-
Allt läggs i min verktygslåda.Anonym (o) skrev 2024-04-28 20:31:24 följande:Ja då blir det ju svårt för oss i tråden att hjälpa dig med just det du ville, hur du ska formulera svaren till honom.
-
Jag är över 35 men inte 40 än. Ville så gärna ha en egen familj. Men har fått höra så många gånger att jag inte skulle klara det. Förstör för alla. Hur skulle jag kunna utsätta ett barn för att stå ut med mig? Jag, som ska vara glad om någon vill vara med mig. För det förstår man ju, att ingen vill vara i min närhet.Anonym (Wake up call) skrev 2024-04-28 21:35:39 följande:
Vet inte hur gammal du är, men antar över 35 år+ om du tycker det är sent med barn.
Du måste sluta nedvärdera dig själv, och inse att det är han som fått dig att må så. Inte hans ord, utan hans agerande! Du måste börja inse att förhållandet ni har inte är fint, utan destruktivt! Han drar med dig i det destruktiva, gång på gång.
Det är så svårt att förstå som utomstående,hur du kan vilja uppleva de nedvärderande känslor du känner? Det enda som hjälper är att hoppa av karusellen.
Men vet du vad?
Du kan må bra och börja se dig som värdefull igen!
Troligen är han inte den person som skulle kunna få dig att må bra. Han har en för destruktiv personlighet för det.
Jag tycker du ska försöka lämna honom så snar5 som möjligt ( utan dåligt samvete- glöm inte att han är otrogen och leker med två kvinnors känslor!) . Sedan jobba på dig själv så att du i framtiden undviker falla i samma fällor!!
Det stämmer inte att du är för gammal!! Min mamma hittade sin stora kärlek vid 55- årsålder och hon hade några dåliga förhållanden innan det ( bl.a två alkoholister och en sjukligt svartsjuk). Det är aldrig för sent att hitta sin kärlek, det blir bara lite svårare med åren eftersom man blir mer kräsen!! ( på gott och ont)🙂
Och så slösade jag bort så många år på en kille som jag absolut inte var kär i. Som varje gång jag försökte ta mig loss bara sa nej och så fortsatte det. Och så sa folk till mig att det var mitt fel. Att jag var den dåliga i förhållandet. Och jag var så less så less och till sist fick jag nog.
Och så träffade jag den här mannen som sa att jag var fantastisk, som tog på mig och tittade på mig som ingen annan någonsin gjort. Som sa att jag var bra för den jag var. Och jag ville berätta för hela världen att jag inte var trasig längre, att det inte var fel på mig. Jag var så jävla glad.
Och så var jag så otroligt dum som trodde att något som var så trasigt skulle gå att laga. -
Men när man har blivit matad av detta sen man var ett litet barn, av en nära anhörig som också i sin tur har blivit dåligt behandlad av sina nära. Jag har aldrig lärt mig att acceptera och hantera mina känslor. I den här tråden får jag uttrycka den för första gången. Och det är mycket som har blivit kvävt - därför är jag dramatiskt. Jag är medveten om att jag inte ska gnälla. Det finns de som haft det mycket värre än jag som endast har haft brist på närhet.Lynx123 skrev 2024-04-29 06:17:14 följande:Du hänger upp hela ditt välmående på andra personer. Vad andra än säger så är du den du är. Om någon säger att du är hemsk och en annan att du är bäst så förändrar det ingenting. Det är det här du behöver hjälp med. Jag förstår att du har haft det tufft men det är du inte ensam om. Försök zooma ut lite och inte vara så dramatisk om att du är så himla, himla värdelös. Du är en människa som alla andra, med både bra och dåliga egenskaper. Så är vi alla. Sluta plåga dig själv med den här idioten och vad andra säger.
-
Anonym (Wake up call) skrev 2024-04-29 09:14:39 följande:
Bara för att du blivit dåligt behandlad som barn, är det inte rätt att ge tillåtelse för andra att behandla dig dåligt. Tycker inte du att det är dags att vända på saken nu?
steg 1) Jobba på dig själv. Gör verkligen ALLT från saker du kan hitta på nätet till att söka professionell hjälp. Lär dig få bättre självkänsla, lär dig att dina tankar om dig själv inte är annat än negativa, nedbrytande spöktankar pga barndomen, dålig självkänsla och självförtroende. Gör saker som förbättrar ditt självförtroende och får dig må bra. Träna, yoga, gå promenader och gå på spa.
Steg 2) Skriv ner hur du gör framsteg, och skriv ner hur du vill bli behandlad / hur du aldrig mer vill bli behandlad.
Steg 3) Gör en redig storstädning. Kasta allt som påminner om honom. Om du kan ( har råd) ta en liten resa bort från allt.
4) Bestäm dig för att du är värd så mycket mer och att du inte kommer ha med honom att göra. För din skull och för hans oskyldiga fru och barns skull, känn att du gör det rätta! ( den känslan gör en starkare!)
MEN när du gör det är risken hög att han kommer försöka övertala dig och tjata. När han känner att du blir starkare och han förlorar makten, så blir det till en sport för honom att få tillbaka dig. Det stärker hans ego.
Dessutom ökar attraktionen till dig när han ser dig som stark och självständig.
Det är då du behöver vara som allra starkast, och därför viktigt att du har jobbat ordentligt på dig själv.
