Han vågar inte

Han har hört av sig.
Han skrev och önskade en trevlig midsommar och det kändes bra. Det var skönt att höra av honom. 
Och sen tog han upp kontakten i veckan igen. Det är bara ytlig kontakt men jag förstår inte varför han vill ha den?

Om jag nu inte duger för honom - varför fortsätta mata mig med uppmärksamhet? Är bekräftelsen så viktig?

Jag är så rädd för den dagen han igen kommer meddela att vi inte kan ha kontakt. Jag vet ju att den kommer och jag är så rädd varje gång han skickar ett meddelande. Hur ska jag svara för att inte kliva över den magiska gränsen?
Jag är verkligen nöjd med den här ytliga kontakten, jag behöver inte träffa honom. Men jag vill inte förstöra den. 

- Ja, jag pratar med min psykolog en gång i veckan men jag är ganska lugn i hur jag mår fortfarande. Inga jättedjupa dalar utan rätt mycket likgiltighet.  Ibland kommer jag på mig själv med att inte självhatat på ett tag och säger elaka saker till mig själv för att jag inte ska vara FÖR nöjd med tillvaron.
Det känns bra att prata med någon professionell om det - även om vi inte har hunnit till den här relationen ännu. Det är mycket att gräva i. 

Att inte vara i kontakt med honom alls är vad som funkar för mig. Varenda gång jag släppt på det och träffat honom så slutar det med att jag blir tillsammans med honom igen. Jag har ingen självkontroll.

Och just därför måste du blockera honom. För din egen skull.

Hur går det, hur länge har du klarat dig?
Vi kanske skulle starta en förening? AÄ, anonyma älskarinnor....

Jag skulle inte kalla det att vi är tillsammans. Jag är hans emotionella slasktratt, eller inte ens det. När han behöver bekräftelse kontaktar han mig. Jag hoppas inte längre att det "ska bli vi", den möjligheten är sedan länge förbi och nu gör jag inget annat än slösar tid och förnedrar mig själv. 

Så... Han har de senaste två veckorna hört av sig om att vi borde ses. Jag har inte möjlighet att åka bort just nu, dels för mycket jobb och sen även andra saker som står på att göra listan. Jag har erbjudit honom att komma till mig, men det kommer så klart inte hända. Varför ska det vara så svårt att säga stick och brinn?
Nu kommer han i alla fall ha semester och kommer befinna sig för långt bort från mig för att ens föreslå att ses. Kanske kommer han inte ha tid heller. Hur som helst blir jag så klart ledsen när han inte hör av sig, men det är också skönt att låta tiden gå.

Nej, jag har fortfarande inte fallit för frestelsen att kontakta honom. Jag svarar ju så klart men det är alltid han som tar första steget. Det enda aktiva jag gjort är att komma med ett moterbjudande - kom till mig istället. 
Han kommer fortsätta ställa in, och jag kommer tappa luften som vanligt. 

Ja, jag pratar med min psykolog varje vecka och sist hade jag lite panik för han ska ha semester. Kände att vi inte hade hunnit täcka den här skiten jag håller på med utan gräver i annat som visserligen också är viktigt. Så nu är det fyra veckor till jag får professionell hjälp att reda i trasslet som är i mitt huvud. Jag kommer trakassera er massor :)

Ja, jag måste göra det. Det hjälper inte hur bra det känns när han hör av sig för jag sitter ju på nålar och väntar till han ska avvisa mig igen. Jag lovar er att jag hade gett det rådet till vem annan som helst som hade varit i min situation. Jag vet inte varför det är så svårt. 

Man får bara ha en psykolog åt gången och han är insatt i mitt "fall". Man kan under särskilda omständigheter byta men jag är rätt nöjd med den här så det vill jag inte. 

Ja visst är jag kär i kärleken, och hur han fick mig att känna då. Jag hoppas ju att kunna väcka liv i det igen, trots att jag mycket väl förstår att det är stendött sen länge.

Jag vill ju ha honom för att han vill ha mig. Nu vill han ju inte, på vilket sätt skulle det hjälpa mig att kontakta frun? Såra henne, och tvinga honom att välja mig. Knappast vad jag ville. Jag är ledsen för att jag känner mig bortkastad och ovärdig. Jag TRODDE han ville vara med mig och jag ville att han skulle VÄLJA mig, inte tvingas till det. 

Mycket troligt skulle jag få skit för det. Jag vill henne verkligen inget illa, hon är säkert fantastisk på så många sätt och det låter säkert helt absurt men jag vill verkligen verkligen inte berätta för henne för att på så vis vinna honom. Det strider ju helt mot vad jag skulle vilja. Att han hade valt mig för att han vill det - det skulle aldrig falla mig in att tjuva till mig honom på det sättet. Han ska vara med den han vill för att han gör det valet, väljer den han vill leva med för att det är den han älskar. Och det är ju bevisligen inte mig, så mycket förstår jag.
Jag är inte helt koko, jag är medveten om det och jag vet att han leker med mig och inte heller behandlar sin fru med respekt. Men jag har hållit (håller) mig fast vid känslan jag hade när vi började träffas. Jag trodde verkligen det skulle bli vi och nu är jag bara så vilsen. 

Det är verkligen mycket bättre jag är inte i närheten lika ledsen som jag har varit och det går ganska bra att sysselsätta mig med annat. Det är bara det här självhatet som gör sig påmint allt som oftast och då vill jag att han ska finnas där för han fick mig att glömma det.
Jag är så jävla trasig i själen så ni anar inte och så fick han mig att må bra och jag är så jävla rädd att aldrig göra det igen. Det är därför jag håller på så här, den här soppan är inte hans fel. Det är jag som inte är hel och har en hel del i bagaget att bearbeta.

Visst är det märkligt hur en människa som ändå fungerar rätt väl i samhället och egentligen inte har några större hinder kan ha såna djupa sår i själen att hon medvetet utsätter sig för självplågeri?

Jag är helt med på att hon borde få veta, men varför måste jag vara den som ska berätta det? Det skulle verkligen för mig kännas som att vrida om kniven i henne. 

Jag har faktiskt, trots vad ni säkert inte tror, själv blivit bedragen. Jag tror inte att de någonsin gjorde något sexuellt med varandra men sveket och förälskelsen fanns absolut där. Jag upptäckte det själv och jag kände mig så jävla förnedrad. Hon var en bekant också till mig, och jag hade absolut inte velat höra det från henne. Min sambo förstod inte ens att han gjort något fel som bedyrade sin kärlek till en annan kvinna.