Inlägg från: Anonym (Deppig) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Deppig)

    Han vågar inte

    Anonym (o) skrev 2024-08-28 17:44:15 följande:
    Kommer nu att tänka på något jag såg på TV, psykopaten hittade på att han hade en allvarlig sjukdom, vem vet om denna man helt enkelt ljuger om sin psykiska hälsa som ett verktyg för att kunna manipulera TS?
    Han har absolut inte framställt att han har problem med sin psykiska hälsa, det är vad jag kan läsa ut. Tvärtemot så nekar han till det. 

    Nej, han har inte manipulerat mig  det är jag säker på. Däremot har han använt mig för att höja sin självkänsla och jag tror att han ibland med flit har gjort mig ledsen för att han kanske njuter av makten. Eller det vet jag förresten inte, det är nog omedvetet av honom. Men ibland får jag känslan av att han gaslightat mig för att "friskriva sig själv" - det är jag som inte kan eller vill.
  • Anonym (Deppig)

    Jag håller med er också. Problemet är att jag är så jävla rädd att bli ensam resten av livet och då känns den lilla uppmärksamheten jag får av honom bättre än ingenting alls. Jag intalar mig varje dag att jag har varit så jävla dum som trodde att jag skulle kunna träffa någon och att ingen kommer vilja ha mig i framtiden. Så kanske är det bättre att han får fortsätta trampa på mig så jag får känna något i alla fall. 

  • Anonym (Deppig)
    Anonym (Wake up call) skrev 2024-08-29 23:02:36 följande:

     


    Nej, det låter som depression när du nedvärderar dig själv så. Jag vet hur min brukar bete sig och då känner jag som dig. Om du inte tror du klarar dig kanske det är värt att få någon medicin så du orkar bli starkare och ta dig framåt. För mig var fluoxetin en räddare i nöden när jag var så nere att jag ville dö. 


    Efter ca 5-6 veckor förstod jag inte hur jag tänkte när jag var så nere. Hjärnan kan bli beroende av att tänka negativ, och då är det viktigt att bryta den negativa cirkeln.


    Ja, visst är jag deprimerad. Haft problem förr med detta, då höll jag på med fysisk självskada också som att skära mig i armarna osv, den depressionen grundade sig också i känslan av ensamhet och utanförskap och att jag kände mig som en belastning för alla. Har alltid haft svårt att ta för mig, tycker tex att det är jättejobbigt att ringa vänner, hälsa på osv för jag är alltid rädd att störa eller vara oönskad. Inbillar mig jämnt att andra alltid har bättre saker för sig än att träffa mig, tycker det är fruktansvärt jobbigt att bli nekad tex. Så det här är första gången som jag faktiskt har kämpat för något för att JAG ville det, verkligen försökt att inte dra mig undan utan istället förmedlat vad JAG ville. Talat om när jag blev ledsen, hur glad jag var i honom. Har alltid varit rädd för att visa känslor, alltid hållit det inom mig. Vet hur sårad man kan bli. Hur elaka människor kan vara som känner till ens svagheter. Min största skräck är att visa mig svag. 

    När jag var så där nere som jag var då, när jag höll på med tramset att skära mig osv så hjälpte det att begrava mig i fysiskt jobb. Jobbade fruktansvärt mycket och var aktiv så jag hade inte tid med annat. Det var min räddning då.
    Jag jobbar i princip lika mycket nu, kan inte jobba mer än jag gör och har fortfarande ett fysiskt jobb så jag är också trött i kroppen. Efter jobbet har jag gått på mängder av dejter, försöker följa serier, hunden osv. Men jag är så trött. Sover ungefär 4 timmar/natt, går omkring 30000 steg om dagen. Ibland mer. Jag orkar inte göra mer, jag är helt slut. Huvudet är för trött. Jag har svårt att koncentrera mig, huvudet och tankarna vandrar iväg hela tiden. Jag hoppar mellan mängder av distraktioner, sveper runt på telefonen. Önskar jag kunde stänga av.

    Skulle behöva logga ut, stänga av allt brus. Men jag är rädd för tystnaden. 
  • Anonym (Deppig)
    Anonym (Ribba) skrev 2024-08-30 13:13:00 följande:

    Exakt så, alla känslor rivs upp varje gång. Att avsluta känns så hårt, men att fortsätta är också tungt. 


