Anonym (Deppig) skrev 2024-05-13 23:10:21 följande:
Jag blir bara elakare och elakare mot mig själv i huvudet. Intalar mig själv att jag var så dum som trodde på honom.
Vi har pratat lite nu, och jag har fått säga hur jag känner. Och grejen är verkligen att jag respekterar att det inte går, jag förstår det. Men jag är också innerst inne helt säker på att han sveptes med av stunden och faktiskt menade vad han sa då.
Men det är så mycket lättare att hata på mig själv, intala mig att han ljög och jag var för dum för att förstå det.
Jag vet att den här tråden har svängt fram och tillbaka, jag har pendlat mellan att försvara honom, att försvara mig. Till att hata på mig själv.
Jag tror att jag alltid kommer komma ihåg honom som en fin människa, någon som jag faktiskt älskade utan att jag sa det. Men visst förstod han, det är jag ändå säker på.
Jag skulle vilja säga att jag ångrar att jag någonsin träffade honom men det skulle inte vara sant. Jag är jätteglad att jag fick känna så som jag gjorde. Det är bara så fruktansvärt tungt och gör så otroligt ont att inte kunna göra det längre.
Jag hoppas det går över snart.
Tyvärr kommer det ju aldrig att gå över så länge ni fortsätter att höras. Och det kommer ni ju att göra, så länge du inte stoppar det. Och det verkar du inte kunna göra. Så tror tyvärr inte att det kommer att gå över. Du är inte hård nog mot dig själv. Du måste sätta stopp. På riktigt. Att du "hatar på dig själv" är ju bara menlöst. Mycket mer effektivt att sluta att återuppta kontakten.