård, om hon vill ha dig där under läkarbesök/psykologkontakt, men om hon vill det var med (om du inte redan är det), för din skull också?

(jag sa inte så mycket när jag gick i behandling om min partner, men hade mina farhågor redan då hur det här skulle bli längre fram, jag fick tyvärr rätt. Han satt med mig någon gång med en psykolog, han sa inte så mycket. Han började köpa böcker om psykisk ohälsa som han läste ( ändå gjorde han ingen koppling med vad han hade, skulle få längre fram utan bara körde på). Han ökade på sin kunskap som gjorde att han förstod mig på ett annat sätt. Han hade också attityden att detta skulle gå över, detta var inte jag. Någon gång sa han att han hade haft lust att "skaka dig", att skaka ut det som var sjukt men att han visste att det inte skulle göra någon nytta. 

Jag har också märkt en hunger från personal som tagit hand om anhörig till mig med psykisk ohälsa när jag väl kommit i kontakt med dem, för de behöver mig också. De har också varit de som satt ner fasta regler, skyddat mig förr i tiden, så jag inte skulle ta på mig för stort ansvar (som den psykiskt sjuka inte ser själva hur de påverkar, vilket ansvar som lagts över på mig. Jag skulle bara få lov att vara ett barn/tonåring osv).

Jag har minnesglimtar som barn att jag firat jul inne på låsta mentalavdelningar en stund, då annan vuxen i min familj tagit med mig dit för att hälsa på, eller suttit med på läkarbesök med psykolog och andra, minnesbilder av hur en vuxen i mitt liv försvarat mig med en dörr, vägg emellan när en annan vuxen i mitt liv (psykiskt sjuk) hotade och skulle ta sig in till mig, polisen minns jag..flera gånger om.... jag har aldrig varit rädd för auktoriteter, polis, vården...då visste jag att nu blir det ordning och reda (jag älskar ordning och reda). Det har också gjort att jag inte varit rädd för att säga till, söka hjälp om det är något. Jag har alltid velat söka mig utåt för där kan jag andas. 

Det hör till annars att man blir isolerad med den sjuke och att det ska hållas hemligt, det väcker ens beskyddarinstinkter ,men skammen hjälper inte någon. Man kan inte bara sitta där. Jag vet det finns de som blir paralyserade, så rädda för att göra fel (då kan tex den sjuka hota ta sitt liv, som barn fick jag höra från den andre s.k vuxne olika planer den hade för att ta sitt liv men jag fick inte säga det till någon annan, och jag skulle be då den här personen att inte göra det, när jag kom hem från skolan visste jag inte om personen levde eller inte. Idag kan jag se hur groteskt det är att utsätta ett barn för den här psykiska pressen, psykiska misshandeln. På den tiden vad tittade man på var att den sjuke behövde hjälp och man skulle tycka synd om den sjuke, och man skulle inte vara rädd för den sjuke (Eh - JO, det skulle man). Jag var ett barn i den situationen, det här var i mitt hem. Långt om länge kom till sist polisen en dag och tog ifrån den här personen från hemmet, så blev äntligen mitt hem mitt hem, så som alla  borde ha det från första början. Idag hoppas jag på att man har bättre koll på det här, gör orosanmälningar när det finns barn i de hem där psykiskt sjuka också bor, det är en situation där hela familjen behöver hjälp, stöd, riktlinjer, något att hålla sig i när man ska gå framåt, för framåt ska man, man ska inte bakåt, man ska inte stå still, inte den sjuka och inte anhöriga. Jag hade haft det bättre i ett fosterhem under den här tiden, kan jag tänka mig, tyvärr blev det inte så, så istället har jag dessa dåliga minnen av hur det var. 

Då du inte är ett barn nu till din partner så sätt upp regler för dig själv om du bestämmer dig för att stå kvar, som vuxen är det inte meningen att man ska palla med precis allting för att man älskar någon, det gör man inte. Man kommer inte vara stark alltid, vi har alla våra bristningsgränser. 

"All you need is love" är BS, ursäkta, men det är det, men jag tror att för att man tror det så går man i en fälla. Det är inte kärleken som är nyckeln hur man ska ta sig ur det. Det är nyckeln som är det.