Han vågar inte
Käraste du, hoppas att du inser att det här inte är mannen för dig. Det är så klassiskt det han gör. Lämna och gå vidare...det konner du aldrig att ångra!
Inlägg från: Lynx123
|
-
-
Njaaa....problemet är nog snarare att du romantiserar ditt förhållande med en person som uppenbarligen är en lögnhals och svikare. Du har inte satt några regler och har inte haft kontroll. Att säga att man kommee utveckla känslor betyder att de redan finns där - man är ju ingen robot som bara kan slå av och på.Anonym (Deppig) skrev 2024-03-10 18:53:15 följande:Problemet är lite att det var jag som satte reglerna från början - blanda inte in känslor om du inte är seriös. Och det sade han sig vara. Jag var väldigt tydlig med honom att jag kommer få känslor om vi fortsätter så här men han var helt på det klara med att det skulle bli vi. Och sen slog depressionen till igen och han är oförmögen att ta tag i nånting. Kanske hade det inte blivit vi ändå, kanske hade vi också tagit slut.
Ville bara inte att det skulle sluta så här.
Försök se på det hela lite nyktert, trots hjärtesmärtan, och inse att du inte ska ägna din tid och energi åt gifta män. Det är ett självsaboterande beteende som ofta grundar sig i dåligt självförtroende som bara leder till ännu värrre.
Nej, skaka av dig den här jeppen och se framåt. Bygg upp dig själv med saker du gillar, vill lära dig och göra. Stå på egna ben. Ta ingen skit. -
Det skulle man kanske kunna tro men jag tror inte att han haft riktiga intentioner från börjsäsn. Jag skulle slicka mina sår och gå vidare. Han vill vara med sin fru och så är det med det.
Anonym (Deppig) skrev 2024-03-11 12:48:47 följande:Han måste ju förstå hur mycket han sårar mig tänker jag. Det
-
Det kommer du visst! Det känns inte så nu men det kommer du. Jag lovar!!!Anonym (Deppig) skrev 2024-03-17 12:49:07 följande:
Nu har jag gjort det, pratat med honom.
Vägrar tro att älska någon och känna för någon kan vara fel. Men nu råkade det bli i fel man.
Känns som att jag går sönder, kommer aldrig bli hel igen.
-
Förstår...men samtidigt har du kommit undan. Försök göra något annat att distrahera dig med. Du har ju världens finaste vovve. Det kommer att gå bra!!!Anonym (Deppig) skrev 2024-03-28 14:13:43 följande:
När vågen av saknad bara sköljer över en :(
Fan vad jag saknar honom.
-
Även om han menade det så var han ju fortfarande en man som bedrar. Och gjorde han det mot sin hustru så skulle han göra det även mot dig och alla andra. Han har onekligen bekräftelsebehov och problem med sig själv och behöver ta itu med dem på egen hand, men jag betvivlar att han kommer göra det.Anonym (Deppig) skrev 2024-04-02 21:10:10 följande:Jag vet att många säger emot mig men jag tror verkligen att han faktiskt menade vad han sa. Visst kanske han han rycktes med av den första förälskelsen men jag tror inte att intentionen var att lura mig. Han kände så då. Men med allt som hände runt omkring i hans liv var han inte beredd att ta de förändringar som skulle komma med att lämna henne och vara med mig i stället.
Timingen var väldigt dålig, och så även för mig eftersom jag var väldigt sårbar då. Och fortfarande är.
Ett enkelt förlåt hade betytt så mycket helt enkelt.
Känslor är så klart känslor men med tiden kommer du se allt klarare hur det här egentligen inte var en så himla stor grej. -
Jag fattar att det känns stort, det gör jag verkligen. Men allt det du beskriver i form av närhet och kärleksuttryck är inte unikt för honom på något sätt - tvärtom. Det som är unikt är att du inte varit med om det förut, och därför blir.det en stor grej just nu. Med tiden kommer du att bli kär igen och uppleva härliga stunder med andra, och då kommer du se att den här snubben inte var en så stor grej. Du får ha tålamod och ägna dig åt annat under tiden, men det BLIR bättre. Alla män är inte otrogna lögnare...jag lovar!Anonym (Deppig) skrev 2024-04-03 07:25:27 följande:
Grejen är den att för mig VAR det en väldigt stor grej. Jag fattar att det låter fånigt men jag upptäckte saker hos mig själv som jag inte visste att jag saknade. Det är första gången jag har varit kär och första gången som det kändes som att det var besvarat. Första gången någon säger att de älskar mig med eftertryck (och då räknar jag faktiskt in familj här) och första gången någon håller om mig. Och första gången som jag tillåter mig själv att bli kär och vara sårbar.
Jag är så jävla ledsen för att den här lådan öppnades, de här känslorna hade gärna fått stanna där de var. Outforskade.
Jag saknar så otroligt hur han kunde hålla om mig om natten eller bara ta min hand när vi var ute. Ingen människa jag har mött har haft det här kärleksspråket och då menar jag inte bara mot mig utan även mina föräldrar och andra i min närhet.
