Vargfadern skrev 2024-01-28 23:19:01 följande:
*tar alltid äran, men aldrig ansvar, skulden eller konsekvenser för något.
* projicerar sina egna fel och brott på andra. Beskyller alltså andra för vad hon själv är skyldig till.
*Förvrider allt så att felet skall sättas på andra. Saker tas alltid ur sitt sammanhang och förvrängs för att passa hennes berättelse.
* har helt egna spelregler, som ständigt ändras. Verkligheten ska anpassas så att hon alltid står som vinnare.
* ljuger så hon tror det själv. Hennes sanning och fakta är vad hon själva tycker.
* har ett enormt kontrollbehov och spårar ur vid minsta antydan till att mista kontrollen över något.
* anser sig bara ha rättigheter och inga skyldigheter. Hon är lättkränkt och överkänslig för kritik
* manipulativ och skicklig på att föra sig på ett korrekt sätt utåt, men har ett inre kaos
Räcker det? Eller behövs en avhandling? Narcissist är inget jag tagit ur luften, utan ju mer jag läser på om det, desto tydligare ter sig bilden.
Förstår din frustration. Men tycker fortfarande inte det är skäl att orosanmäla henne. Att barnen beskriver att hon är arg, skäller och lägger skulden på dem är en ganska vanlig känsla hos barn. Framförallt med separerade föräldrar. Dessutom finns det alltid ett större behov av att prata av sig om det som är dåligt än det som är bra.
Om barnen börjar må riktigt dåligt, inte längre klarar av skolan, tappr livslusten, börjar se ovårdade ut, får blåmärken osv. Klart du ska anmäla och även kontakta BUP.
Psykisk misshandel är tyvärr VÄLDIGT SVÅRT att bevisa. Även om barnen berättar är det ganska ofta som soc inte lyssnar. Tyvärr så är du en pappa, och statistiskt sett förlorar du kampen mot mamman. Försök samarbeta, försök förstå henne och hennes världsbild. Vad kan du göra för att det ska bli bättre? Vad kan du bidra med? Skit i hennes intentioner. Vad kan du lära barnen, hur kan du vara en god människa?
Om hon utsätter dem för psykisk misshandel är det inget hon kommer erkänna ändå. Du behövs och det bästa du kan göra är att finnas där för dem och vara en trygg plats de kan vara hos, prata ut och få goda råd i hur de ska bemöta sin mamma. Visa vägen! Hon är ändå deras mamma. Om de verkligen utsätts för psykiskt våld av henne kommer de vinna massor på att du finns där, lyssnar och bara är. En dag är de starka nog att själva ta en paus från den andre föräldern men de kommer inte dit om du inte är stabil för dem. Har egen erfarenhet av detta. Barnen går starkare ur det, men dras de ständigt in i konflikter där båda föräldrarna hugger mot varandra har de ingen att vända sig till längre.
Och igen: blir de slagna eller verkligen far illa så det blir problem ska du självklart ta till åtgärder!
