• Anonym (Pappa 52)

    Separation efter 29 år

    Hej,
    någon här kanske kan hjälpa mig. Vi har bestämt att separera, mest hon, men själv har jag gått i samma tankar. Det är svårt känner jag, att bemöta ensamheten, som man måste bemöta för att växa. Saken är att jag är så rädd för det, trots att jag förstår att man måste uppleva det innan man kan gå vidare. Har någon erfarenhet utav en separation efter så lång tid. Ingen av oss gjorde något fel. Det är mer att min sambo vill se "världen". Jag är 52 och hon 50. Kan någon tipsa om bra stödgrupper? Eller vart man skall vända sig för att få stöd?

  • Svar på tråden Separation efter 29 år
  • Anonym (Pappa 52)
    Mandel skrev 2024-02-09 10:17:27 följande:
    Det är här som vänner och familj ska finnas och stötta, men i mitt fall fanns det ingen annan än mig själv.
    Vet inte om det finns grupper på fb där man kan söka tröst och pepp.

    Jag försökte söka någon samtalsgrupp/stöd för att lära mig att hantera hur x-maken behandlar mig och hur han beter sig mot mig och hans ickekommunikativitet kring saker som rör barnen, men blev bara hänvisad till vanliga vården. 
    Känner igen detta med barnen. Jag själv har alltid varit den som har tagit mest hand om våra barn 3 tonåringar + 1 sladdis, men hon har varit delaktig, men för 6 år sedan så hamnade hon i en depression och började på terapi, då sade jag till henne bry dig inte om barnen, det sköter jag, ta hand om dig själv, nu när jag pratar om barnen så börjar hon prata om sig själv om drömmar osv. Hon lyssnade inte vad jag sade om våra söner. Jag tror att de senaste 6 åren så såg hon vad det innebar att vara fri. Hon festade mycket, inget fel, men det blev fel med familjen. Jag önskar henne det bästa och kanske blir det mer ansvar nu med barnen varannan vecka
  • Anonym (Pappa 52)
    Anonym (fdPåJakt) skrev 2024-02-09 10:32:19 följande:

    Jag var tillsammans med en kvinna i 30 år, vi blev tillsammans som väldigt unga. Det var jag som var drivande till separationen, så lite annorlunda jämfört med dig TS. Jag mådde dåligt de sista åren av vår relation, pga barnlöshet och avsaknad av intimitet och närhet... hamnade i depression pga det. Det var som att leva med en påtvingad rumskompis till slut. Jag fick samtalshjälp hos vårdcentralen och fick till slut modet och orken att bryta upp, även om det tog ett bra tag.
    Livet som singel blev helt underbart... fick träffa en massa kvinnor och sexlivet blommade upp på nytt. Till slut blev jag infångad av en vacker charmant kvinna som hade haft en liknande situation i sitt liv och nu lever vi tillsammans i ett kärleksfullt intimt förhållande och är bägge lyckliga.

    Jag tycker att du ska vända dig till vårdcentralen. Där kan du få samtalshjälp och råd av personal som är utbildade till att kunna hjälpa människor som är i din sits. Att få riktig hjälp via nätet tror jag inte på, även om det till viss del kan vara till stöd. Om man känner sig väldigt nere, så är det nog bäst att få hjälp av ett proffs.


    Tack Anonym, det ger hopp inför framtiden!
  • Anonym (Pappa 52)
    Anonym (Anna) skrev 2024-02-09 10:26:51 följande:

    Kan rekommendera diskussionsforumet på skilsmässa.se. Där finns människor som alla har eller går igenom det traumat en skilsmässa innebär. Ett helt gäng underbara personer som finns där när man behöver.  Dom räddade mej när jag gick blev lämnad efter 25 års äktenskap. 


    Tack!
Svar på tråden Separation efter 29 år