Han vågar inte

Kan jag få vara lite ledsen en liten stund?
Jag vet att jag ältar, jag är ledsen för det. Ni kan ju sluta läsa när helst ni vill.

Varför var han tvungen att ta upp kontakten igen?
Vi hade inte hörts på så länge, jag var jätteduktig och skrev inget. Och så hörde han av sig igen, och han VET vad jag känner för honom. Jag försökte verkligen bara hålla det ytligt men han tog det längre. Och så tvärvänder han och vill inte ha kontakt mer. 
Och jag kämpar varje dag med att inte höra av mig, säga hur mycket jag saknar honom.
Varför lekte han med mig? Varför måste han bryta ner mig för att få bekräftelse själv?

Det är klart jag vill att han ska höra av sig.
Men kontakten kommer inte fortsätta om inte jag tar upp den. Förra gången han försvann (det har han ju inte gjort nu,  nu sa han ju till och det är ett ok sätt att avsluta det på) så svarade ju han på mina kontaktförsök tillslut. På mitt tjat. Och gör jag inte likadant igen så kommer det här att vara slutet. Vilket ju är det bästa, vad vi egentligen vill.

Vad jag ältar är varför han var tvungen  att börja prata om framtiden igen för att sedan ändra sig. Jag försökte ju verkligen säga att det är okej att avsluta, känslorna får dö. Så länge man är ärlig. Och jag tycker att han lekte med mig igen, utnyttjade att jag är för kär för att säga nej. 

Exakt så. När ni skriver att han kommer höra av sig igen hoppas jag. Huvudet på spiken. 

Har inte läst den? Men var lugn, jag kommer inte skriva för alltid.
jag fattar faktiskt men jag luftar mina tankar ändå. Och vad huvudet förstår och hjärtat önskar är olika saker. 

Han har absolut inte trakasserat mig, jag tror inte han förstår hur mycket han sårar mig. Från början försökte jag tala om det för honom, att jag var ledsen för att det blivit som det blev, men han uttryckte bara att jag var svår. 
Och jag hade varit okej med att bara ha kontakt, för mig behöver vi inte ses. Men han tar det vidare varje gång och jag klarar inte att sätta en gräns. Jag har sagt till honom att det är okej, känslor får ändras men man måste vara ärlig med dem. Jag har all förståelse i världen för att förälskelsen eller kärleken dör ut, men lek inte med mina känslor för att bli bekräftad. Det tar sönder mig. 

Jag har sagt att man får ändra sina känslor så länge man är ärlig och vad jag vill. I mina öron gjorde jag slut och vi hördes inte på två månader till han tog upp kontakten igen. Undrade varför jag var så tyst?
Och jag vet att det låter trashigt men jag förstår verkligen varför han inte mår bra nu. Det är okej att ha en svacka i livet (jag tror han är utbränd/deprimerad kanske bipolär) men han förstår det inte själv. Och jag tycker det är rent taskigt att använda mig som flytdyna för han gör att jag inte kommer över ytan själv utan får ständigt kippa efter luft. 
Och jag har inget problem med att hjälpa någon att hålla sig flytande men det här är för stort för mig, jag går under och jag tar mig inte här ifrån.
Det är verkligen en soppa och jag mår skit rent ut sagt. 

Jag vet ju att han kommer bryta med mig igen och jag vill så gärna säga att nu räcker det, vi kan inte ses mer. Jag förtjänar inte det en gång till men jag kommer bara vara tyst och hoppas hoppas att det rinner ut i sanden. 

När han är glad är han världens bästa, men det här mörkret - det äter upp mig. 

Tänk så skönt om jag kunnat ha en axel att gråta mot efter jag gjort det, men jag har verkligen ingen. 

Ja, exakt så. Det känns bra i stunden.

Nu menade jag inte specifikt en manlig axel utan bara en axel från en vän eller vad som helst.  Och jag får ju inte gråta mot hans axel, det är ju det som är en del av problemet.

Vilket bra tips! Att ingen annan sagt det förr. Tack! ❤️

Jag ska jag ska.  Men det är så svårt