Anonym (Överreaktion?)

Fri 19 Jan 23:24

23 svar

Är det här normalt att bli glad över?

Jag undrar om en sak är normal. Om jag får påstå det själv så ser jag väldigt bra ut i kroppen, så det är inte att jag är oattraktiv. Om jag tar ett ex som exempel, han tittade väldigt mycket på andra tjejer även på tjejer jag själv skulle klassa som mindre attraktiva än mig. Om vi var tex. på en badstrand, så var det som min kropp i bikini var ointressant för honom och det kändes som han kunde titta på nästan alla som inte var mig. Han sa själv jag ser ju dig varje dag så du är inte intressant.

Men med nuvarande känner jag att han alltid ser på mig liksom. Det kan vara kvinnor i bikini runt om men jag känner att han tittar på mig ändå. Jag känner inte att det är något problem tex. om det är en snygg tjej i en tv-serie vi ser för han har inte den blicken då. Han ser vad jag känner och känner till bara mig på det sättet och jag är väldigt uppmärksam på vad han ser och hur han ser på saker så jag tror inte att jag har fel i det. Just det här att han ser på mig och inte andra gör mig väldigt glad, trygg och lycklig. Jag känner mig sexig och vacker. Sträcker på mig, poserar, putar, plutar... älskar verkligen när han tittar på mig.

Är det normalt att bli glad över en sån här sak att känna sig sedd? Eller är min nuvarande helt normal och han agerar helt normalt och det är så det skall vara inget att gråta glädjetårar över?

Anonym (Överreaktion?) Trådstartaren

Fri 19 Jan 23:39

#2

Anonym skrev 2024-01-19 23:29:00 följande:

Varför skulle du inte kunna vara glad över det?
Jag skulle också vara glad över det.
Tyvärr är det inte så i min relation. Min sambo är tyvärr som ditt ex. Stirrar på andra. Det är så otroligt ledsamt. Det gör en ledsen och arg. Funderar faktiskt på separation pga det.

Du får ursäkta mig men jag vet inte alltid riktigt vad som är normalt beteende och känsloregister eller ej pga psykiatriska problem så jag frågar helt enkelt. Mycket sådant där "är det normalt att bli jätteglad över detta? Gör jag det till en stor grej?" Och vice versa.

Jag sänder en virtuell styrkekram till dig

.

Anonym (Överreaktion?) Trådstartaren

Sat 20 Jan 09:19

#7

Anonym (Anna) skrev 2024-01-20 07:19:36 följande:

Det är absolut förståeligt att du blir glad av det. Sen är den bistra sanningen att i halva vårt vuxenliv är vi under 50 och i andra halvan är vi över 50, och i det senare fallet är det sällan man har den snyggaste kroppen på stranden, rent objektivt. Att vara snygg ger inte bara konstanta självförtroendebooster, utan det ger objektiva fördelar i samhället där man får bättre service var man än går, har större chans att få en viss anställning osv. Sen rätt vad det är rycks den där röda mattan bort under fötterna på en och man inser att man kommer spendera resten av sitt liv som grå och osynlig, hur mycket man än gymmar och smörjer sig med dyra ansiktskrämer. Det kan vara tufft att gå från snyggast i rummet till en i mängden, och ju mer man ?levt? på snyggheten desto svårare kan det nog bli.

Min man är som ditt ex och det har varit tråkigt medan jag varit ung och skitsnygg, men nu för tiden spelar det liksom ingen roll längre. Han attraheras kanske inte så mycket av min kropp, men han älskar mig för den jag är och efter 20 år tillsammans så är jag ganska säker på att han alltid kommer göra det.

Nuvarande är nästan 20 år äldre än mig så jag känner att jag alltid kommer vara ung och snygg i hans ögon, och att jag kan släppa stressen över att åldras pga det..

Anonym (S) skrev 2024-01-20 08:44:40 följande:

Jag är så glad för din skull ts :) Kanske delvis för att jag känner igen mig i det där... Den här killen du träffar beter sig normalt och tyvärr är det nog samma för dig som för mig, att det ligger trauma i bakgrunden som gör att det känns så stort. Njut av att ha hittat en man som så tydligt visar att du är kvinnan för honom, även om han är normal så är det långt från alla killar som är såna.

Tack

Anonym (Borderline) skrev 2024-01-20 09:05:32 följande:

Nej, det låter inte alls normalt. Får starka starka borderline-vibbar. Ditt värde sitter inte i att han tittar på din rumpa. Att gråta av glädje över att han tittar på din kropp är inte friskt.

Well....duuuh. Det är inte bara vibbar, det är den diagnosen jag har.

Anonym (Överreaktion?) Trådstartaren

Sat 20 Jan 09:52

#9

Anonym (Borderline) skrev 2024-01-20 09:21:54 följande:

Ja, det var väldigt uppenbart.

Även för någon utan borderline skulle det vara så fel att uppskatta att den man älskar spanar in ens rumpa istället för andra kvinnors rumpor?

Anonym (Överreaktion?) Trådstartaren

Sat 20 Jan 12:51

#12

Anonym (Borderline) skrev 2024-01-20 10:22:29 följande:

Helt normalt att uppskatta det, men det du skriver tolkar jag inte som enbart uppskattning. Att gråta glädjetårar över det är för mycket. Fick som sagt starka borderline-vibbar (har tyvärr själv erfarenhet av det) av det du skriver. Och du skriver ju själv att du har det, så det är väl inga konstigheter att du gråter över att han tittar på din rumpa.

