Att lämna någon som mår dåligt

Mår båda dåligt och du är på väg upp och han drar dig ner kommer ingen av er vidare. Mår han för dåligt är han inte lämplig att då vara i en kärleksrelation även om det kan låta hårt. 

Jag blev till slut drabbad av en depression i mitt liv och min då partner försökte finnas där för mig. Jag var ingen bra partner till honom då min depression gjorde att jag ville vara själv mycket. Jag hade dålig självkänsla. Mot min kropp med. Han satt många kvällar själv framför teven medan jag sov. Han sa någon gång att det var bättre om han var singel om det var så här det skulle fortsätta. Han bad mig bara vara hos honom i soffan (inget mer). När jag la mig i soffan istället och sov, minns jag han drog mig lite till sig och lät sin hand vila på mitt ben eller midja, arm, tog lägre på teven. 

Hur jag mådde och hur länge jag var så där (också ambivalent i det, jag försökte kämpa själv och jag drogs tillbaka, försökte igen och drogs tillbaka....) skulle ta att påverka honom längre fram i tiden, hans oro, och ansvarstagande för mig, att han höll på att förlora mig. Jag tror också att jag var destruktiv för jag såg honom som perfekt och att jag inte var det, att jag aldrig dög ändå i hans ögon (han var perfektionist, det påverkar också den andre negativt, perfektionister är svårare att leva med än andra, men han förstod inte det). 

När jag kom ur min depression, när jag äntligen hade fått den behandling jag skulle ha tagit emot när de trauma skedde som orsakade den längre bak i tiden, såg jag vad som var fel med våra liv, vårt sätt att leva. Framförallt var jag orolig för honom för jag såg att han var på väg att bli utbränd. Jag hade dåligt samvete. När jag drabbades av mitt var jag ledsen, gråtmild, han blev lättirriterad, aggressiv. Vi reagerade olika. Han ville inte ändra livsstilen, han hade inte full sjukdomsinsikt. Jag försökte få honom att förstå, att få hjälp. Han ville inte. 

Jag kom till punkten där jag visste att jag måste lämna honom, det gick inte längre. Jag sa anledningarna varför. 

Under vår separation var jag orolig för honom. Jag försökte intala mig att han hade familj, vänner, grannar, jobb, att någon annan skulle upptäcka och tvinga honom att få hjälp. Vi hade den praktiska kontakten det krävdes när man ska planera framåt i separationsprocessen, lite då kunde jag följa honom, hur det var med honom. 

Vad jag lärt mig är att skuldkänslor hjälper ingen. Han var tvungen att själv vilja ha hjälp, ta emot hjälp, ändra på sig, inget av de här tunga sakerna kunde jag göra åt honom, lika "hjälpsam" hade han varit för mig. Jag tror inte människor som inte mått så här dåligt förstår att hjälpen som finns att erbjuda från partners, familj, vänner, med flera är begränsad, det är inte som att man normalt kan och ska finnas där för andra när de går igenom något. Det här är något som psykvården är experter inom, kan, och de är de som kan rädda, om den andre vill bli räddad dvs. Det är mer tunga saker, mer komplicerade. Den måste också själv vilja. 

Jag hade förklarat för honom att du märkt av att han kört fast, att han inte kommer vidare, och att han måste göra något åt det (gå en behandling, ta medicin, ta annan sorts medicin). Du får berätta att du själv också mår dåligt och är för skör nu för att både rädda dig själv från att drunkna och han. Att du som medmänniska ser att han lider, men att han måste få hjälp och den hjälpen kan inte du ge honom. 

Jag och han var försiktiga vänner, en vänskap som sedan växte med tiden då han blev bättre, först innan vi åter tog beslutet att bli ett par. Det var jag som fick ta det beslutet. Han sa han visste det hela tiden, vad han ville, att få mig tillbaka igen. 

Nej TS jag hör direkt här att han mår för dåligt för att du ska fortsätta med honom, innan han klarnat upp sig själv, han triggar dessutom det du redan varit med om. Det ska du inte bli påmind om igen. Det är varningstecken. Du har varit där. Du ska aldrig mer dit. Lyssna på dig själv. Det är dina mått nu som gäller, inte vad någon annan tycker. Du måste leva med dig själv, främst. Det är du som ska klara detta så bra det bara går. Du mår inte bra i en relation med honom. Han mår inte bra han heller men jag upplever honom som sämre i sitt och att han har dålig koll på vad han får lov och inte göra, jag tycker det är en form av psykisk pressning han utsätter dig för, hans behov kommer först. Han har inte koll på sig själv. Han måste fixa sig själv först, exemplet som det med flyget, syrgasmasken på sig själv först innan man kan hjälpa någon annan. 

Min f.d perfektionist till kille hade också kontrollbehov, den tedde sig annorlunda än din gjort, men jag känner igen känslan av att få hjärtklappning, en trängd/hörn känsla och känna att man inte får luft. 

Jag tipsa han om behandling (KBT) och medicin. Han var ett träningsfreak, men jag sa att han glömt träna sin hjärna, den meningen gick hem. 