    Värsta i mina tankar är ifall det skulle hända något med den andra, man har inga rättigheter till att kolla upp mående m.m ifall den andra inte skulle vara kapabel mer att själv berätta. En människa man deltat det mesta med i 10 års tid och plötsligt står du där utan något och får låtsas som att allt är bra.

    Tack!


    När han bröt kontakten med mig första gången och bara försvann hade han hintat lite om att "får se om jag finns imorgon, bryr mig inte om jag är död" och jag blev så otroligt ledsen för här var den en människa som jag spenderar otroligt mycket tid tillsammans med, som sagt att han älskade mig och som jag visserligen inte sagt till honom men absolut älskade honom med. Tänk om han faktiskt tog bort sig? Jag skulle ju aldrig få veta. Ingen kommer höra av sig till mig. Och då tog jag kontakt med den enda gemensamma länk vi har, den enda "på hans sida" som vet om oss och bad att hen skulle höra av sig om något hände. Det var nog allra mest det som gjorde  mig så förtvivlad, att inte kunna veta. 

    Jo, jättemycket av smärtan är borta nu men visst är det fortfarande en människa jag håller av otroligt. Men jag är inte kär i honom längre och det tar mig så emot att blockera hans nummer, jag ser som honom som en VÄN trots allt jag kännt för honom. Jag vill ju honom inget illa, tvärtom vill jag att han ska vara lycklig och må bra även om det inte är tillsammans med mig. 

    Men varje gång han hör av sig, trots det jag säger att jag inte är kär längre, så river det upp så mycket känslor i mig och det känns som att jag tappar luften.

    Jag fick antidepp utskrivet av en läkare i vintras när jag mådde som sämst, men jag har ännu inte ätit av det. Kanske jag behöver en kick, att komma igång, men tänker alltid att det ska bli bättre. Imorgon ska jag sluta känna så mycket - snart vänder det. Och visst hjälpte sommaren till att det kändes lite bättre, är rädd för vad vintern ska komma med. 
  • Anonym (Deppig)
    Anonym (H) skrev 2024-08-30 22:13:03 följande:

    Det jag ska säga är det du inte vill höra tyvärr :( Men han han vill inte gå vidare med dig. Han vill vara med sin familj. Han vill glömma dig och gå vidare. Hade han viljat det så skulle han göra det. 

    Har själv vart i liknande sits. Jag blev jättekär i en kille som hade tjej. Den här killen fick mig att tro att han ville vara med mig istället. Vi träffades och han sa varje gång att han ska prata med sin tjej och göra slut. Det skedde inte och efter några gånger fattade jag att han vill vara med sin tjej och ha mig på sidan om. Men jag valde att dra mig ur för att inte få starkare känslor.

    Sen flera år senare när jag bor med en annan man och träffar en kollega som bodde med en tjej så blev jag och kollegan goda vänner. Vi blev tillslut väldigt kära och vi avslutade våra tidigare förhållanden så snart det bara gick. För älskar man en annan då gör man det. 

    Hade den här mannen älskat dig och viljat leva med dig så skulle han inte undvika dig då skulle han avsluta med den han har nu och satsa på dig. 

    Försök inte övertyga honom det kommer bara förvärra allt. Han kommer bli irriterad och undvika dig mer och du kommer lägga energi på något onödigt och bli sårad. Så för din skull, släpp honom, gå vidare och på sikt dejta någon som är singel. 


    Jag har slutat ta upp kontakten med honom. Men då och då kontaktar han mig i alla fall. Jag tar aldrig första steget. 
    Nej, han  kommer inte lämna sin fru och även om han gör det så kommer det inte bli vi.

    Glad att det löste sig bra för dig och att du var stark nog att inte blanda in känslor i något utan framtid!
  • Anonym (Deppig)
    Björkenli skrev 2024-09-12 23:37:14 följande:

    Jag bockade en man förra året som betedde sig som ett svin. Jag visste att om jag inte blockade så skulle jag gå och hoppas på att få ett meddelande som ändå some visa att han verkligen tyckte om mig... 
    Jag förstod att det skulle ta upp alldeles för mycket energi, så jag blockade. 

