Anonym (Otillräcklig)

Thu 7 Mar 2024 22:16

25 svar

Finns inget mer att skala av...

Så, nu sitter man här igen, utbränd säger de som vet, men den här gången finns inget mer att ta av.
Sålde huset för att slippa allt runt det och pendling. Flyttade till liten lättskött lägenhet. Har förlorat vän efter vän för att jag inte orkar eller kan umgås och finnas där. Bytt jobb, bytt partner, backat från familj med höga krav. Slutat fixa hår, naglar och sånt som tog tid och energi. Började må lite bättre en period och tackade ja till 2 sociala sammanhang senaste månaden, 3 timmar på en 40-årsfest och en middag med min numera lilla vänkrets. Och där stod väggen. Panikattacker, tandpressning, magen har kraschat, kan inte sova, har ångest över precis alla små detaljer och huvudet bara snurrar. Stora sår på huden. Orkar inte duscha, orkar inte borsta tänderna. Fick ringa min chef idag och berätta att det inte går längre. Att nu är sjukskrivning den sista utvägen. Gått i flera år på ångestdämpande och antidepp, provat samtalsterapi. Till och med varit sjukskriven på deltid en period men inget verkar hjälpa mig. Kan jag någonsin komma ur den här onda spiralen där jag inte har energi att göra saker jag mår bra av och bara gräver ner mig i mer jobb och krav på mig själv för att dölja att jag känner mig otillräcklig.

Anonym (Otillräcklig) Trådstartaren

Fri 8 Mar 2024 07:55

#5

Anonym (Anonym pensionär) skrev 2024-03-08 01:18:38 följande:

Senaste gången jag gick in i väggen var jag helt sjukskriven i i 2 år. Med tuffa läkare och kurator samt arbetsterapeut på habiliteringen fick jag skala ner allt i hela mitt liv. Inklusive mitt jobb. Jag stod helt på noll med allt i mitt liv. För att öva på att sätta gränser. För att förstå vad som händer. För att få se om det finns en grundläggande orsak.
Medicin och terapi var mitt enda fokus. Jag var förbjuden allt annat.
Efter 1 år arbetsträning i max 2 timmar om dagen. Arbetsträning bestod i att enbart komma dit, dricka kaffe, känna mig för, iaktta. Sen blev det 2 timmar med enbart en uppgift. Kraschade . Åter sjukskriven på heltid.
Mitt liv sattes på schema. Duscha 2 ggr I veckan. Handla 2 ggr I veckan. Äta frukost kl 8 varje dag. Lägga mig kl 21 varje dag. Så lite påverkan som möjligt av stressande saker som tv, mobil, musik, prat , besök osv. Fokus på återhämtning. Vila. Promenader. Tystnad. Noll intryck.

Jag blev sjukpensionär efter 2 år. Trauma i botten jag inte förstått att jag har. Kroniskt ångestsyndrom. Befinner mig i autismspektrat som jag inte heller visste om. Hjärntrött och utmattningssyndrom - båda permanenta.
Jag som i normala fall är en kreativ och aktiv människa har insett att mitt liv måste vara starkt begränsat och strikt inrutat för att inte krascha. Jag betalar ett högt pris för att tex vara social på en middag. Då kraschar jag i flera dagar efteråt . Mycket intryck gör mig hjärntrött och utslagen.

Den nivå jag lever på nu är mitt nya normala. Det blir inte bättre än så här.

Så ledsen för din skull men jag hoppas att du trots det inrutade känner att du kan leva.

Anonym (Otillräcklig) Trådstartaren

Fri 8 Mar 2024 07:59

#6

Anonym (Men hjälp) skrev 2024-03-08 01:22:11 följande:

Menar du att INTE har varit sjukskriven?
Du skulle givetvis ha blivit sjukskriven för länge sedan INNAN det behövde bli så här.

Jag var sjukskriven 3v på 25% förra året (efter ett besök på akutpsyk för att lin sambo var rädd att jag skulle skada mig själv) men har inte velat vara sjukskriven då väldigt mycket av mitt liv finns på jobbet. Jag har ett fantastiskt jobb som jag egentligen älskar men har väldigt svårt att sätta gränser och ställer höga krav på mig själv.