Det hade bara blivit mer olycka mellan oss om vi fortsatt utan att han ordnat med sig själv först. Vi fick en ny början bara p.g.a det, jag var fixad, han var fixad. Visst, jag kan känna en rädsla att depressionen ska återkomma (har bipolaritet i min familjs historia, typiskt, är väl få procent som har det av befolkningen). Jag kan få triggers än idag när jag märker han försöker ta över. Han måste också tänka på det, men det är inte alls i samma nivå som av psykisk press du blir utsatt för här med din kille. 

Jag hade sagt åt honom, konkret, vad det är det gäller som ligger bakom om du ska lämna så det inte blir personligt utan något han har gjort, det kan han förändra. Jag tror inte det tar lika hårt som när man ger kritik på personen i fråga, inte personens sjukdom. Oftast tar den ett sådant sjukt hårt fäste att personen som har den blandar ihop den med sig själv, också varför den har övertaget. Det blir då inte bättre av att någon annan också gör det. 

Jag förstår också varför det är svårt för dig då du bara sett honom så här, du har inte år som jag då jag sett min partner frisk (även om han hade de sjuka komponenterna i sig som till viss del ändå styrde han undermedvetet), jag gjorde så hela tiden att jag koncentrerade mig att tala till den friska av honom, om där kom upp något sjukt isolerade jag det från han annars och jag kunde se att han fick sig en aha upplevelse av det. Det ska inte vara där. Det ska bort. 

För oss idag är det som en mardröm långt bort, men vi kan båda bli påverkade när det kommer på visit, även om det är en kort visit, hur vi båda mådde då, eller förstå att ah, okej, detta är en sån grop, ett skott som kommit, det är därifrån, då puttar vi det tillbaka, men det krävs en medvetenhet, en läkning, en styrka att göra det och man måste vara samspelta i det. Annars går det inte. 

Det slet på min partner också när jag var deprimerad. Ett sätt som jag försökte rädda relationen på var att jag drog mig undan, jag bara väntade på att det skulle gå över, om det ens kunde det, så att när han såg mig skulle jag vara på tipptopp igen (men det var jag ju inte...han har berättat sedan hur synligt det var). 

Vad jag lärt mig av detta är att det är inte alltid kärleken som räddar ett förhållande, det är att man identifierar vad problemet är, kommer till insikt med det, söker för det, får rätt sorts hjälp för det, ger inte upp. I samband med depressionen hade jag låg självkänsla och knappt någon ork att göra min röst hörd i sjukvården, i det skedet är det viktigt att anhörig/a finns med och stöttar, eller att man tar in andra som också kan vara stöttepelare. Man måste komma in, det är det, man måste in med en fot, är du väl inne så är du. 

Jag såg hur det påverkade min partner när jag väl öppnade munnen och delgav de sjuka tankarna jag hade, hur jag mådde, hur det fick honom att reagera, må, jag gjorde det en gång precis innan jag bestämt mig för att nu går det inte mer, jag måste söka, få vård, han hade varit emot det hela tiden innan. Ville bara jag skulle ha han att prata med, om jag behövde. Han förstod inte. Han älskade mig, men han förstod inte. Lika lite som jag kan utföra hjärnkirurgi, får inse sina begränsningar. 

Det är inte kärleken som är svaret/som löser problemet/gåtan, men för mig virades det in för mycket att det hade med vår kärlek att göra, både min och hans. 

Då jag haft depression och ångest i min familjehistorisk var jag den på den tiden som gjorde mest för att "störa" den, jag var en stark anhörig helt enkelt, men om den som drabbades av det inte samarbetar utan bara väljer att göra annat som den tror ska lindra (missbruk av någon typ) blir det att anhöriga bara dras ner i fallet. Jag fick då göra så istället för att jag själv skulle ha kvar min energi att jag tog ett djupt andetag, dök ner i det mörkaste av vatten där de var, var där så länge jag orkade, sedan upp till ytan igen. Jag såg till att ha annat i mitt liv som gav mig energi, ett liv helt enkelt med andra människor i, med hobbys. Jag fick slåss för att ha ett eget liv annars hade de psykiskt sjuka i min familj ätit upp precis allt från mig. Jag gjorde allt för dem, men fick bara lite tillbaka (mer än så kunde de inte ge då de mådde för dåligt). I början hade jag dåligt samvete för det, att jag trotsade så, men samtidigt var jag arg också för jag såg hur det gick åt pipsvängen, men jag kunde inget göra. Jag var arg för att jag ville inte man skulle slösa med sjukvårdens knappa resurser, inte utnyttja på det sättet, när man samtidigt missbrukar något i "hemlighet", som de ju då ofta tror, fast alla vet. (jag har blivit kallad "maskrosbarn", men vet inte om det stämmer, har haft det både bra och dåligt under min uppväxt, är tacksam för det som är bra, och det som varit dåligt har jag tänkt att jag tar de lärdomarna till mig, så är det bra med det. Jag håller det dåliga ifrån mig då det är saker som händer, människor som händer, inte vad/vem jag är, jag kunde precis lika bra ha varit i en annan omgivning och "utsatt" för något bra. Det har aldrig varit mitt fel att jag fick det så, men barn har en förmåga att ta allt personligt). 

