Han vågar inte

Jag är ju bra, jag vet ju det. Jag kan laga mat, städar, har jobb, egna intressen, bra i sängen, ser ganska bra ut, social. Ett kap egentligen. Men jag har mått så dåligt under så många år och det är svårt att förstå sitt eget värde. Ibland tänker jag att det finns så mycket tomtar där ute som lyckas bra i livet och verkar lyckliga - vad gör jag för fel? Jag fick fel föräldrar i alla fall, men annars har jag verkligen skött mig i livet. Jag skolkade inte i skolan, har utbildat mig, bra vänner, dricker sällan, tar inga droger, tränar och är aktiv. Jag har liksom inte gjort några fel utom att jag tyvärr verkar ha en dålig kompass när det gäller vilka män jag faller för.
Ska det inte vända snart?

Han kom förbi.... skickade ett sms att jag kommer ikväll och ja... Jag sa inte nej. Det är som en jävla knut, jag får inte loss den.
Sen har jag inte hört något mer, och så klart kollar jag jämnt och ständigt om jag blivit blockerad. Och hela veckan har varit enormt emotionell och jag har gråtit till höger och vänster konstant. 
Men eftersom jag nu strax flyttar så tror jag faktiskt inte att vi kommer ses mer (ja, jag har sagt det förr men då krävde det inte att han åkte från sin familj) och jag vägrar faktiskt träffa honom hemma hos honom, där är gränsen passerad. Så jag tänker att det kanske är över nu. 

Igår kväll skrev jag ett brev till honom. Att nu räcker det, han måste sluta göra mig illa - vi kan inte fortsätta så här. Jag har så klart inte skickat det, jag tar ju inte kontakt med honom. Men det ligger där och väntar.

För mig var han världens finaste och han fick mig att känna mig så uppskattad. Jag fick uppleva en form av närhet som jag inte ens visste att jag saknade, och jag är så jävla rädd att inte få känna så igen. 

Jag blev kär i hur han fick mig att må. Och från att från början inte alls varit attraherad av honom blev han det finaste jag visste. Supervackra ögon, lagom mjuk och lurvig :)
Hur han kunde säga fina saker och hur mycket han uppskattade mig och vad jag gjorde. 

Ja. Jag försökte lära känna honom, men jag tog mig inte in.

Ja.
Men ärligt, jag tror att han mår dåligt och därför gör sånna här saker.
Nej, jag tror inte att jag kan rädda honom eller att han är bra för mig. 

Nej, jag svarade på en fiktiv fråga

Ja, jo det har du rätt i men frågan hade ju kommit, eller hur? ;)

Ja.
Men ärligt, jag tror att han mår dåligt och därför gör sånna här saker.
Nej, jag tror inte att jag kan rädda honom eller att han är bra för mig. 

Jag menade otroheten generellt. Inte bara med mig.