Anonym (Otillräcklig) Trådstartaren

Fri 8 Mar 2024 08:03

#7

Lynx123 skrev 2024-03-08 07:48:39 följande:

Ja, du kan. Vad var det som fick dig att börja må lite bättre? Och vad var det med de sociala tillställningarna som fick dig att må sämre? Där har du kanske några av svaren?

En kollega kom tillbaka från sin mammaledighet och jag kunde släppa ifrån mig en hel del ansvar. Hon och jag är de enda i teamet som har längre än 1 års erfarenhet (vi har bägge varit på företaget 10+ år). Det öppnade upp för att orka npt överhuvudtaget utanför jobbet. Jag är introvert så sociala sammanhang är dränerande för mig, har alltid varit, så det var nog det som var droppen. Att veta att jobbet blir gjort utan mig öppnade också upp för att känna efter mer hur jag faktiskt mår.

Anonym (Otillräcklig) Trådstartaren

Fri 8 Mar 2024 08:05

#8

Anonym (Syster) skrev 2024-03-08 07:09:28 följande:

Du ska sjukskrivas, helst för ett halvår sedan. Du ska medicineras. Du måste ha samtalsterapi och reda ut detta. Och försök komma ut och få frisk luft några gånger i veckan, en kort promenad är bra.

Det är ju vad jag fått höra men alla åtgärder har liksom varit kortvariga och inte fortsatt efter det initiala och jag har väl inte haft ork att pressa på. Jag har hundar så de ser till att jag kommer ut och rör på mig.

Anonym (Otillräcklig) Trådstartaren

Sat 9 Mar 2024 01:04

#10

Anonym (Anonym pensionär) skrev 2024-03-08 18:38:12 följande:

Du behöver 1: vara brutalt ärlig med hur du egentligen mår både inför dig själv och inför läkaren 2 : hitta en läkare som förstår dig och inte nöjer sig med en axelryckning, alla läkare har inte kunskapen om utmattning och depressioner och kan dessutom inte hjälpa dig om du inte är ärlig.

Om du säger att du helst vill jobba så kommer du givetvis inte få fortsatt sjukskrivning. Läkaren hoppas nämligen att du är ärlig och kan inte ta andra beslut än det du själv kommunicerar . Vill du jobba efter tre veckor är det ditt val. Men du måste ha självinsikt nog att inse att det givetvis inte är ett alternativ för att du mår skit.
Att vilja är inte samma sak som att du kan eller borde.

Tack. Jag tror att jag verkligen behövde höra nåt sånt här från någon som inte känner mig och liksom stryker mig medhårs. Jag inser ju rent intellektuellt att det var åt helvete redan när jag började ta bort vänner och familj och började betrakta allt utom jobbet som "måsten".
När jag sålde huset inbillade jag mig att jag gjorde det för att ha mer fritid och få närmare till jobbet, men egentligen var det ju också bara ett steg jag tog för att undvika sjukskrivning för att jag behövde mer återhämtning än dåvarande liv kunde ge. Den tid jag sparade har ju enbart ägnats åt att sitta och stirra och grubbla.

Sov dåligt i natt, gick ut med hundarna tidigt och sov sen till kl. 13.30. På den nivån ligger sömnbehovet just nu och det går ju inte kombinera med att börja jobba kl.07, jag fattar ju det.

Anonym (Otillräcklig) Trådstartaren

Sat 9 Mar 2024 22:40

#13

Anonym (Ångest) skrev 2024-03-09 14:13:58 följande:

Hur länge har du mått dåligt? Och hur gammal är du? Har du barn? Vad för mediciner äter du exakt?

Egentligen ända sen tonåren när jag tänker efter, men det har ju gått i vågor. Idag är jag 42. Har inga barn, det har aldrig varit aktuellt då jag knappt orkar ta hand om mig själv i perioder.
Sertralin, lergian, melatonin och propavan.

