Separation efter 29 år

Det är här som vänner och familj ska finnas och stötta, men i mitt fall fanns det ingen annan än mig själv.
Vet inte om det finns grupper på fb där man kan söka tröst och pepp.

Jag försökte söka någon samtalsgrupp/stöd för att lära mig att hantera hur x-maken behandlar mig och hur han beter sig mot mig och hans ickekommunikativitet kring saker som rör barnen, men blev bara hänvisad till vanliga vården. 

Jag beklagar det du går igenom. Att växa isär från sin partner är ofta mycket smärtsamt, även om båda tänkt tankarna på separation många gånger. Det mesta i livet är en vana, och så även våra relationer. Vi är vana vid att ha någon nära, som vi kan prata med, åka iväg på semestrar med eller bara dela middagar tillsammans. När det försvinner kan rädslan lätt ta över, men det finns inte bara baksidor med att vara ensam. 

När någon vill utforska världen, som du nämner att hon sagt, handlar det ofta om att vardagen blivit alldeles för vardaglig. Allt är sig likt, dag in och dag ut och vi vet alla att man bara får en chans här i livet. Kan det vara så att hon är rädd för just det? Att gå miste om saker som hon vill göra och uppleva. Har ni olika syn på hur ni vill leva ert liv eller kan det vara så att känslorna svalnat? Ibland är det svårt att veta skillnaden. 

Att vända sig till vårdcentralen brukar vara det första steget för en samtalskontakt. Det finns även grupper på sociala medier där du kan komma i kontakt med andra som går igenom samma sak. Även om man inte önskar någon annan samma smärta som man själv upplever kan det vara skönt att se att man inte är ensam i det svåra. 

Kan rekommendera diskussionsforumet på skilsmässa.se. Där finns människor som alla har eller går igenom det traumat en skilsmässa innebär. Ett helt gäng underbara personer som finns där när man behöver.  Dom räddade mej när jag gick blev lämnad efter 25 års äktenskap. 

Jag var tillsammans med en kvinna i 30 år, vi blev tillsammans som väldigt unga. Det var jag som var drivande till separationen, så lite annorlunda jämfört med dig TS. Jag mådde dåligt de sista åren av vår relation, pga barnlöshet och avsaknad av intimitet och närhet... hamnade i depression pga det. Det var som att leva med en påtvingad rumskompis till slut. Jag fick samtalshjälp hos vårdcentralen och fick till slut modet och orken att bryta upp, även om det tog ett bra tag.
Livet som singel blev helt underbart... fick träffa en massa kvinnor och sexlivet blommade upp på nytt. Till slut blev jag infångad av en vacker charmant kvinna som hade haft en liknande situation i sitt liv och nu lever vi tillsammans i ett kärleksfullt intimt förhållande och är bägge lyckliga.

Jag tycker att du ska vända dig till vårdcentralen. Där kan du få samtalshjälp och råd av personal som är utbildade till att kunna hjälpa människor som är i din sits. Att få riktig hjälp via nätet tror jag inte på, även om det till viss del kan vara till stöd. Om man känner sig väldigt nere, så är det nog bäst att få hjälp av ett proffs.

Känner igen detta med barnen. Jag själv har alltid varit den som har tagit mest hand om våra barn 3 tonåringar + 1 sladdis, men hon har varit delaktig, men för 6 år sedan så hamnade hon i en depression och började på terapi, då sade jag till henne bry dig inte om barnen, det sköter jag, ta hand om dig själv, nu när jag pratar om barnen så börjar hon prata om sig själv om drömmar osv. Hon lyssnade inte vad jag sade om våra söner. Jag tror att de senaste 6 åren så såg hon vad det innebar att vara fri. Hon festade mycket, inget fel, men det blev fel med familjen. Jag önskar henne det bästa och kanske blir det mer ansvar nu med barnen varannan vecka

Tack Anonym, det ger hopp inför framtiden!

Tack!

Om man träffar rätt person har man nog jättestor nytta av att prata med ett proffs. Den jag blev hänvisad till via min vårdcentral kunde jag lika gärna varit utan. Samma med den snordyra privata jag försökte med sen. 

I mitt fall hade jag bäst stöd av att stöta och blöta med likasinnade som visste precis vad jag gick igenom. 

Bästa stödgruppen är en där du kan leva och ha kul. Sitt inte och älta i det som varit, det gör absolut ingen nytta alls, skapar bara mer ohälsa och mer röra i huvudet, försök komma vidare. Ha kul och lev livet, ta dig utanför din normala trygghetszon så kommer du växa

Anmäl dig till olika aktiviteter där du får träffa folk, exempel anmäl dig till buggkurs eller salsakurs (utmärkt sätt att träffa folk och dessutom roligt!), anmäl dig på keramikkurs om du tycker sånt är kul, gå med i friluftsfrämjandet, eller anmäl dig på löparskola, gå med i en kör, åk på en resa med rosa bussarna, anmäl dig på andra aktiviteter kring sånt du tycker är kul, eller sånt du kanske tror du skulle kunna tycka vore kul men inte vet än. Sitt inte hemma och låt väggarna krypa på.

Som sagt, sitt inte och älta med likasinnade, det gör absolut inget gott för nån. Ut och lev, du har en chans och tiden går otroligt fort