Kommer inte över min abort
Bakgrunden är att jag har lidit av perioder av psykisk ohälsa i många år och inte haft det bästa stödet hemifrån, min mamma gick bort när jag var barn. Som ung vuxen studerade jag på universitetet och kämpade hårt för att skapa mig en bättre framtid ekonomiskt och socialt. Jag hade en lite trasslig relation med min pojkvän (nu sambo), det var mycket problem i vår relation på den tiden och vi gjorde slut och blev tillsammans igen flera gånger när vi var unga.I slutet av min utbildning, med bara några få kurser kvar, blev jag oplanerat gravid. Det kom som en chock eftersom vi hade varit jättenoga med kondom. Jag var jätterädd för att bli gravid då, så inget slarv, vet inte hur det gick till. Min situation just då såg ut så att jag bodde i en studentlägenhet, där jag inte skulle kunna bo kvar om jag inte studerade, och man fick inte bo där med barn i vilket fall, sa hyresvärden. Jag hade fått ett sommarjobb som jag skulle påbörja efter studierna, men därefter visste jag inte vad jag skulle göra. Min pojkvän hade varit arbetslös i många år och levde på låg ersättning från Försäkringskassan. Han bodde i en liten lägenhet som jag helst inte ville bo i, det fanns många negativa minnen där från tidigare i vår relation och jag trivdes inte så bra där.
I vilket fall så ville jag behålla, åh vad jag ville det. Först tänkte jag att jag skulle försöka lösa allt med studier, jobb och boende under graviditeten. Men under de där första veckorna började jag, som många andra, må illa och känna mig extremt trött, för att inte tala om mitt psykiska mående som hamnade i botten. Jag låg bara och vilade hemma hos killen och orkade inte ta mig iväg till mina föreläsningar. Höll på att misslyckas med de sista kurserna. Jag insåg att det skulle bli helt omöjligt för mig att klara det där sommarjobbet, som var helt nytt för mig och dessutom låg på annan ort med pendelavstånd. Jag orkade ju knappt ta mig upp ur sängen. Och chansen att jag skulle hitta något fast jobb när jag mådde som en påse skräp kändes obefintlig.
Jag hade tankar på att ge upp allt för tillfället för att kunna fullfölja graviditeten. Att bo hos killen och leva på hans låga ersättning. Jag tjatade på honom att han skulle ta tag i sin situation och söka jobb men det var ett stort motstånd från honom (trots att han ville behålla graviditeten, eller i alla fall inte var negativ till det). Jag kände mig så pressad att jag måste få ett fast jobb för att kunna försörja ett barn samtidigt som jag verkligen mådde för dåligt av graviditeten för att orka något alls. Utan fast jobb var det också omöjligt att få ett hyfsat boende och situationen kändes överjävlig. Tillslut bestämde jag mig och i vecka 7+5 gjorde jag medicinsk abort. I bakgrunden till beslutet fanns ju även de tidigare problemen i vår relation och en osäkerhet på relationen.
Direkt efter kände jag mig lättad, mådde bättre redan dagen efter. Jag orkade ta tag i studierna igen och när det var dags för sommarjobbet presterade jag mitt bästa. Men några veckor efter aborten började jag tänka väldigt mycket på det och kände sådan sorg. Det enda jag ville var att bli gravid igen och ha en liten bebis. Allt jag gjorde därefter var för att möjliggöra det. Jag flyttade hem till killen. Efter mycket tjat från mig började han plugga, efter att ha gått hemma så länge. Jag fick fast jobb och blev gravid snabbt därpå. Det hade inte ens gått 6 månader sedan aborten men allt hade förändrats så otroligt mycket. Å andra sidan så vet jag nu att jag rusade in i en ny graviditet för att jag inte orkade med min sorg och förlust efter aborten. Relationen car egentligen inte tillräckligt bra men jag ljög för mug själv. Jag ångrar såklart inte barnet jag fick men ibland känns det så dumt att jag blev gravid så snart igen, kan inte låta bli att döma mig själv för det. Trots att förutsättningarna var helt andra då, tack vare mitt jobb kunde vi flytta till en mycket finare lägenhet t.ex.
Nu har det gått 7 år sedan aborten och jag kan inte släppa tankarna på det här. Vem det hade blivit, hur livet hade sett ut om jag hade valt annorlunda. Samtidigt som jag får skuldkänslor för mina tankar gentemot mitt äldsta barn. Under graviditeten och under de första småbarnsåren slog jag bort alla tankar på aborten, men nu har de kommit tillbaka med full kraft. Jag kommer liksom inte ur det utan bara grubblar, känner mig ledsen och känner svåra skuldkänslor. Både mot min äldsta och mot barnet som inte blev. Fy tusan vad ont det gör när man fastnar i dessa tankar.
Ville mest skriva av mig, om någon orkat läsa. Är det någon som känner igen sig, varit med om liknande reaktioner efter em abort? Hur har ni gjort för att ta er ur de destruktiva tankebanorna?