Anonym (Otillräcklig) Trådstartaren

Sat 9 Mar 2024 22:43

#14

Anonym (Anonym pensionär) skrev 2024-03-09 14:58:30 följande:

Din kropp säger åt dig att du måste lyssna på den och behöver din sjukskrivning och då är det din skyldighet att lyssna på den .
Annars kommer du kollapsa helt och då kommer du inte ha något val överhuvudtaget om nånting alls. Att ta sig upp ur DET svarta hålet kan ta åratal alternativt inte alls...
Du tjänar ingenting på att förhala en sjukskrivning. Tvärtom så blir fallet och pladasket betydligt hårdare ju längre du smiter undan.
Inte för att vara sån men rent krasst så att pressa kroppen till kollaps kan dessutom resultera i fysiska åkommor som hjärtinfarkt, stroke etc..

Jag förstår ju egentligen det. Hade ju rått någon i samma situation att ta bättre hand om sig själv. Men det är på jobbet jag är värdefull, på jobbet jag har rutiner, men samtidigt också där jag har något att uppnå som jag känner jag inte lyckas med tillräckligt bra.

Anonym (Otillräcklig) Trådstartaren

Sat 9 Mar 2024 23:44

#16

Anonym (Anonym pensionär) skrev 2024-03-09 23:12:32 följande:

Och det verkar vara ditt yrkesliv som gör att du kollapsar och inte kan fungera i ditt privatliv. Jag tror att du faktiskt måste tänka tvärtom här.

Ingen som tänkt tanken på att göra en neuropsykiatrisk utredning på dig? Det låter onekligen som du kan ha drag av autism/Asperger och skulle behöva den sortens hjälp i form av klara tydliga rutiner i din vardag så du kan hushålla med din ork . Du kan behöva anpassa ditt jobb, gå ner i arbetstid så du orkar en vardag etc.
Det är nämligen den orsaken som gjorde att jag brände ut mig 4 gånger och den sista gången blev jag pensionär då både min läkare, försäkringskassan och min chef sa stopp.

Det har tagits upp i omgångar men det har aldrig blivit av med någon utredning, jag har ju liksom klarat mig men dragen finns där.

Absolut är det nog så, det finns egentligen inga möjligheter att anpassa mitt jobb, heltidsmått gäller om man inte är sjukskriven eller dylikt, så då är alternativet att byta jobb och jag är nog inte i skick att få till det just nu. Av erfarenhet vet jag att pressen är hård att komma tillbaka till heltid. Har en kollega som är inne på sitt 8e år med där hon kommer tillbaka, klarar av upp till 75% bra men efter ett par månader pressas upp till 100% och då kraschar igen. Deltid är ett skällsord inom branschen.

Drömmen hade ju varit en deltidsansrällning men det existerar ju knappt nuförtiden.

Anonym (Otillräcklig) Trådstartaren

Sun 10 Mar 2024 00:06

#18

Anonym (Sammanhang) skrev 2024-03-09 23:55:24 följande:

Ibland när jag hör om människor som mår som dig eller på liknande sätt känner jag bara sett våra samhällen inte är anpassade för oss människor.. inte egentligen..

Vi är byggda för att bo och leva i mindre grupper där alla känner varandra sen alltid. Man gör allt tillsammans. Lever tillsammans. Hjälps åt med allt.
Levt i naturen. Gått ute i naturen med några vänner och letat mat eller annat värdefullt.

Så har människor levt i miljontals år.

Jag menar inte att romantiska stenåldern, men att ibland tänka på oss från perspektivet djur som levt i naturen i flock i hundratals eller eg miljontals år. Och nu helt plötsligt ser våra liv helt annorlunda ut.

Ibland när folk är djupt deprimerande tänker jag: undrar om det skulle hjälpa att leva på det sätt som lite mer liknar det? Tex att jobba på en gård med andra, något slags volontärarbete som vissa gör på gårdar utomlands. Att vara ute och använda kroppen många timmar på dagen, tillsammans med andra människor.

Att vara del av ett sammanhang.

"Känsla av sammanhang" är något man vet främjar hälsa. "Kasam" förkortat.

Jag kan inte ge några råd. Annat än ifs fundera på om du har en känsla av sammanhang och annars hur du skulle kunna få det. Jag dansar tex, och det sociala i att gå ut och dansa betyder mycket för mig. Det, bla, ger mig en känsla av sammanhang.

