Ni som separerat med barn..

Barn klarar en separation. Däremot kan det bli tuffare praktiskt och ekonomiskt för dig som förälder. Sen är det viktigt för barnet att det har båda föräldrarna som engagerar sig. Har man redan en dålig relation som föräldrar så blir den sällan bättre av en separation.

Sen vore det intressant att veta vad som gör just din relation så dålig att du har ångest varje dag.

Det låter inte roligt. Att kunna kommunicera är a och o i en relation och även för att kunna vara bra föräldrar.

Även om ni separerar kan det vara bra att ni båda lär er att kommunicera med varandra. Dels för er egen skull då ni mycket väl kan hamna i samma sits framöver i nya relationer då ni inte lärt hantera denna typ av situation.

Men också för barnets skull då ni behöver kunna kommunicera om föräldraskapet efter en separation.

Jag skulle rekommendera familjerådgivningen. 

Sen är det viktigt att ni båda arbetar på er själva så ni mår bättre. Det är viktigt för er som för ert barn.

Det kan vara sämre för barnen att separera när de är små. Det ökar risken för psykisk ohälsa. Så det behöver inte vara bättre när de är små.

Jag har inte studien här men förskolebarn och speciellt pojkar har ökad risk för anknytningsproblem vilket sällan märks när barnen är små utan senare i livet och är svårt att förändra. Anknytningstil är något som sätter sig djupare inom oss än andra psykiska problem. 

Men man får skilja på barn som mår dåligt för stunden och barn som får påverkan som visar sig i form av problem främst vid vuxen ålder.

Många studier tittar bara på hur barnen påverkas kortsiktigt men missar hur det påverkar dem som vuxna. 

Jag har läst studien. Det är denna de hänvisar till i artikeln du länkat till:

srcd.onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1467-8624.2011.01597.x

De har bara tittat 2 efter separationen. Således vet de inget om hur det påverkade det undermedvetna hos barnen senare i livet. De tittar bara på hur barnet minns händelsen (och den tidigare studien hur barnet upplevde händelsen). Man behöver tänka på att det sker saker hos barnet som det inte kan återberätta för det inte är tillräckligt utvecklat. Det missar man i denna studie.

Det finns flera andra studier som tittar på hur en separation påverkar barnen som vuxna. Och då kan man se ett samband mellan separation och anknytningsstil.

Det finns en hypotes som kallas för Bowlby?s hypotes som menar att när det blir ett avbrott mellan mammans  och barnets anknytning så stör det barnets utveckling. Och ju tidigare detta sker desto större påverkan.

 

Du vet ju dock inte hur det kommer att påverka dem senare i livet. Det finns ett samband mellan problem som vuxen och separation när man var barn.

Bråk är givetvis sämre men bråkar man ofta så har man nog mycket att arbeta på själv. Oftast handlar det om att man själv är känslomässigt omogen och behöver arbeta på sig själv. Då bör man nog börja med att reflektera över vad man själv gör för att bidra till bråk.

Separerar man pga bråk så har man ju egentligen inte löst grundproblemet som är ens egna brister. Dessa kommer nästan alltid att återupprepas förr eller senare i nya relationer.

Sen kan det ju även vara så att det främst är en part som inte sköter sig. Exempelvis kommer med personangrepp, passiv aggressivitet, stonewalling, drar upp gamla saker, osv. 

Givetvis ska man inte leva kvar i en dålig relation men det sägs att om man har barn så ska man försöka allt innan man separerar.

Detta för att separation har en negativ inverkan på barn. En dålig relation har det också men den kan gå att fixa. Men det krävs att båda föräldrarna förstår det och vad de behöver göra.

Oftast grundar det sig på bristande kommunikation. Att man inte delar med sig av tankar, att man inte lyssnar, att man angriper och kritiserar den andra, att det blir pajkastning, att man pratar med andra istället för sin partner, osv.

Man får ta en lista på saker man inte ska göra och sen själv försöka sluta med dessa saker. Sen får man kommunicera det man tycker är dåligt ur ett "jag perspektiv" och inte anklaga den andra. Och den andra behöver arbeta på att lyssna. En del tycker detta är fjantigt men att tycka det är faktiskt ett tecken på känslomässig omogna. Man får helt enkelt agera vuxet och göra det ändå för hela familjens skull. 

Givetvis är det så. Då blir det som att stångas med en vägg. Den personen som inte är med på tåget behöver inse att dennes beteende inte är bra. Men det kan sitta långt inne för det kan grunda sig på saker som hände i barndomen och som man aldrig bearbetat. Eller att man under sitt liv lärt sig och förstärkt strategier som inte är bra. Min sambo har en kronisk sjukdom sedan förskoleåldern. Hon har hanterat det genom att förtränga symtomen. Men det var även så hon hanterade de flesta andra problem i livet. Inte alls bra och det tar tid att lära om.

Är man bara en som anstränger sig kan det vara svårt. Professionell hjälp är bra att ha men räcker inte heller jämt. Man får sätta en tidsgräns och sen separera.