Han vågar inte

Jag måste ju avsluta det så klart. Men jag har ju fortfarande känslor, så mycket kan jag erkänna. Men jag är inte ledsen eller sårad på samma sätt. Lite har det börjat läka. 

Gissa vem som har hört av sig

Därför att han är den första människa som fått mig att uppleva något som jag inte ens visste att jag saknade. Närhet och ömhet och att få känna sig uppskattad och att jag vågade lita på det och även visa mina känslor tillbaka. Jag biter mig fast med näbbar och klor för att få känna det igen men det är ju så klart förbi sedan länge och han kommer inte kunna ge mig det igen. 
Det är den enkla sanningen. 

Ja, det är det. Jag vet inte varför jag gör så här mot mig själv. Men jag kan inte sluta och jag är så olycklig. Inte bara på grund av honom, men jag var verkligen lycklig när jag träffade honom. För första gången på riktigt. 

Det betyder absolut ingenting känslomässigt, bara passionerat sex. Men det är absolut noll känslor mellan oss. Och det var inte meningen att tänja några gränser eftersom jag trodde all kontakt var över. Och sen var det dumt att fortsätta ha kontakt med båda, så klart. 

Men hur kan jag rättfärdiga att såra någon annan för att jag själv blivit sårad? Jag lovar att det inte var vad jag ville, och jag vet att ni säger att han inte är det men jag tror det.
Jag ville vara en bättre människa helt enkelt. Och att vi kunde ha fina minnen av varandra. 

Nej, eller jo. Och då greppar jag efter alla små halmstrån jag kan finna som kan få mig att känna något positivt om än så bara för ett litet tag. 

Varför skriver du på engelska helt plötsligt? Och varför dillar.du om vänskap från hans sida? Är det så man behandlar.sina vänner? Det här är bara drama utan substans. Ledsen, men det finns inget romantiskt i den här.situationen.

Det var verkligen inte meningen att ta på mig ifferkoftan, det känns inte alls så. Jag är inte ledsen på samma sätt. Jag såg det där citatet och tyckte att det passade in på hur jag kände och mådde när vi började ses. När han uppmuntrade mig att öppna mig och låta mig svepas med. Och så blev jag lite ledsen för jag vet inte hur jag ska kunna det igen, det var det enda.

Jag kan inte min Hemingway, citatet kom upp av en slump i mitt flöde och jag kände igen mig i texten. Lägg inte för mycket vikt vid den. 

Jo, jag vet att jag kommer våga igen men när man har blivit sårad tillräckligt många gånger, av de som ska stå en nära. Det blir svårare och svårare. Jag vill inte stänga in mig, men jag var trött, ledsen och emotionell igår. Det kommer nya dagar. Men jag tyckte verkligen om honom, och jag tyckte om hur han fick mig att må när vi började ses. 
Och jag vet att ni säger att han alltid kontaktar mig igen  men det känns annorlunda den här gången. Jag tror att det var sista gången nu och det gör mig ledsen att det skulle sluta så här.
Jag hoppas att det var sista gången, för annars tar jag mig aldrig vidare. 

Nej, det är inte meningen att lägga ansvaret för mitt mående på någon annan. 
Jag träffade honom när jag var i en fas i livet att bygga nytt, att lära mig om mig själv. Och han gav mig en fast punkt och fick mig att känna något jag aldrig känt förut. Det var helt fantastiskt. 
Jag var inte beredd att känna så här, jag visste inte hur det var att vara kär. Jag blev så att säga "tagen på sängen". Och sen när det försvann så hade jag plötsligt inget, det jag lärt mig om mig själv och brutit upp från mitt gamla jag blev för mycket för mig.

