Han vågar inte

Hade jättejätte roligt med vänner (den som inte svarar i telefon) i helgen,  jag var ledig och vi hade fantastiskt väder och deltog i en speciell sak som händer här varje år. 
Var glad och så avslutas kvällen med att han först skickade ett par meddelande, första på ett par veckor, , bara vänskaplig som jag svarade på, kortfattat, inget speciellt till att han tog upp en sak som vi har velat göra tillsammans och sen direkt per vändande sms meddelar att vi kommer inte att träffas mer. Jag hade räknat med att vi inte skulle det men hjälpte så klart inte. Sov inte mycket den natten,  grät och grät. 
Förstod ingenting, var kom det ens ifrån? Hur kan han prata om en gemensam aktivitet till att säga det blir inget mer. Hade jag kunnat svara annorlunda, vad gjorde jag för fel? Jag vet verkligen inte.

Nej, han kommer inte bli upprörd och desperat. Han kommer hålla det inom sig och bli tyst. Ledsen är troligt, ja.
Men vi kommer inte veta för jag är helt säker på att han inte kommer höra av sig om inte jag gör det först. 

Jag träffar mina vänner så mycket jag och de hinner. Tyvärr bor mina bästa vänner flygresor bort (eftersom jag flyttade) och mina vänner där jag bor nu jobbar lika mycket som jag. Vi ses så mycket vi hinner - jag skulle gärna se dem mer men de har ju sina liv också.
Jag har pratat med dem, men jag får dåligt samvete att jag ältar mig själv hela tiden. Ni kan ju alltid sluta läsa när ni blir less.
Jag försöker ta tag i det, ska försöka ha ork att börja träna mer efter jobbet (bra för kropp och huvud och framför allt sommarfiguren). Idag känner jag mig ganska uppåt, saknar honom inte alls så mycket. Har haft annat att tänka på. 

Är dock inte sugen på att börja dejta igen, det är alldeles för tidigt för något seriöst och jag har ingen lust att ligga runt något mer. Kanske är det något rebound jag egentligen skulle behöva men jag försökte med det när han försvann i vintras och det hjälpte inte mitt huvud ett dugg. 

Jag är så klart seriös, jag känner mig som en skit. Vände bara ryggen till och gick för att jag blev ledsen. Bara för att han beter sig som en skit så behöver ju inte jag det. Säga hej då ordentligt är väl inte för mycket begärt?
Jag vet att det måste få ett slut, men det hade varit skönt om jag kunde se mig själv i ögonen sen och säga att jo jag gjorde det jag kunde och jag var inte en småunge som sprang iväg och grät när det blev problem. 

Som det blev nu blev det ingenting. Förväntade han sig att jag skulle höra av mig senare? Kommer vi prata igen?
Jag kommer inte höra av mig till honom, så mycket har jag lärt mig. Bästa vore om jag kunde låta bli att svara också. 

Tänk så mycket lättare det varit om jag, när jag blev sårad första gången, hade skickat iväg det där dra åt helvete för hur du gör mot mig, istället för att vänta på att känslorna skulle lugna sig och jag tänkte igenom vad jag svarade. Ibland är det nog inte dåligt att handla i affekt. 
Hade besparat mig mycket gråt och kraft i det här ekorrhjulet. 

Ja, jag vill blocka honom. Men hur svårt är det inte att göra det när han är glad och trevlig? Tänker att nästa gång han sårar mig ska jag det... (ja jag vet, jag vet men jag har ingen anledning att vara oärlig mot er i den här tråden. Den bygger ju på att jag beskriver det jag känner).

Det som är positivt nu är att om han kommer höra av sig om att ses kommer jag inte kunna pga jobb och sen har han semester = han kan inte. Så det är länge till en eventuell nästa gång. 

Jo jag förstår ju det. Problemet är ju att jag inte tycker att jag förtjänar att vara glad, eller träffa någon annan (varför skulle nån vilja det). Men jag jobbar på det. 
Jag gör verkligen det även om det inte verkar så här. Och jag tror att även han har märkt att jag har distanserat mig. Det är därför han försöker hålla mer kontakt. 

Visst förstår jag det. Jag träffade den här mannen när jag var i en fas att plocka bort sådant som gjorde mig ledsen och höll mig nere. Och han gjorde mig så otroligt glad! 
Och det är den endorfinkicken jag försöker återskapa, trots att han gjort mig så vansinnigt ledsen efter det.
Jag träffade honom verkligen i fel fas i livet då jag höll på att skapa ett nytt liv och så klängde jag mig fast vid något som kändes. Jag begriper ju själv att det är helt galet och att det är dumt att kasta ankar vid något som också sjunker. 

Och det är klart det kommer bli svårt att träffa någon ny, hjärtat är helt stängt för någon annan. Det måste läka och våga öppnas på nytt, och det gör det ju inte så länge jag har kontakt med honom.