-
I know - tro mig, men det kommer! Det är lite som att ha hund...man överlever dem och sorgen är förskräcklig men de var värda varje sekund och det är svårt att gå för länge utan en ny pälsbebis. Med skillnaden att de är trogna och fina. Livet är fullt av erfarenheter - både bra och dåliga, och det viktiga är att vi lär oss och går framåt.Anonym (Deppig) skrev 2024-04-03 09:13:49 följande:Och nu talar min offerkofta när jag säger att om risken är att känna så här igen så vill jag inte ha det 😅 Finns inget som är värt det.
Men tack, tack, tack för att du försöker muntra upp mig. Jag uppskattar det verkligen ❤️ -
Förstår att det är kämpigt men samtidigt tror jag att de flesta av oss som svarar dig vill ditt bästa och kanske skriver saker som känns jobbiga. Själv känner jag mest oro inför det du skriver om ett förlåt eller att du kollar telefonen. Vid det här laget borde du inse att det bara skulle vara tomma ord i så fall. Att det här inte är en individ med skrupler och samvete såsom du trodde.Anonym (Deppig) skrev 2024-04-04 23:47:48 följande:Det vet du inget om. Men rimligtvis kan man ju utgå från att jag skriver här när jag är ledsen och i obalans och inte de dagar när jag mår bra. Det är ju de dåliga dagarna jag behöver lufta mina tankar och helst av allt skulle vilja ha stöd. Så klart hade stöd av vänner och familj varit bättre men just nu funkar inte det.
JA, jag är skitledsen över att jag föll för en upptagen man med mental ohälsa. Jag är ledsen för MIN skull för han gjorde MIG ledsen. Jag vet att han behandlat sin fru respektlöst men det här är MIN tråd.
JA, jag vill gå vidare men det är inte gjort på en dag. Vissa dagar känns bättre och vissa dagar känns det som att jag ska gå sönder. Saknar honom nåt överjävligt och kan inte ens tänka mig att jag skulle kunna känna så för någon annan.
Jag hoppas fortfarande att han ska säga förlåt. Det kan jag inte hjälpa.
Och jag kämpar varje dag med att inte skriva till honom. Har inte gjort det, kommer nog inte göra heller. Jag är så jävla rädd att han har blockat mig, och samtidigt vill jag veta om det verkligen var så enkelt för honom som jag plågar mig själv med att tro.
Var själv tillsammans med en man som efter ett år ghostade mig. Blev jätteledsen och förkrossad och allt det där. Efter en tid tog han kontakt och vi träffades. Han berättade då att han mått dåligt och att jag varit för bra och för snäll och bla bla bla. Han ville att vi skulle bli tillsammans igen. Hade egentligen velat fortsätta med honom men insåg samtidigt att om han var så feg att kan kunde behandla mig på det viset så skulle det kunna hända igen, så jag avböjde. Självbevarelsedriften tog över helt enkelt.
Nu har det gått 8 år sedan dess och jag är bara såååå glad över det beslutet. Det hade varit hemskt om jag begått samma misstag en gång till. Hoppas det samma för dig! Kram -
Fast jag är inte alls ledsen för ghostandet. Jag var det DÅ, så klart, men nu är jag glad att han visade den sidan så att jag kunde välja att inte vara med honom. Självrespekt är en stor grej.Anonym (Deppig) skrev 2024-04-05 08:21:33 följande:Jag förstår det bara inte. Hur kan man medvetet välja att såra någon annan på det här sättet trots att man vet om det. Jag tycker verkligen inte att jag förtjänar det (hans fru hör inte hit, jag vet det med).
Jag ber aldrig om något för mig, har alltid gjort saker för andra och stått tillbaka för min egen del. Nu ville jag något för min skull. För första gången. Och jag till och med bad honom när han försvann första gången att ses en sista gång för MIN skull, för att jag behövde det.
Jag tycker verkligen inte att jag förtjänar att vara så här ledsen, jag vill bara förstå.
Jag är verkligen så jävla snäll och skulle sälja min egen njure för någon annans skull. Har alltid varit. Jag mår bra när andra mår bra. Men är det så jävla fel att vilja ha det något för ens egen skull nån gång också?
Och det handlade inte bara om sex, hade det varit jag som bestämde så hade vi haft det mer, jag saknar intimiteten vi hade, att umgås, prata, känna varandra.
Hur fasen kan man ghosta någon efter ett år? Jag fattar det inte. Verkligen ledsen för din skull.
Tror säkert att du är en snäll person men tyvärr funkar det inte så i livet. Det händer både bra och dåliga grejer och förhoppningsvis så lär man sig hela tiden av sina erfarenheter. Om han säger förlåt eller inte spelar absolut ingen roll. Det är bara ord. Han är en svag person som dessutom utnyttjar andra för sin egen vinning. Han bryr sig bara om sig själv. Skit i honom - du gör dig själv en stor otjänst om du sitter och trånar efter en sådan person.
Skriv för all del av dig här men vad du än gör, ha aldrig mer med den personen att göra. Var lika snäll mot dig själv som du är mot andra och följ det rådet!!! Kram