Jag hoppas att det är vägen du väljer. Den enda som leder till att du i framtiden hittar riktig kärlek, som du är värd!! Dålig självkänsla och självförtroende drar tyvärr män(inskor) till sig som utnyttjar det, och så länge du inte ser dig värd att älskas, kommer inte andra göra det heller.
Tack! -
Tack hörni
Ska sluta gnälla.
Håller er uppdaterade om han försöker något nytt -
Det gick bra, vi hade en fin helg. Han var lugn.Anonym (o) skrev 2024-04-29 11:13:32 följande:Ja skriv i tråden först. Och du behöver inte svara honom snabbt(om du nu ska svara alls). Ta det lugnt bara.
Hur gick det när ni träffades nu sist? Vad sa ni när ni skildes åt? Har ni haft kontakt efter det?
Sen hände det en sak som gjorde att vi fick bryta upp mycket tidigare än det var tänkt. Hade stålsatt mig för att prata, säga allt som jag tänker på men det hade inte gått. Jag vet att det aldrig är rätt tillfälle men hade jag försökt då så hade det inte lett någonstans alls, kanske han inte ens lyssnat och jag hade fått gråta. Det hade varit rent respektlöst att ta det då och varken lett till svar eller gett mig någon form av ro.
Vi sa bara hej då, och han sa vi hörs. Jag kommer inte ta kontakt, men det är ju stor risk att han gör det.
En av sakerna jag är rädd för, tänk - tänk om han läser här. Och så skriver jag vad han har hört av sig om och när han gör det. Vilken otrolig skam. Jag vill inte att någon jag känner eller han framför allt han ska få reda på den här tråden. Den är min bikt. Mitt bollplank. -
Nja, det är ju det jag inte gjort riktigt.prospicientia skrev 2024-04-29 14:39:54 följande:
Däremot har jag invändningar mot att detta att du satt ultimatum på er relation. Att du sätter gränser är bra och känns det fel för dig vara vid sidan om så lämna honom, som du säger att du gör. Som du förstår kan dock inte läsare här blint lita på vad som påstås om hans äktenskap. Varför skulle hans kärlek till sin fru inte vara lika fin som - i den mån han har det - kärleken till dig? Varför har du krävt att han ska älska dig MER än sin fru? Varför tror du att du är förmer än henne utan att ens veta riktigt vem det är? Man kan inte äga andras känslor, sinnen och kroppar - det är den biten jag tycker kan bli väldigt självisk vid en förälskelse och det är det jag vänder emot. För det blir ju faktiskt raka motsatsen till kärlek och något man vill konsumera, äta upp, äga, ha, istället för att att bara låta blomman vara som den är. :)
När vi började träffas så sa jag att jag inte var intresserad av upptagna män, men han var otroligt på. Pratade om att han träffat någon han ville vara med, skulle lämna sin fru. Tiden gick och det var inte rätt tillfälle (det kommer inte det vet jag) och jag blev mer och mer fast. Och sen bara försvann han.
Vi hade en jättefin tid och jag var så glad, var verkligen jättekär och utan att förklara sig från en dag till en annan så ville han inte ha kontakt. Krossade mig fullständigt.
Sen tog han upp kontakten igen och ville ses, frågade om jag ville bo med honom. För att sen försvinna igen.
Jag har inte satt något ultimatum mot honom, men JAG mår så fruktansvärt dåligt av att han håller mig på halster, velar fram och tillbaka. Jag måste sätta ett ultimatum för mig själv, ska jag fortsätta dansa efter hans pipa och vara lycklig när vi ses och förkrossad när han försvinner eller ska jag gå vidare med mitt liv och förhoppningsvis träffa någon annan?
Jag FÖRSTÅR om han väljer sin familj framför mig, det är hans fru. Mamman till hans barn. De har älskat varandra en gång i tiden. Men som det är nu har han inte valt, han leker med mina känslor och jag är för rädd för att förstöra för att säga ifrån. -
Ville bara att han skulle vara ärlig så att jag kunde ta ställning till hur vårt förhållande skulle se ut. Har ingen lust att vara någons älskarinna för resten av livet, men säg vad du vill och lura mig inte.
-
Han kommer inte prata, det handlar mer om att jag ville säga hur jag känner och tänker. För att han kanske ska förstå.Anonym (o) skrev 2024-04-29 20:26:20 följande:Jag tror inte det funkar att prata så. För mig hade det iallafall inte gjort det. Hade aldrig jagat tillfälle för att prata, utan det är i så fall HAN som får göra det, om han är intresserad. Är han inte det så får det kvitta. Man alltså bara avslutar, jag är inte intresserad av det här längre, det känns inte bra. Sen är det upp till honom om han vill diskutera det. Accepterar han det bara och inte säger något mer så bryr han sig inte så mycket ändå. Föreslår han träff igen så bara upprepar man, nej jag vill inte, det här känns inte bra för mig. Men tack ändå.
Ang. Tråden när det inte känns bra längre så kan du när du vill anmäla din egen tråd, alltså du anmäler startinlägget och be att de raderar den. -
Säkert. Oavsett så var pratet för min skull.Anonym (LOB) skrev 2024-04-30 06:24:09 följande:Han kommer inte förstå och framförallt inte bry sig. Nästa gång det kliar kommer han kontakta dig igen