    Jag visste också att han hade min adress så om det nu vore så att han verkligen, verkligen ville kontakta mig så kunde han skicka brev. 

    Ja, jag rekommenderar verkligen att blocka i dessa lägen när man inte kommer över någon som man vet aldrig kommer leda till en relation man mår bra i.


    Jag känner mig ärligt ganska känsloklar med honom. 
    Han hörde av sig, förra veckan. Och vi sågs en snabbis. Men han var trött och på dåligt humör och det blev inte mer än så. Jo, visst kändes det i magen men jag blev inte ledsen. Bara uppgiven och kände att det nog räcker så här. Jag vet att han utnyttjar mig men jag är rätt lugn nu och känner lite att visst kan han få höra av sig om han vill men jag är inte kär eller så längre. Jag är neutral i känslorna. 

    Jo, jag vet att jag skulle avsluta allt för att ta mig vidare men jag tror inte att jag är nog mentalt stark för att faktiskt lägga en blockering. Jag kommer få dåligt samvete. Och alltid undra om han hört av sig. Jag vet att det är en svaghet hos mig och att han ser mig som en sak som han kan utnyttja. Men jag har inte kommit längre ännu. 
  • Anonym (Deppig)

    Jag tror att han har blockat mig nu. Har inte försökt, och kommer inte försöka, kontakta honom men såg av en slump att hans profilbild på vårt kontaktsätt har försvunnit.  Han har ALLTID en profilbild.
    Och trots att jag inte tänkt på honom så mycket den senaste tiden (såg det verkligen bara av en slump) kändes det ändå olustigt. Magen knöt sig och jag fick svårt att andras. 
    Jag begriper inte vad jag gjort honom? Jag förstår verkligen om han vill avsluta men varför är han elak mot mig. Hur många gånger har han inte försökt bryta med mig, tryckt ner mig mentalt och sen plockat upp kontakten med mig igen. Jag förtjänar inte det här. Jag vill bara ha lugn och ro. 

    Nu går det ju inte, och jag hade nog ändå inte tagit mig för men det jag skulle vilja säga till honom är fan ta dig, fan ta ditt jävla hora/madonnakomplex och stick upp det nånstans, fan ta dig för hur du har sårat mig. Jag har inte förtjänat att bli lekt med. Jag är ingen sak. 

    Jag skriver här för att jag är ledsen. För att jag skulle vilja prata med någon, jag känner mig så otroligt tillintetgjord och bortkastad och här kan jag vara helt ärlig och öppen med mina känslor.

  • Anonym (Deppig)
    Lynx123 skrev 2024-09-19 20:56:17 följande:

    Kanske du ÄNTLIGEN ser vad för slags person du har att göra med nu! Vad har du gjort honom? Du har låtit honom behandla dig hur som helst. Ditt val! Och nej, du förtjänar det INTE och vi är många som försökt få dig att inse det. Hade varit mycket bättre om du dumpat honom men även så här är det bättre för dig. Du kommer över det!


    Jag vet vad jag har att göra med, men det hindrar mig inte från att bli ledsen ändå. 
    Jag vet att jag kommer över det, men jag är så slut och orkeslös och jag kan inte förmå mig att försöka känna något igen.
    Har dejtat en ganska trevlig man ett tag nu (ja, han vet om det här - jag har varit helt ärlig) men jag KÄNNER inget. För jag vågar inte. 
  • Anonym (Deppig)
    Anonym (o) skrev 2024-09-19 21:56:35 följande:
    Som om han tror att du skulle kontakta honom, haha. Han är verkligen en narcissist
    Han vill väl försäkra sig om att det verkligen är över nu.
    Sorgligt hur som helst 😕
  • Anonym (Deppig)
    Anonym (o) skrev 2024-09-19 22:48:15 följande:
    Var inte känslorna slut sa du? Hur kan det då vara sorgligt?
    Jag är inte kär längre. Bara uppgiven.
    Måste väl få känna mig sorgsen över att det skulle sluta på det här sättet?
Svar på tråden Han vågar inte