Han vågar inte

Att jag flyttar har inget som helst med honom att göra, det är en omorganisation på jobbet och jag passade bäst. Jag hade egentligen gärna stannat här men ser också fördelen med att börja om på ett rent blad.
Hur som helst så kommer möjligheterna att ses minska iom att vi har träffats när han varit borta på jobb. Så att vi nu kommer ha bara en tredjedels avstånd mellan oss kommer inte betyda att vi riskerar att stöta ihop med varandra och han kommer inte prioritera bort sin familj under sin "hemmatid" för att komma till mig. 

Men hur som helst spelar det ingen roll, jag uppdaterade tråden för att ja, ni har ju hängt med på den här resan länge nu. Jag tror att jag har allting under kontroll, jag är varken glad/ledsen att han hörde av sig eller förväntansfull att han ska komma. Det som hände var att jag blev rädd att jag trots allt kommer känna något - om han frågar igen, om han kommer hit, om han ställer in eller struntar i att höra av sig. DET oroar jag mig för, hur jag kommer reagera då. Inte att han har hört av sig. 

Det var en period när han hade blockat mig och jag först var så ledsen för det är ju inte jag som hållit kontakten utan enbart han, men efter ett tag kände jag mig så lugn. Att jag skulle kunna gå vidare. Det var skönt. Och så var jag faktiskt på väg ut på en dejt, så fick jag ett meddelande från honom. Det blev ett sånt stresspåslag. Varför? Vad ville han? Och varför då? 
Så ja, ett enkelt avslut är ju att jag blockar men det skulle ta så lång tid innan jag skulle komma över det. Det är inte jag.

Han har frågat men jag tror ju inte jag kommer höra något mer om det, han kanske hör av sig på ett par veckor och låtsas som att det regnar.

Jag träffar honom inte för sex, jag har så jag klarar mig på den fronten ändå. 

Jag tror inte han kommer. Men det är ingen mening med att vara oärlig, det är inte därför jag har den här tråden. Om han kommer så kommer vi nog ha sex. 
Jag hoppas att han inte hör av sig mer, utan att det som vanligt rinner ut i sanden. Jag kommer nog inte kunna stå emot.  

Jo faktiskt är det svårare att uppdatera tråden nu. Jag har använt den som min terapi för att jag har behövt berätta vad som händer och hur jag mår. Det är ju inte direkt som att jag går runt och basunerar ut på stan att jag haft en affär med en gift man och att mitt hjärta gick i tusen bitar. 

Det är många i den här tråden  som verkar tro att jag har någon form av intellektuellt handikapp och det har jag inte. Jag har ett ganska normalt iq och ett högt eq. Jag har bara varit med om saker som gjort mig olycklig och därför knutit an till någon jag inte borde.

Jag svarade undvikande att vi fick höras för jag visste inte hur min vecka såg ut. 
Om jag väntar med att svara raderar han sina meddelanden och bland skickar han 10 meddelanden på rad och frågar om jag undviker honom. Det beror på hans humör. 

Jooo jag hade ett samtal med min psykolog och berättade att han hört av sig med avsikt att komma förbi och han tappade helt ansiktet och sa har du ingen självbevarelsedrift. Jag fick faktiskt skratta åt honom. Men problemet med de här nätpsykologerna är att det är limiterat till ca 10 samtal för att det är tänkt för "kortvariga problem" tex kärlekstrassel eller så. Och jag hade förmodligen inte blivit accepterad om han hade förstått vad det är som ligger bakom att jag knöt an till en känslomässigt otillgänglig man från början utan han hade rekommenat mig till en "riktig" mottagning. Det är ju inte sen här mannen som är grundproblemet utan det är mycket som ligger bakom att det blev så här. Men jag har fått tillåtelse att återkomma nån gång då och då men jag kan inte ha regelbundna samtal längre. 

Jo, jag är skiträdd att det ska göra lika ont igen. Att jag ska få tillbaka alla känslor och att han ska såra mig på nytt. Och jag VET ju att det kommer hända på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis så förstår mina känslor det och håller sig svala. 

Det blev inte bra det här. Jag är så ledsen att han hörde av sig. Jag skulle sagt åt honom att inte kontakta mig mer. Jag tyckte att jag varit tydlig. Sluta lek med mig, jag fixar det inte.
Jag håller på att stressa sönder efter hans meddelande. 
Och trots att jag vet att jag inte kommer höra något mer så hoppas och hoppas och längtar jag efter att han kommer som han sa. Jag vill bara att han ska hålla om mig. Jag trodde att alla känslor var kvävda, jag hade slutat hoppas. Men nu gör jag det igen. Han väckte allt. 

Jag orkar inte med hatet i den här tråden. Jag är nog ledsen som det är. Det äter fan upp mig.

Jag vill bara prata. Att någon kan trösta mig och säga att det kommer gå över. Jag orkar inte med att höra jag borde veta. Jag VET ju. Men jag kommer inte ur det.

Det gick så bra, jag kände inget. Och så drogs allt upp igen. 

Förlåt hörni. Jag var trött och ledsen igår och så otroligt stressad över hela situationen. 
Det är mycket bättre idag, jag har sovit gott och är inte lika trött.

Och tack för att ni håller mig sällskap i den här vansinnigt långa tråden.