Slängde jag bort min kärlek

Ja, en sak är att "älskar man någon så vill man vara med den". 

En annan sak är att hon har ju sagt att en partner för henne ska kunna avlasta i vardagen med att hämta på förskolan, vara med barnen så hon kan gå ut med kompisar eller jobba över osv. Och i gengäld hade hon velat göra samma sak för mig, vilket ju är en fin tanke. 

Det enda är ju att jag har inte det behovet. I och med att jag har barnen varannan vecka så vill jag ge mina barn all uppmärksamhet då... Vi är som i liten bubbla en vecka och har kul ihop och det är det jag vill just nu.

Men ja, hon har sagt att hon vill dela det roliga och slitiga med småbarnsåren - inklusive vardagen med vabb, laga mat, hämta på förskolan osv. 

Tack för era råd...

Hon är en underbar tjej men jag får nog stå på mig lite i min egen magkänsla. Jag kan ha lite svårt att göra det... Men när gäller barnen så måste jag göra det.

Hon är väldigt logisk "varför betala två hyror när man kan betala en" och så vidare. Men såna saker är inte ens en faktor för mig. Dvs om det blir billigare eller dyrare.

Mina barn har fram tills nyligen frågat om jag och deras mamma "ska bli kära igen" och om dom kunde gjort något så att vi inte skulle ha skiljt oss...
Jag och mitt ex har en fin kommunikation med varandra och med barnen om det här så det blir långsamt bättre. Nu har vi även börjat fira födelsedagar tillsammans. 

Känns som att jag bygger upp min egen relation till barnen nu och allt runt omkring. Då kan jag inte samtidigt bygga upp ett familjeliv med en annan person.

Särskilt som jag är en person som har väldigt svårt att stå på mig... Och Lisa är en väldigt driven tjej (alltså pepp och full av ideer osv, fina egenskaper , men jag har svårt att hävda det jag vill. Och den dynamiken kan jag inte få in med barnen...). 

Och ni som sa att jag kan "ge mer på andra sätt". Det kan ju vara sant förstås... Samtidigt har det känts lite speciellt att på heltid vara med andra barn varannan vecka... Och hennes barn är underbara, men det har känts svårt att vara med dom sju dagar och sen mina barn i sju dagar....

Jodå, jag hade ju också tänkt tanken på gemensamma semestrar osv.

Det är bara att det känns som att det går snabbt för mig, och långsamt för henne, att börja prata om dom här grejerna. Och då blir hon frustrerad (mycket temperament) och jag blir grubblande och fundersam (vilket provocerar henne såklart men en seg kille som säger "hmm det här får vi nog tänka på"... hela tiden)...

Hon brukar ju skoja att jag ska "köpa ett stort hus till oss"... Jag förstår aldrig helt om det är på skoj eller på riktigt...

Jag har ett jobb där jag kan tjäna mycket pengar, eller lite, det beror på hur mycket jag satsar på karriären. Men att sådana saker ens skulle komma upp på tal med en ny kvinna, så snabbt, det tänkte jag inte...

Vi sa nu ikväll att vi inte ska fortsätta ,efter att vi pratat lite till.

Hon uppskattade min ärlighet och att jag gav tydliga besked om hur jag känner.

Tack alla som gett råd <3

Tack hörni :) <3

Jag är bara glad att få lite bekräftat att jag inte är "knäpp" eller "snål med min kärlek" osv.

Sen om detta innebär att jag inte riktigt är "redo" för ett förhållande i dagsläget och behöver vänta några år till jag har mitt liv mer i ordning... Så får det vara så...

Relationen till barnen är i fokus för mig nu, och den är livslång oavsett vad.