Han vågar inte

Jag tycker inte att det är synd om mig men jag tycker heller inte att jag förtjänar att vara så ledsen som jag har varit. Trots att jag har satt mig i den här soppan själv. 

Jag vet ju att för att komma vidare måste jag bryta, men det är verkligen jättesvårt. Och jag har kommit ganska långt men har fortfarande lång väg att vandra. 

Jag hoppas det. Skulle gärna vilja uppleva det igen. 
Jag har haft förhållanden förut men aldrig varit kär på det här sättet. 

Och det verkligen inte meningen att sylta in mig på det här sättet med en gift man, jag trodde aldrig det skulle bli på det här sättet. 

Jo tack, vad tror du det är jag säger till mig själv dagligen? Jag är så jävla ledsen så du anar inte men jag kan ju inte göra något ogjort. Jag ångrar inte ett enda av mina ligg på så sätt att jag inte har velat eller har särat på benen bara för att (förutom med den mannen jag levde med i många år - det hade jag gott kunnat slippa). Men jag önskar ju så klart att jag inte skulle behöva ha någon ny partner utan att det skulle räcka så här. 

Men förklara för mig, när har jag pratat illa om hans fru? Jag förstår att jag är en del i sveket mot henne men så vitt jag vet kan hon vara hur fantastisk som helst. Han har heller aldrig pratat illa om henne. Fattas bara annat, de har ju älskat (kanske fortfarande gör) varandra en gång i tiden och hon är mamma till hans barn. It takes two to tango, och de sidorna jag har sett av honom lägger han inte två fingrar i kors för att göra någon annan lycklig. Det är knappast hennes fel att hennes make inte kan hålla kuken i styr. 
Jag vet ingenting om henne annat än hennes namn. Vi har inga gemensamma bekanta och risken är absolut noll att vi skulle träffas. 

Tack. Jag tror att du förstår mig. Och trots att vi träffades på ett spektakulärt sätt så var aldrig min intention att jag skulle roffa åt mig någon annans man. Jag blev jättekär i hur han behandlade mig och jag trodde verkligen han kände samma. Jag trodde det skulle bli vi och jag var så jävla stolt och lycklig över att han visade och sa hur mycket han tyckte om mig. Han var verkligen det finaste jag visste. 
Jag hade aldrig blandat in känslor på det här sättet om jag inte trott från början. 

Jag är helt med på att hon borde få veta, men varför måste jag vara den som ska berätta det? Det skulle verkligen för mig kännas som att vrida om kniven i henne. 

Jag har faktiskt, trots vad ni säkert inte tror, själv blivit bedragen. Jag tror inte att de någonsin gjorde något sexuellt med varandra men sveket och förälskelsen fanns absolut där. Jag upptäckte det själv och jag kände mig så jävla förnedrad. Hon var en bekant också till mig, och jag hade absolut inte velat höra det från henne. Min sambo förstod inte ens att han gjort något fel som bedyrade sin kärlek till en annan kvinna. 

Som jag hade avslutat om jag inte trodde det skulle bli något mer. Jag försöker inte försvara mig, bara förklara hur jag tänker. 
Och oavsett, jag är inte den första kvinnan han vänstrat med - vad hade ett enstaka ligg spelat för roll? Hade han inte legat med mig hade han gjort det med någon annan. 

Vet du, jag håller faktiskt med dig. Jag har inte lagt mig i hur de sköter sitt äktenskap. Det är inte jag som vänstrar. HAN står mellan valen att fortsätta vara oärlig och ha oss båda eller välja en av oss. Det är omoraliskt av mig att ligga med någon annans man ja! Men det är i grunden inte jag som är oärlig. Varför är det alltid älskarinnan som får skulden? 

Nu kommer jag få mängder av hat efter mig - men det är klart jag sympatiserar med hans fru. Jag har inget som helst otalt med henne, men vi kommer aldrig träffas ochbmest troligt får hon heller inte nys om mig. Hon är säkert helt fantastisk men  råkade slå sig ihop med en skit till man. 

Jag och han kommer inte ha någon framtid, han kommer inte välja mig. Han kommer antingen stanna med henne och fortsätta vänstra eller så skiljer han sig men jag tror ändå inte att det blir vi. Kanske för ett tag men han kommer vänstra mot mig med. Det har blivit rutin för honom, första gången är svårast och nu är det vardag. Lättare att doppa kuken än att vårda relationen. Han skiter i att jobba på äktenskapet och han har redan struntat i att han gör mig ledsen. Klart det inte kommer bli något. Men hur kan det vara mitt fel?
Jag trodde det skulle bli vi, och vi pratade om det här och han bedyrade när det blev vi så skulle han må bra = ingen vid sidan av. Men han står ju 100% sig själv närmast, inte kommer han jobba på att hålla oss flytande heller. 

Så. Redo för hatstormen.

Jag är faktiskt helt enig med dig. Jag tycker alltid att du skriver klokt. Jag vet att han misstänkte iaf förut att hon också hade någon. Eller så var det bara något han sa. Hur som helst verkar de leva rätt så skilda liv med tanke på hur mycket han jobbar borta. Och vad jag förstår inte delar speciellt mycket när han är hemma heller. 

Jadu. Jag undrar med. Inte pga mig utan pga deras situation. 

Jag tror att det är rätt mycket så, som någon här uppe skrev, det ska mycket till innan en långvarit gift medelålders man vänder upp och ned på sitt invanda liv. Det är bekvämt. De har hus, visserligen vuxna barn, och gemensamma vänner. De har ett helt liv ihop och det kräver mycket kraft och mod att börja om på nytt. 

Exakt. Därav jag bröt med min föredetta partner och sen oplanerat gick och kärade ner mig i den här snubben. Inte vad jag hade tänkt mig.