Han vågar inte

Jag nöjer mig liksom med att kontakten rinner ut i sanden, åter igen är det aldrig jag som kontaktar honom och skulle han inte höra av sig mer så är det okej för mig. Det skulle väl vara det bästa så att vi båda kan gå vidare. 

Mitt val har varit att inte blocka honom, och jag har varit helt beredd på att varje gång han säger att det blir inte mer så blir det inte mer. Och sen går det några veckor, nån månad, ibland två och så hör han av sig igen. Kanske för att kuken kliar som någon skrev. Men vi har inte setts så just det kan jag inte hjälpa honom med. 

Och jag kan sätta min ena njure i pant på att nu kommer det gå ett par månader igen innan vi hörs på nytt, det där han surrade om att komma förbi, det tror jag inte på. Det var bara för att kolla om möjligheten fortfarande finns och jag har heller inte sagt att det går. Kanske står han bara där utanför dörren en dag, vad gör jag då?

Han hörde av sig. 
Ville komma förbi. Jag har inte sagt ja till det, och jag sätter 1000 spänn på att när dagen han nämnde närmar sig kommer jag inte höra något mer. 

Jag kommer flytta. Ironiskt nog närmare honom, vilket betyder att vi absolut inte kommer ses igen. Han kommer inte åka iväg från sin familj när han är hemma. Vi har setts när han har varit här, i mitt område eller på väg genom det.

Kanske får jag nu möjlighet att komma över honom helt när den här dörren där alla minnen finns kommer stängas för gott.

Jag VET att han inte bryr sig, det var det jag menade. Jag bryr mig om hur jag mår och jag vet att jag skulle må dåligt av att blocka. För jag skulle få skuldkänslor. Utan grund, ja visst. Men skulle ändå få dem. 

Att jag flyttar har inget som helst med honom att göra, det är en omorganisation på jobbet och jag passade bäst. Jag hade egentligen gärna stannat här men ser också fördelen med att börja om på ett rent blad.
Hur som helst så kommer möjligheterna att ses minska iom att vi har träffats när han varit borta på jobb. Så att vi nu kommer ha bara en tredjedels avstånd mellan oss kommer inte betyda att vi riskerar att stöta ihop med varandra och han kommer inte prioritera bort sin familj under sin "hemmatid" för att komma till mig. 

Men hur som helst spelar det ingen roll, jag uppdaterade tråden för att ja, ni har ju hängt med på den här resan länge nu. Jag tror att jag har allting under kontroll, jag är varken glad/ledsen att han hörde av sig eller förväntansfull att han ska komma. Det som hände var att jag blev rädd att jag trots allt kommer känna något - om han frågar igen, om han kommer hit, om han ställer in eller struntar i att höra av sig. DET oroar jag mig för, hur jag kommer reagera då. Inte att han har hört av sig. 

Det var en period när han hade blockat mig och jag först var så ledsen för det är ju inte jag som hållit kontakten utan enbart han, men efter ett tag kände jag mig så lugn. Att jag skulle kunna gå vidare. Det var skönt. Och så var jag faktiskt på väg ut på en dejt, så fick jag ett meddelande från honom. Det blev ett sånt stresspåslag. Varför? Vad ville han? Och varför då? 
Så ja, ett enkelt avslut är ju att jag blockar men det skulle ta så lång tid innan jag skulle komma över det. Det är inte jag.

Jooo jag hade ett samtal med min psykolog och berättade att han hört av sig med avsikt att komma förbi och han tappade helt ansiktet och sa har du ingen självbevarelsedrift. Jag fick faktiskt skratta åt honom. Men problemet med de här nätpsykologerna är att det är limiterat till ca 10 samtal för att det är tänkt för "kortvariga problem" tex kärlekstrassel eller så. Och jag hade förmodligen inte blivit accepterad om han hade förstått vad det är som ligger bakom att jag knöt an till en känslomässigt otillgänglig man från början utan han hade rekommenat mig till en "riktig" mottagning. Det är ju inte sen här mannen som är grundproblemet utan det är mycket som ligger bakom att det blev så här. Men jag har fått tillåtelse att återkomma nån gång då och då men jag kan inte ha regelbundna samtal längre. 

Jo, jag är skiträdd att det ska göra lika ont igen. Att jag ska få tillbaka alla känslor och att han ska såra mig på nytt. Och jag VET ju att det kommer hända på ett eller annat sätt. Förhoppningsvis så förstår mina känslor det och håller sig svala. 

Det blev inte bra det här. Jag är så ledsen att han hörde av sig. Jag skulle sagt åt honom att inte kontakta mig mer. Jag tyckte att jag varit tydlig. Sluta lek med mig, jag fixar det inte.
Jag håller på att stressa sönder efter hans meddelande. 
Och trots att jag vet att jag inte kommer höra något mer så hoppas och hoppas och längtar jag efter att han kommer som han sa. Jag vill bara att han ska hålla om mig. Jag trodde att alla känslor var kvävda, jag hade slutat hoppas. Men nu gör jag det igen. Han väckte allt. 

Jag orkar inte med hatet i den här tråden. Jag är nog ledsen som det är. Det äter fan upp mig.

Förlåt hörni. Jag var trött och ledsen igår och så otroligt stressad över hela situationen. 
Det är mycket bättre idag, jag har sovit gott och är inte lika trött.

Och tack för att ni håller mig sällskap i den här vansinnigt långa tråden.

Jag är otroligt tacksam till alla som engagerar sig i den här tråden. Jag tror inte ni förstår hur mycket hjälp jag har fått. Det jag blir ledsen över är att många verkar tro jag är dum i huvudet, men någon som inte varit i samma sits förstår nog inte. Några gör det, några har liknande erfarenheter.

Ja, det är lite drygt ett år sedan han försvann första gången. Sen fick vi kontakt igen och hade det där bra avslutet jag ville ha. Ville bara att han skulle säga att det inte var mitt fel, för jag förstod inte vad jag hade gjort. Det var så jag kände då. 
Sen har han hållit kontakten med mig. Och avslutat och tagit upp på nytt. Jag betonar igen att jag aldrig kontaktar honom. Jag tänker inte jaga någon som inte vill, ett nej är ett nej och det förstår och respekterar jag. Men så hör han av sig igen. Och igen. Det är DET som gör det så svårt, annars hade det här ju varit avslutat för länge sen. 

Det kommer inte bli han som gör det, det måste bli jag. Men som någon här tidigare skrev, det är svårt för mig för jag vill känna att jag gjort vad jag kunnat. 
Om det är omedvetet, eller medvetet kanske, men jag klarar det inte. 

Jag är inte korkad, men han får mig att känna att det är jag som är felet.

Han hade tänkt stanna ett par dagar pga jobbet men åkte som sagt på morgonen dagen efter. Och nu tänker mitt huvud att han bara var kåt och använde mig i det ändamålet och när han fått vad han ville kunde han åka sen. Och sen har jag inte hört något från honom. Så ja...