Han vågar inte

Jag vet att många säger emot mig men jag tror verkligen att han faktiskt menade vad han sa. Visst kanske han han rycktes med av den första förälskelsen men jag tror inte att intentionen var att lura mig. Han kände så då. Men med allt som hände runt omkring i hans liv var han inte beredd att ta de förändringar som skulle komma med att lämna henne och vara med mig i stället. 
Timingen var väldigt dålig, och så även för mig eftersom jag var väldigt sårbar då. Och fortfarande är. 

Ett enkelt förlåt hade betytt så mycket helt enkelt. 

Jag är helt med dig, han har betett sig rent svinigt förutom mor sin fru också mot mig. Helt ärligt. 

Grejen är den att för mig VAR  det en väldigt stor grej. Jag fattar att det låter fånigt men jag upptäckte saker hos mig själv som jag inte visste att jag saknade. Det är första gången jag har varit kär och första gången som det kändes som att det var besvarat. Första gången någon säger att de älskar mig med eftertryck (och då räknar jag faktiskt in familj här) och första gången någon håller om mig. Och första gången som jag tillåter mig själv att bli kär och vara sårbar. 

Jag är så jävla ledsen för att den här lådan öppnades, de här känslorna hade gärna fått stanna där de var. Outforskade. 
Jag saknar så otroligt hur han kunde hålla om mig om natten eller bara ta min hand när vi var ute. Ingen människa jag har mött har haft det här kärleksspråket och då menar jag inte bara mot mig utan även mina föräldrar och andra i min närhet. 

Och nu talar min offerkofta när jag säger att om risken är att känna så här igen så vill jag inte ha det 😅 Finns inget som är värt det. 

Men tack, tack, tack för att du försöker muntra upp mig. Jag uppskattar det verkligen ❤️

Man får bara hoppas att antingen han eller hon tar tag i det och de separerar. Kanske utan att alla möjliga sidospår kommer fram. De skadar nog mer än de förklarar, för det är ju inte pga mig de har det dåligt. Jag har ju tillkommit sen.

Och ärligt svar, velat fram och tillbaka. Jag har bett honom att inte leka med mig och det är så jävla dumt att påbörja allt igen när jag trots allt fick mitt avslut som jag ville ha. Varför tyckte han att det var nödvändigt att ta upp kontakten och till och med fråga om jag ville flytta in? Så otroligt onödigt. 

Jadu, 
jag vet ju från ett annat håll att det är dåligt där och varit i många år. Och visst är risken överhängande att det händer igen. En gång otrogen alltid otrogen, det pratade vi om från början och jag var tydlig med att det inte är något för mig (men vem är det egentligen något för? Knappast någon). 

Nej, det kommer inte bli något mer, jag kan inte riskera att det händer även mig. Men det betyder inte att jag inte sörjer det jag hoppades på. Och jag vet att jag är dum, men jag vill så gärna att han ska höra av sig. Tittar på telefonen varje dag och hoppas att varje meddelande är från honom.
Vet att jag borde blocka, men jag är inte där än. 

Det vet du inget om. Men rimligtvis kan man ju utgå från att jag skriver här när jag är ledsen och i obalans och inte de dagar när jag mår bra. Det är ju de dåliga dagarna jag behöver lufta mina tankar och helst av allt skulle vilja ha stöd. Så klart hade stöd av vänner och familj varit bättre men just nu funkar inte det. 

JA, jag är skitledsen över att jag föll för en upptagen man med mental ohälsa. Jag är ledsen för MIN skull för han gjorde MIG ledsen. Jag vet att han behandlat sin fru respektlöst men det här är MIN tråd. 
JA, jag vill gå vidare men det är inte gjort på en dag. Vissa dagar känns bättre och vissa dagar känns det som att jag ska gå sönder. Saknar honom nåt överjävligt och kan inte ens tänka mig att jag skulle kunna känna så för någon annan. 
Jag hoppas fortfarande att han ska säga förlåt. Det kan jag inte hjälpa. 

