Han vågar inte

Jadu... skriva här kanske. Sova. Gråta. Det är skönt när det kommer ut på nåt sätt. Känner mig annars rätt död inombords. 
Men jag har också lättat mitt hjärta för en vän så  vi planerar en  utekväll. 

Men just ju är jag ett knapptryck bort från att skriva till honom. Jag skiter i allt det dåliga om jag så bara får känna det bra en liten stund igen. 
Det enda som hindrar mig är att jag är rädd att han har blockat mig. Destruktivt, jag vet. Ska försöka hålla mig. 

Tack❤️

Så, nu börjar helgen officiellt  och det känns ännu värre än  jag trodde det skulle. 

Fan vad jag hatar det här. Hatar att vara ensam. Hatar att han sa vad han sa. Hatar att jag blev kär. Hatar att känna så här.
Vill bara att det ska gå över. 

Jag förstår bara inte att om det bara handlade om sex, varför gå så all in på allt. Redan från början så började vi ju dela vardagen. Handlade, lagade mat, bara var med varandra. Han kortade ner sin semester för att vara med mig, hjälpte mig att flytta, frågade hur jag hade det på nya jobbet. 
Jag vet att ni alla säger det inte var sant men hur kan det inte ha varit det?
Jag har varit jättesjälvständig, det är inte som att jag har levt mitt liv genom honom. Det är NU jag är helt förstörd, för att jag känner mig så otroligt SVIKEN. Känner inte igen mig själv och jag känner mig så jävla ensam bara. Trodde aldrig att jag skulle sjunka så lågt att jag är helt knäpp pga en man. 

Och jag har försökt att ta mig ut, dejtat lite för att tänka på något annat. Men det är inget som känns roligt eller någon som duger. Fattar så klart att det är för tidigt för något nytt men vad ska jag göra?

Förlåt för att jag ältar.

Hahha, hur många år orkar ni läsa mitt ältande i den här tråden 🙈

Resan är fruktansvärd och trots att jag fortfarande är ledsen och har offerkoftan på är det inte lika illa som det var innan jul. Jag är ledsen på ett annat sätt nu. Ledsen för att jag känner mig ensam och för att det känns som att jag aldrig kommer kunna träffa någon ny och att jag inte kommer kunna känna på samma sätt för någon annan. Jag saknar honom så klart något otroligt men då blev det inte ett avslut alls. Nu har jag ju ändå fått säga det jag ville även om det inte togs emot så bra utan bara slogs bort.
Det jag kände i vintras var så avgrundsjupt att jag hade svårt att andas, fick ingen förklaring utan från att ha lovat att alltid finnas där till att nästa dag inte vilja ha kontakt alls. 

Jag tror att OM han kommer höra av sig är det när han mår bättre i livet igen, just nu är det för nattsvart. Och jag vill vara stark nog att orka stå emot då, men jag är inte säker på att jag kan. Jag kommer också plågas av ett dåligt samvete eftersom jag inte är bekväm med att avvisa folk. Jag ställer alltid upp om någon söker kontakt och att säga 'nej - jag behöver tänka på mig själv' är nog inte min grej. 

Hoppas att när/om han gör det att jag har kommit så långt i mitt arbete att jag klarar det. 

Ja, det har han sagt. Att jag fick honom att må bättre än han gjort på många många år.
Han fick också mig att må bra. Hade bara önskat att jag var tillräckligt. 

Jag träffade honom då han var i en uppåtfas i livet. Jobbet startade ett nytt projekt, och allt kändes lite lättare.  Jag tror att han har en bakomliggande diagnos, ser tydliga bipolär drag och under den positiva fasen ville han ta över världen. Livet kändes bra, det var sommar, han hade träffat någon ny, stort ansvar på jobbet men också stor ekonomisk förtjänst.
Sen kom dippen, överarbetad, en del privata problem (stora ekonomiska), föräldrarna blev jättesjuka, resandet tär. Vintern var övermäktig.

Men han ser inte det här själv och han låter de negativa tankarna ta över. Offerkoftan åker på och inget är ändå värt något, konsekvenstänket är lika med noll.
Mår man inte bra behöver man skapa en förändring men han har inte orken till det. Säger bara att han inte kan göra något, det är ödet. 
Men mönster återskapades när han blev förflyttad till ett nytt projekt, livet blev lite ljusare igen och han tog upp kontakten med mig. Ville ha mig där. Och sen blev det vardag igen, jobbet var fortfarande tungt och han är ännu mer ensam än förut. 

Hade jag träffat honom nu hade jag aldrig fallit för honom men jag såg den positiva människan som fanns där under.  Hade önskat att när livet blev jobbigt att han hade öppnat sig och tagit emot stöd. Den man älskar älskar man även i motgång och jag hade gärna funnits där för honom. 

Han om någon behöver en förändring i livet, nu blev inte jag en del av den förändringen, men det betyder inte att jag inte önskar honom lycka i livet. Jag vill att han ska ta tag i det, se sin egen del i sina livsval och inte skylla ifrån sig. Jag tror att han är en bra människa, men han orkar inte längre. 

Och vad gäller otroheten, nej så gör inte en bra människa. Men jag är övertygad om att han gjorde det för att han inte har mått bra (första gången - innan mig) och har man en gång gjort det så är nästa gång lättare. Och sen blev det också en del av vardagen, kändes inte fel längre. Vilket också gör det troligt att om det blivit vi, när nästa depression kommer, hade han återigen sökt tröst hos någon annan. Kanske inte känslomässigt (det var nog ingen av oss som var beredd på att vi skulle känna så för varandra), men för bekräftelse och att inget ändå spelar någon roll.

Jag menade inte att försvara det, jag är medveten om att han behöver göra förändringen själv, och att agerar oerhört egoistiskt. 
Men jag VET också vad psykisk ohälsa kan ställa till det. Och inte bara för individen själv utan även för omgivningen. Men om personen själv inte förstår hur illa han eller hon gör sina nära och kära kan ingen göra något.

Ja, jag har uppfattat det så och är ändå rätt säker på det. Men jag kan inte veta vad som rör sig i hans huvud, men jag tror att intentionen faktiskt var att lämna frun. Och det var den personen jag blev kär i och hur han fick mig att må då.
Jag vet att jag har sagt det förr men känslan jag fick när han höll om mig, ingen har nånsin gjort det förr. Har aldrig upplevt den typen av närhet, ens under min uppväxt. Visst vet jag att min familj har tyckt om mig men fysiska ömhetsbetygelser har jag aldrig varit med om. Och han är absolut inte mitt första förhållande, men den första som faktiskt har fått mig att våga känna något på riktigt. Min första riktiga kärlek. Det öppnades en helt ny värld för mig, visste inte ens att det var något jag saknade i mitt liv.

Men det spelar ingen roll längre och jag tror att han har gett upp om allt. 

Det som är sorgligt, för mig, är att jag inte vet om jag kommer våga känna så för någon igen. Det var inte värt det.

Nej du har rätt. Men jag är, som ni har märkt, en övertänkare. Så många gånger som jag har vänt och vridit på allt - vad hade jag kunnat göra annorlunda (förutom att inte gå in i det från första början?), hade jag kunnat vara bättre?
Jag är så ledsen för att jag kan inte se att jag kunnat göra något annat. Jag vill vara mitt bästa jag för någon jag tycker om. Och det HAR jag varit - jag har fan varit helt fantastisk till han gjorde mig ledsen. 
Jag sörjer nu för att det inte var tillräckligt. 

Jadå, men att jag saknar honom i nuet ändå 😕