Det tar tid att läka från de här tillstånden, man måste göra rätt saker i rätt tid, man får inte fastna eller göra det bakvänt för då sitter man fast.

Som anhörig till någon som mår psykiskt dåligt har jag suttit med på läkarbesök o.s.v. och där får även jag det stödet, ser hur planen ser ut, att jag är inte ensam. Det är lätt annars att känna sig ensam, vilsen, maktlös, frustrerad, ledsen, rädd som anhörig. Med all rätt.

Jag vet inte hur pass hon släpper in dig i sin vård, om hon vill ha dig där under läkarbesök/psykologkontakt, men om hon vill det var med (om du inte redan är det), för din skull också?

(jag sa inte så mycket när jag gick i behandling om min partner, men hade mina farhågor redan då hur det här skulle bli längre fram, jag fick tyvärr rätt. Han satt med mig någon gång med en psykolog, han sa inte så mycket. Han började köpa böcker om psykisk ohälsa som han läste ( ändå gjorde han ingen koppling med vad han hade, skulle få längre fram utan bara körde på). Han ökade på sin kunskap som gjorde att han förstod mig på ett annat sätt. Han hade också attityden att detta skulle gå över, detta var inte jag. Någon gång sa han att han hade haft lust att "skaka dig", att skaka ut det som var sjukt men att han visste att det inte skulle göra någon nytta. 

Jag har också märkt en hunger från personal som tagit hand om anhörig till mig med psykisk ohälsa när jag väl kommit i kontakt med dem, för de behöver mig också. De har också varit de som satt ner fasta regler, skyddat mig förr i tiden, så jag inte skulle ta på mig för stort ansvar (som den psykiskt sjuka inte ser själva hur de påverkar, vilket ansvar som lagts över på mig. Jag skulle bara få lov att vara ett barn/tonåring osv).

Jag har minnesglimtar som barn att jag firat jul inne på låsta mentalavdelningar en stund, då annan vuxen i min familj tagit med mig dit för att hälsa på, eller suttit med på läkarbesök med psykolog och andra, minnesbilder av hur en vuxen i mitt liv försvarat mig med en dörr, vägg emellan när en annan vuxen i mitt liv (psykiskt sjuk) hotade och skulle ta sig in till mig, polisen minns jag..flera gånger om.... jag har aldrig varit rädd för auktoriteter, polis, vården...då visste jag att nu blir det ordning och reda (jag älskar ordning och reda). Det har också gjort att jag inte varit rädd för att säga till, söka hjälp om det är något. Jag har alltid velat söka mig utåt för där kan jag andas. 

Det hör till annars att man blir isolerad med den sjuke och att det ska hållas hemligt, det väcker ens beskyddarinstinkter ,men skammen hjälper inte någon. Man kan inte bara sitta där. Jag vet det finns de som blir paralyserade, så rädda för att göra fel (då kan tex den sjuka hota ta sitt liv, som barn fick jag höra från den andre s.k vuxne olika planer den hade för att ta sitt liv men jag fick inte säga det till någon annan, och jag skulle be då den här personen att inte göra det, när jag kom hem från skolan visste jag inte om personen levde eller inte. Idag kan jag se hur groteskt det är att utsätta ett barn för den här psykiska pressen, psykiska misshandeln. På den tiden vad tittade man på var att den sjuke behövde hjälp och man skulle tycka synd om den sjuke, och man skulle inte vara rädd för den sjuke (Eh - JO, det skulle man). Jag var ett barn i den situationen, det här var i mitt hem. Långt om länge kom till sist polisen en dag och tog ifrån den här personen från hemmet, så blev äntligen mitt hem mitt hem, så som alla  borde ha det från första början. Idag hoppas jag på att man har bättre koll på det här, gör orosanmälningar när det finns barn i de hem där psykiskt sjuka också bor, det är en situation där hela familjen behöver hjälp, stöd, riktlinjer, något att hålla sig i när man ska gå framåt, för framåt ska man, man ska inte bakåt, man ska inte stå still, inte den sjuka och inte anhöriga. Jag hade haft det bättre i ett fosterhem under den här tiden, kan jag tänka mig, tyvärr blev det inte så, så istället har jag dessa dåliga minnen av hur det var. 

Då du inte är ett barn nu till din partner så sätt upp regler för dig själv om du bestämmer dig för att stå kvar, som vuxen är det inte meningen att man ska palla med precis allting för att man älskar någon, det gör man inte. Man kommer inte vara stark alltid, vi har alla våra bristningsgränser. 

"All you need is love" är BS, ursäkta, men det är det, men jag tror att för att man tror det så går man i en fälla. Det är inte kärleken som är nyckeln hur man ska ta sig ur det. Det är nyckeln som är det.