Och jag kämpar varje dag med att inte skriva till honom. Har inte gjort det,  kommer nog inte göra heller. Jag är så jävla rädd att han har blockat mig, och samtidigt vill jag veta om det verkligen var så enkelt för honom som jag plågar mig själv med att tro. 

Jag förstår det bara inte. Hur kan man medvetet välja att såra någon annan på det här sättet trots att man vet om det. Jag tycker verkligen inte att jag förtjänar det (hans fru hör inte hit, jag vet det med).

Jag ber aldrig om något för mig, har alltid gjort saker för andra och stått tillbaka för min egen del. Nu ville jag något för min skull. För första gången. Och jag till och med bad honom när han försvann första gången att ses en sista gång för MIN skull, för att jag behövde det. 
Jag tycker verkligen inte att jag förtjänar att vara så här ledsen, jag vill bara förstå.

Jag är verkligen så jävla snäll och skulle sälja min egen njure för någon annans skull. Har alltid varit. Jag mår bra när andra mår bra. Men är det så jävla fel att vilja ha det något för ens egen skull nån gång också?

Och det handlade inte bara om sex, hade det varit jag som bestämde så hade vi haft det mer, jag saknar intimiteten vi hade, att umgås, prata, känna varandra.


Hur fasen kan man ghosta någon efter ett år? Jag fattar det inte. Verkligen ledsen för din skull. 

Men det ÄR ju inte pga mig deras förhållande är skit, det har det varit långt innan och kommer fortsätta vara innan någon av dem tar tag i det och avslutar.

Det här med att ge älskarinnan skulden, jag fattar inte det. Det ÄR inte hon som är svekfull. Ja, mot en medsyster men det är fortfarande han som beter sig som ett svin. Och i det här fallet mot två kvinnor eftersom han för henne bakom ljuset och faktiskt fick mig att tro att vi hade en framtid.
Jag trodde det och jag ville det, det är inte svårare än så. I min värld ÄR det okej att träffa någon ny.

Han fick mig att tro att relationen mellan dem i det närmaste var över, de pratar inte med varandra, sover i olika rum de få dagar i månaden han är hemma. Hon kallar det för sitt hus. Och han sa att han skulle ta tag i det så fort det blev tillfälle,  innan hade han tänkt låta det "rinna ut i sanden" men nu hade han träffat någon som gjorde det värt att ta tag i det. Jag TRODDE på honom. 
Vad hade jag för anledning att misstro honom? I mina ögon och öron verkade det fullt rimligt. Ingenting av det han sa eller gjorde mot mig antydde något annat.

Men sen hände många saker i hans liv som gjorde att det blev för mycket.  Jag fattar det också men jag hade önskat att ett sådant tillfälle skulle fört oss närmare varandra istället för att han skulle vända sig bort. Jag VILLE stötta honom i det svåra. 

Det jag sörjer är att han inte orkade bemöda sig med att respektera mig så pass att han kunde säga något, han mår så skit så han struntar i att han fick även mig att må skit.
Nej, jag har inte förtjänat att må så här. Det är inte jag som har ett förhållande vid sidan av.
Ja, det var fel av mig att inleda något med en upptagen man men jag hade ingen dold agenda. 

Jag vill inte försvara honom men sanningen är att jag är inte det minsta arg, jag FÖRSTÅR om han väljer sin familj istället för mig. Jag är bara ledsen att jag inte kunde räcka till. Man ger och ger och ger av sig själv och det är aldrig tillräckligt. 
Han har offerkoftan på (och så även jag nu), men det är inte ok att vara otrogen. Även fast man mår skit, man måste ansvara för sitt eget liv och inte blanda in andra i sin ohälsa. 
Nej, jag skulle inte lita på honom. Risken att han går och stoppar kuken i fel kvinna för att han mår dåligt är väldigt hög.
Visst kanske jag skulle varit naiv men han hade behövt kunna kommunicera med mig och det kan han ju inte. Inte ens så mycket respekt kunde jag få att han orkade TALA OM för mig att det inte funkar längre. Han blev bara tyst.