Jag mår  verkligen mycket bättre nu, jag är inte alls lika förkrossad som jag har varit. Men visst saknar jag honom, det är ingen hemlighet. Jag ville verkligen att det skulle bli vi. Att jag skulle få känna så för alltid. Jag var så otroligt STOLT över honom, jag ville skrika ut det för hela världen.
Jag vet att många lever själv, det är inte det. Jag har ett aktivt liv, fina vänner - om än inte här. Jag träffar nya människor efter vägen som jag tycker om. Jag har min hund och mina intressen. 
Men jag saknar så att ha någon vid min sida, som jag kan höra av mig till, som hör av sig till mig. Att sova nära, äta middag tillsammans med, prata om sin dag. Någon som håller om en, som man kan gråta ut mot axeln på. Jag saknar det verkligen, det kändes så självklart att vara en del av någons liv.
Det känns som att tiden rinner ifrån mig, jag är inte så ung längre. Alla runt mig har något fast. Jag har inte det. Jag har en galen familj som har visat sig att de inte finns där när man behöver dem. De hugger kniven i ryggen på en när man som mest behöver någon att luta sig mot. 

 Kanske står han bara där utanför dörren en dag, vad gör jag då?

Var i mitt inlägg läser du in att jag tror att han förstår det eller att han skulle bry sig i hur jag mår i hela soppan? 

Om jag inte betyder ett skit för honom behöver han ju inte hålla kontakten,  så enkelt är det. Vi har inte träffats på många månader nu så att han bara skulle vilja ligga stämmer inte heller in. 
Jag hoppas inte på något med honom längre. Jag gav er bara en uppdatering om att han åter hörde av sig. 

Var i mitt inlägg läser du in att jag tror att han förstår det eller att han skulle bry sig i hur jag mår i hela soppan? 

Om jag inte betyder ett skit för honom behöver han ju inte hålla kontakten,  så enkelt är det. Vi har inte träffats på många månader nu så att han bara skulle vilja ligga stämmer inte heller in. 
Jag hoppas inte på något med honom längre. Jag gav er bara en uppdatering om att han åter hörde av sig. 

Jag VET att han inte bryr sig, det var det jag menade. Jag bryr mig om hur jag mår och jag vet att jag skulle må dåligt av att blocka. För jag skulle få skuldkänslor. Utan grund, ja visst. Men skulle ändå få dem. 

Jooo jag hade ett samtal med min psykolog och berättade att han hört av sig med avsikt att komma förbi och han tappade helt ansiktet och sa har du ingen självbevarelsedrift. Jag fick faktiskt skratta åt honom. Men problemet med de här nätpsykologerna är att det är limiterat till ca 10 samtal för att det är tänkt för "kortvariga problem" tex kärlekstrassel eller så. Och jag hade förmodligen inte blivit accepterad om han hade förstått vad det är som ligger bakom att jag knöt an till en känslomässigt otillgänglig man från början utan han hade rekommenat mig till en "riktig" mottagning. Det är ju inte sen här mannen som är grundproblemet utan det är mycket som ligger bakom att det blev så här. Men jag har fått tillåtelse att återkomma nån gång då och då men jag kan inte ha regelbundna samtal längre. 

Jo, jag är skiträdd att det ska göra lika ont igen. Att jag ska få tillbaka alla känslor och att han ska såra mig på nytt. Och jag VET ju att det kommer hända på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis så förstår mina känslor det och håller sig svala. 

Ja, tack. Precis så är det. 
Jag tror inte han gör det medvetet. Han har nog problem själv som gör att det blir så. Visar tydliga drag på bipolaritet och kanske även något annat ligger där och skräpar. 
Han har kontakt med mig när han känner att han kan ta över världen, och när allt är nattsvart så klipper han allt igen. 
Problem för mig är att jag var så otroligt lycklig med honom och jag maniskt jagar den känslan igen. Den kommer ju inte åter, men han lyckas få mig att hoppas.
Jag förstår ju också att han, om han faktiskt hade lämnat sin fru och blivit med mig, gjort likadant mot mig som mot henne. Vi pratade mycket om det i början och han bedyrade att det skulle inte hända. Men han lovade också att aldrig försvinna så hans ord är ju inte så trovärdiga. 

Men ett ny befattning på jobbet, i en ny stad för mig - nu är det dags att vända blad som man säger. Jag hoppas att det här blir bra :)