Svagbegåvning
Det är väl bra om omgivningen känner till detta, så att de inte ställer så stora krav, eller? Det är lätt att bli arg på folk som gör dumma saker, men om man vet om att det har sina orsaker så har man mer tålamod.
Tyvärr är det väl så att människor som ligger bara lite under normal begåvning, men inte tillräckigt för att få en riktig diagnos, har det svårast. De förväntas klara det som alla andra klarar, och folk blir irriterade när de ändå gör fel. Samt att man "får" skratta åt "dumma" människor - men inte åt människor som är funktionshindrade på riktigt. Det blir den ena dåliga erfarenheten efter den andra, livet igenom, och dessa människor blir ofta väldigt bittra.
Har en sådan person i min vänkrets, fru till en av mina vänner (som faktiskt är högbegåvad, men av någon mystiskt anledning verkar dessa två leva lyckligt tillsammans ändå). Träffade dem nyligen. Då var det en i sällskapet som berättade om hur hon varit lyx-sambo i USA när hon var ung, men att hon aldrig ångrade att hon lämnade det livet och kom tillbaka till Sverige, trots att hon fick det mycket fattigare här. Där kände hon sig som en trofé som bara räknades för sitt utseende, här fick hon göra nytta på arbetet, den världen hon hade i lyxkvarteret i USA var så tom och ytlig o.s.v..
Den lågbegåvade kvinnan lyssnade storögt på detta, och sedan sa hon "ja då förstår jag verkligen att du ångrade att du kom hem!" D.v.s. hon hade fattat helt fel. Det blev alldeles tyst, alla stirrade på kvinnan - och då började hon gråta och sprang ut... Tänk att ha det så hela livet!