Han vågar inte

Jag är otroligt tacksam till alla som engagerar sig i den här tråden. Jag tror inte ni förstår hur mycket hjälp jag har fått. Det jag blir ledsen över är att många verkar tro jag är dum i huvudet, men någon som inte varit i samma sits förstår nog inte. Några gör det, några har liknande erfarenheter.

Ja, det är lite drygt ett år sedan han försvann första gången. Sen fick vi kontakt igen och hade det där bra avslutet jag ville ha. Ville bara att han skulle säga att det inte var mitt fel, för jag förstod inte vad jag hade gjort. Det var så jag kände då. 
Sen har han hållit kontakten med mig. Och avslutat och tagit upp på nytt. Jag betonar igen att jag aldrig kontaktar honom. Jag tänker inte jaga någon som inte vill, ett nej är ett nej och det förstår och respekterar jag. Men så hör han av sig igen. Och igen. Det är DET som gör det så svårt, annars hade det här ju varit avslutat för länge sen. 

Det kommer inte bli han som gör det, det måste bli jag. Men som någon här tidigare skrev, det är svårt för mig för jag vill känna att jag gjort vad jag kunnat. 
Om det är omedvetet, eller medvetet kanske, men jag klarar det inte. 

Jag är inte korkad, men han får mig att känna att det är jag som är felet.

Han bodde hos hos mig istället för hotellet som hans jobb ordnade. Två-tre veckor i sträck, hemma en helg osv. Han betalade så klart ingenting, och jag var glad att han kom till mig.
Han jobbar inte borta lika mycket längre och hans jobb har inte längre projekt i min stad men han måste ändå passera då och då. 

Och nej, han har inga vilda sexfantasier. Jag är nog vildare än han om man ser det från den sidan. 

Hans vän är inget att hänga i granen, och vi har inte kontakt längre. Jag var aldrig intresserad av mer med honom, han är bara bra för "en sak". 

Ja, tack. Precis så är det. 
Jag tror inte han gör det medvetet. Han har nog problem själv som gör att det blir så. Visar tydliga drag på bipolaritet och kanske även något annat ligger där och skräpar. 
Han har kontakt med mig när han känner att han kan ta över världen, och när allt är nattsvart så klipper han allt igen. 
Problem för mig är att jag var så otroligt lycklig med honom och jag maniskt jagar den känslan igen. Den kommer ju inte åter, men han lyckas få mig att hoppas.
Jag förstår ju också att han, om han faktiskt hade lämnat sin fru och blivit med mig, gjort likadant mot mig som mot henne. Vi pratade mycket om det i början och han bedyrade att det skulle inte hända. Men han lovade också att aldrig försvinna så hans ord är ju inte så trovärdiga. 

Men ett ny befattning på jobbet, i en ny stad för mig - nu är det dags att vända blad som man säger. Jag hoppas att det här blir bra :) 

Angående det där när han försvann, en dag kom han bara inte efter jobbet som han brukade. Han hade tagit sin jobbresväska och flyttade in på hotellet. 

Jag kommer dit, en dag - om det här fortsätter. 
Jag har skrivit färdigt ett meddelande redo att skicka, där jag talar om för honom att nu räcker det. Men jag kan inte skicka det bara sådär - han måste ta kontakt för jag skriver ju inte till honom annars. Han måste såra mig en gång till för att jag ska göra det. Förmodligen fler. 

Vad gör det så svårt? Jo, att då visar jag honom att jag är sårbar, att han faktiskt betydde något och att jag trodde jag var värd att älska. Och det är så jävla svårt att ta de orden i min mun. Det är lättare att spela med - jag får ta det jag får. Ska vara glad om någon vill ha mig även om det bara är sporadiskt och jag får gråta ögonen ur mig miljoner gånger. 
Så många gånger jag har fått höra det - var glad att någon vill ha dig, förstår att du inte har någon, att ingen vill vara med dig, förstår att du inte har vänner. 
Det är lätt att börja tro på det, när det sägs av någon som borde älska en villkorslöst. 

Absolut  inte! Jag är bara attraherad av honom, en relation har aldrig varit aktuell. 

Jag har ju dejtat ganska mycket den här tiden, med visst hopp om att hitta rätt men eftersom han då och då hör av sig på nytt så är det svårt att släppa in någon annan. 
Jag träffade en man, ganska tidigt efter, en stor grön flagga. Och jag var ärlig och tydlig med att jag inte visste hur lång tid jag skulle behöva - det skulle vara villkorslöst. Men han föll hejdundrande pladask och tillsist blev det alldeles för mycket för mig. Han skrämde skiten ut mig rent ut sagt och jag kände mig kvävd. Var livrädd att få så där ont igen. 

Det är svårt att hitta lagom, och jag förväntar mig att känna så starkt för någon igen trots att jag egentligen vet att jag behöver tid för att få känslor för någon. Rätt dos, vid rätt tillfälle men det är svårt att hitta balans. 

Det var ju när han var borta på jobb, hur skulle hon veta?
Barnen är vuxna. 

Ja. 

Jag är ju bra, jag vet ju det. Jag kan laga mat, städar, har jobb, egna intressen, bra i sängen, ser ganska bra ut, social. Ett kap egentligen. Men jag har mått så dåligt under så många år och det är svårt att förstå sitt eget värde. Ibland tänker jag att det finns så mycket tomtar där ute som lyckas bra i livet och verkar lyckliga - vad gör jag för fel? Jag fick fel föräldrar i alla fall, men annars har jag verkligen skött mig i livet. Jag skolkade inte i skolan, har utbildat mig, bra vänner, dricker sällan, tar inga droger, tränar och är aktiv. Jag har liksom inte gjort några fel utom att jag tyvärr verkar ha en dålig kompass när det gäller vilka män jag faller för.
Ska det inte vända snart?

Ibland tänker jag att det är bättre att känna så som jag har gjort än att inte känna något. Det är i alla fall en känsla jag känner igen, att vara hjärtkrossande ledsen och otröstlig. 
Ja, det är ett självskadebeteende lika väl som för någon som skär sig i armarna. För då känner man något. Jag har också gjort det som ung. Och då smärtade armarna istället för det andra.