Mår väldigt dåligt

Hej på er familjelivare! Har varit medlem på forumet i ungefär ett dygn, läst vad jag har hunnit och känner äntligen att jag har funnit mod att skriva en tråd.

Jag är en man på 31 år. Jag har levt ett ganska snurrigt liv, väldigt mycket alkohol, känslor och med en ADHD diagnos som jag fick vid 8 års ålder (inget märkvärdigt, jag vet... (alla barn under 10 får väl samma diagnos idag på grund utav dåligt föräldraskap). Men kan ändå vara viktigt att påpeka.

Jag jobbar idag på en MYCKET stor arbetsplats där jag är i kontakt med människor i princip hela tiden. Under de senaste två åren har jag utvecklat en otrolig social ångest. Jag kan inte gå till jobbet utan att känna av den.

Jag kan inte utföra någonting utanför min "avdelning" utan att känna av den. Jag ser två människor stå och prata, en råkar titta på mig och jag börjar där efter inbilla mig att den här människan har pratat om mig. Att de två står och pratar om mig och att precis ALLTING de har pratat om handlar om just mig. Upplever även att de tittar på mig precis som att jag är skyldig till mord.

Det här är en känsla jag får då jag är totalt psykiskt utmattad, att precis allt och alla står och tittar och pratar om mig. Att människor vill mig ont. Att de vet någonting om mig som jag själv inte vet.

Jag får allting att handla om att folk pratar om mig. Om två personer står och pratar om en händelse, eller liknande, eller om VAD som helst, som jag inte kan höra till 100%, så inbillar jag mig själv att det handlar om mig. Jag förvränger meningar, ord, så att det handlar om mig... Jag orkar inte med det mer...
Det har gått så långt, att dessa vanföreställningar sabbar mitt liv... jag orkar inte leva. Vart jag än går så "får jag för mig" att människor vill mig illa. I min lilla lägenhet är persiennerna alltid nere, hör jag en bil springer jag och "smygtittar". Hör jag någon i trappuppgången springer jag direkt och kikar....

Förlåt mig för en väldigt kort tråd... känner att det finns så mycket mer att tillägga, men känner också att det är så otroligt svårt att få folk att förstå.

Det här ger mig panikattacker och en sådan ångest som gör mig knäsvag... vek...

Jag orkar inte leva såhär mer...

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Wed 24 Jan 00:04

#3

Hej gg! Ja, konstigt nog (eller tyvärr) fick jag även vid 8 års ålder en autism diagnos. Vilket läkare ifrågasatt genom åren, inklusive jag själv...

Har fått höra att jag har grov autism, såväl som ingen alls. Samma mottagning...
Har inga problem med ögonkontakt och har väldigt lätt att tala för mig själv....

Ofta alldeles för mycket.

Tack för ditt svar!

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Wed 24 Jan 00:15

#4

Anonym (Camilla) skrev 2024-01-23 23:46:20 följande:

Usch vad du har det tufft. Du behöver ta hjälp utifrån som kan stötta dig och bena ut en del så du får struktur på tillvaron. Insikter om hur du fungerar och vad fin diagnos innebär just för dig. Vilka hjälpmedel du kan ta till mm för att du ska må och fungera så bra som möjligt. Om du har gjort utredning och fått diagnos så innebär det att du ska erbjudas hjälp. Läkemedel är bra att ta till. Ofta självmedicinerar människor med NPF diagnoser med alkohol och droger just för att få styr på tillvaron. Bättre med läkemedel avsedda för ADHD.
Har du någon gång drabbats av psykos? Som jag tolkar din text finns det paranoida inslag alltså vanföreställningar. Kan du vara gränspsykotisk nu. Mitt råd är att du tar kontakt med din öppenvårdsmottagning så du snabbt som 17 får kontakt och hjälp. Panikattackerna och just vanföreställningarna behlver tas omhand snarast. Se över dina läkemedel mm. Någon form av samtalsterapi mm. Du ska inte behöva må så här dåligt. Blir det ohållbart och du får starka suicidtankar så försök ta dig till närmsta psykakut eller 112 för assistans. Var rädd om dig.

Tack Camilla! Jag försöker överleva, trots att jag egentligen inte vill.

Jag satt och kikade lite häromkvällen och tycker själv, trots att jag absolut inte vill... att det inte vore helt omöjligt att det skulle kunna vara något i stil med en psykos.

Jag vet däremot väldigt lite om det, men med tanke på mitt levande de senare åren hade det ju faktiskt inte varit omöjligt. Det jag känner är att det blir värre... får minst en ångestattack om dagen, kan inte prata och tappar helt förmågan att lyssna på kollegor då... Får ofta gå ut och ta lite frisk luft, eller gå ifrån jobbet. Går ofta hem och gråter och kan ofta inte släppa tanken/känslan för än dagen där på.

Jag fungerar inte längre på jobbet.... min sjuksköterska vill erbjuda mig annan medicin, men jag önskar prata med en psykolog. Jag var nyligen sjukskriven i två månader på grund utav mitt mående, har nu jobbat i tre veckor.

Under alla dessa års tid med psyk, har jag varit i kontakt med en psykolog 0 gånger.

Vill även tillägga att jag är fullt frisk i övrigt.... Jag VILL arbeta, jag vill ha mitt liv tillbaka. Men demonerna står bakom allt jag ser och i varje hörn...

Tack för ditt svar Camilla!

Anonym (hjälp) Trådstartaren

Wed 24 Jan 00:20

#5

Anonym (Camilla) skrev 2024-01-23 23:46:20 följande:

Usch vad du har det tufft. Du behöver ta hjälp utifrån som kan stötta dig och bena ut en del så du får struktur på tillvaron. Insikter om hur du fungerar och vad fin diagnos innebär just för dig. Vilka hjälpmedel du kan ta till mm för att du ska må och fungera så bra som möjligt. Om du har gjort utredning och fått diagnos så innebär det att du ska erbjudas hjälp. Läkemedel är bra att ta till. Ofta självmedicinerar människor med NPF diagnoser med alkohol och droger just för att få styr på tillvaron. Bättre med läkemedel avsedda för ADHD.
Har du någon gång drabbats av psykos? Som jag tolkar din text finns det paranoida inslag alltså vanföreställningar. Kan du vara gränspsykotisk nu. Mitt råd är att du tar kontakt med din öppenvårdsmottagning så du snabbt som 17 får kontakt och hjälp. Panikattackerna och just vanföreställningarna behlver tas omhand snarast. Se över dina läkemedel mm. Någon form av samtalsterapi mm. Du ska inte behöva må så här dåligt. Blir det ohållbart och du får starka suicidtankar så försök ta dig till närmsta psykakut eller 112 för assistans. Var rädd om dig.

Jag tror det stora problemet, med att få ordentlig hjälp, är att jag har väldigt svårt för att gråta. Jag gråter ofta... men jag har mycket svårt att verkar ledsen inför folk. Jag tror att det leder till att jag inte tas på allvar....

Hur sjukt det än låter...

Skriv gärna ett meddelande, om du kan och vill.

Mår väldigt dåligt

INNEHÅLL