Kan nog hålla med dig om att dagens samhälle är lite människofientligt.

Jobbet är väl egentligen mitt sammanhang. Jag har bara en vän kvar som jag inte jobbar eller har jobbat med, förutom min sambo. Sitter med i styrelsen för min BRF, deltar ibland i hantverkscaféer, men allt sånt engagemang har legat på ett strikt minimum åtminstone sista året, inte för att det handlade om mer än ett par gånger per månad innan heller men ändå.

Många äldre vänner har jag glidit isär från, delvis på grund av att jag är oerhört dålig på att ta initiativ till att höras, men också delvis för att många skaffat familj och själva inte haft tid. Har väl 2 personer kvar som är min livlina till världen utanför jobbet och som fortfarande orkar försöka bjuda med mig.

Anonym (Otillräcklig) Trådstartaren

Wed 13 Mar 2024 16:30

#19

En liten uppdatering (sorry men den här tråden får fungera lite som dagbok). Jag fick återkoppling från min VC idag. Jag har varit hemma sjuk sen jag skrev den här tråden och fick ett så kallat förenklat sjukintyg för att de ska hinna boka in mig till läkare/psykolog. Detta sträcker sig till 18/3. Jag har fått läkartid per telefon 21/3. Jag antar att jag helt enkelt ska gå tillbaka till jobbet dagarna där emellan? För nu har jag ju varit borta mer än 8 dagar och måste väl ha intyg. Någon som vet hur det funkar? Idag var första dagen jag känt att jag kunnat tänka. Sovit till 13-14 sen i torsdags och sen inte orkat göra nåt annat än sitta och stirra på tv/mobil. Beskedet från VC gav genast ångest och jag har gråtit i 2 timmar, hur ska jag klara av att jobba, jag orkar inte ens ta en dusch. Har känts som om jag var på väg att få hjälp. Sjuksköterskan jag pratat med har varit fantastisk men idag var det som att prata med en vägg (annan sköterska) när jag frågade vilken sorts läkare jag är inbokad hos (har specifikt önskat hjälp från psykolog) men detta var en allmänläkare och vi ska tydligen prata om att justera mina mediciner, inget annat står i journalen.

Anonym (Otillräcklig) Trådstartaren

Wed 13 Mar 2024 17:39

#23

Anonym (Heja dig!) skrev 2024-03-13 17:02:04 följande:

Jag igen: har din arbetsgivare någon företagshälsovård? De är experter på sånt här och kan mycket mer än vanliga VC.. det låter ju som om detta är till stor del arbetsrelaterat så då kickar ju arbetsgivarens rehab-ansvar in. Kolla med din chef.

Tack för dina inlägg. Sambon har hjälpt mig sortera lite i känslorna här. Jag har redan utnyttjat de resurser som jobbet erbjuder i form av samtal förra året. Det var terapeuten som pushade mig att ta kontakt med VC förra året (då jag en period var sjukskriven på 25%). De kan inte göra så mycket mer därifrån verkar det som, det är VC som måste sjukskriva.
De hade gjort fel med mitt första sjukintyg här också (daterat förra året och helt fel slutdatum 230313-230718) så jag väntar på att få ett nytt. HR ringde och undrade över datumen. Ska ta en diskussion med min AG sen när jag fått nytt intyg. I värsta fall så tror jag min chef utan omsvep godkänner några dagars semester. Min chef är den som verkligen försökt få mig att förstå att jag behöver mer vila och återhämtning, hon har själv varit utbränd/haft psykisk ohälsa och har sett varningssignalerna länge. Vi har pratat mycket om mitt mående sista åren och jag har varit på väg att säga upp mig men har då fått rådet att försöka lösa detta här istället. För annars tar jag bara med mig problemen och hamnar här igen. Ser ju det mönstret historiskt, har varit dålig i omgångar och "löst" det genom byte av jobb, hoppat mellan utbildningar, flyttat, bytt relation o.s.v.

Finns inget mer att skala av...

INNEHÅLL