Kommer inte över min abort

Jag vet inte vad "komma över" egentligen betyder i sammanhanget.

Jag gjorde abort för nästan 20 år sedan. Jag var ung, mannen och jag hade precis träffats och att bli förälder fanns inte på kartan för nån av oss. Redan då funderade jag på om jag verkligen ville bli mamma, någonsin, och jag har bara blivit mer övertygad ju äldre jag blivit att nej, jag ska inte ha barn.

Nu har jag fyllt 40, har fortfarande inga barn och känner inte minsta längtan efter några. För mig har det känts helt rätt att inte ha barn. Lever sedan många år i en underbar relation med en man som känner likadant.

Men det hindrar mig inte från att ofta tänka på den enda gång jag var gravid och undra hur livet hade blivit om jag bestämt mig för att behålla.
Någon sorts sorg kan jag ändå känna då, för en liten stund. Det är svårt att förneka att man är en däggdjurshona, biologiskt programmerad att föröka sig. Det är något som väcks i en när man blivit gravid och som man inte känt förut. Jag tror inte att det är många som gjort abort som tycker att det var helt okomplicerat känslomässigt.

Men så är å andra sidan hela livet. Ett enda stort "tänk om" och saker man väljer och väljer bort. Och jag kan inte säga att jag ångrar mig. Jag har ett liv som jag är mycket nöjd med på det stora hela, och det är vad man får hålla högst när stunder av jobbiga känslor kommer.