Glädjetårarna kommer senare och långt från alltid, inte när han tittar, då hade jag gråtit mest hela tiden :D . Men det är för mycket och inte normalt. Jag har ett väldigt stort behov av att ha hans bekräftelse och uppmärksamhet men jag skall försöka lära mig att lugna ner mig med det litegrann för jag fattar att det kan vara påfrestande. Han är på gott och ont även typen som inte skulle säga till mig att fan vad jobbig du är och liknande om jag inte går till extrem överdrift under lång tid, då kan han uttrycka att jag faktiskt är ganska jobbig om jag pressar honom till att erkänna att han tycker det, han är annars väldigt mån om mig och mina behov.

Just rumpan är jag väldigt stolt över, den brukade faktiskt vara helt platt och så att jag knappt hade någon, men jag har tränat upp den under flera år. Så är jag naken, i bikini eller leggings så känns det som att den, tillsammans med magen, midjan, höfterna, svanken och låren är perfekta. Det är viktigt för mig att känna mig så att jag ser så bra ut jag kan naken eftersom min personlighet är störd. Jag kan ju inte liksom kompensera för utseendet med personligheten.

Anonym (Överreaktion?) Trådstartaren

Sat 20 Jan 13:14

#14

Anonym (Borderline) skrev 2024-01-20 12:56:49 följande:

Ja. Allt detta är så oerhört bekant för mig.

Ok, det är bekant för dig. Men tänk även på att din (ex?) och jag är bara två individer och även om du störde dig som fan på henne och mig så betyder det inte att alla med diagnosen är sådär. Det kan visa sig på andra sätt och vara mycket mildare. Så döm inte ut alla för att du stör dig på 2 av oss och låt inte det vara något slags typexempel för dig.

Det skulle kännas uselt om jag var något slags avskräckande exempel som fick någon att undvika andra med samma diagnos.

Anonym (Överreaktion?) Trådstartaren

Sat 20 Jan 14:39

#16

Anonym (Borderline) skrev 2024-01-20 13:39:44 följande:

Fast det är ett drag som många med EIPS delar. Det KONSTANTA sökandet efter bekräftelse. Sexualiteten som någon slags bekräftelse på kärlek och värde. Dramat. Men men, det är OT. Har svarat på din trådstart och lämnar det där. Orkar inte dras med i någon diskussion där du ska försöka övertyga mig om att det är toppen att ha en relation med någon med borderline.

Det är....kanske beroende på borderline? vad vet jag? väldigt bekräftande att få bekräftelse av sin egen partner på att han tittar på mig med en blick han inte tittar på andra med (eller så döljer han det jäkligt bra :D). Den där känslan av att skulle jag vara naken på ena sidan och 100 nakna kvinnor på andra så hade han ändå hellre tittat åt min sida. Nu kanske den känslan är falsk det vet jag inte. Men den känns väldigt bra för mitt ego.

Anonym (Överreaktion?) Trådstartaren

Sun 21 Jan 15:17

#19

Anonym (M) skrev 2024-01-20 16:29:45 följande:

Som jag var inne och snuddade på förut, hur reagerar du då om du någon gång känner att du inte får bekräftelse av honom?

Jag skulle då försöka att inte bli sur och jobbig, misslyckas jag med det ber jag om ursäkt efteråt. Jag upplever att det händer att det blir så för mig att jag kan överreagera, blir otrevlig/jobbig/sur sedan kommer jag på att men fan vad jobbig jag är, varför blev jag så sur för det? följt av att jag ber om ursäkt.

Han är lite svår med sådant faktiskt (men gullig samtidigt) då han kan ta på sig skulden (fast det är 100% mig). han är lik min pappa på det sättet, väldigt diplomatisk, brusar inte upp och avstyr. Man lugnar ner sig, pratar igenom sedan osv. Vilket ger ytterligare en dimension ångest när det hänt att jag blivit sur på honom.

Anonym (Överreaktion?) Trådstartaren

Sun 21 Jan 15:51

#21

Anonym (Borderline) skrev 2024-01-21 15:25:19 följande:

Och hur ber du om ursäkt? Låt mig gissa. Avsugning kanske?

hmmm, jag skall inte säga att det inte har hänt men det är manipulativt och jag tar inte ansvar för mitt beteende om jag gör så. Jag har pratat med min psykiatriker om detta. Först prata lugnt, inse att jag vart oresonlig, be om ursäkt och sedan får jag ge honom oralsex om jag vill. Men man skall inte skippa de stegen och direkt ge oralsex för att slippa erkänna fel.

Dessutom finns det en självisk del som jag skall undvika. Då jag gillar väldigt mycket att ge honom oralsex, och därmed undermedvetet kan ge mig själv tillåtelse att tappa humöret och belönar mig själv för att ha tappat humöret. När att tappa humöret leder till något jag uppskattar att göra så lär jag mig inte att kontrollera humöret. .

Anonym (Överreaktion?) Trådstartaren

Sun 21 Jan 16:25

#23

Anonym (M) skrev 2024-01-21 16:09:15 följande:

Det är ju bra att du ändå kan hantera det någorlunda när det väl inträffar. Jag kan väl avslöja att jag också varit tillsammans med en tjej med borderline och det var både bland den bästa men också den värsta tiden i mitt liv. Blev väldigt skör efteråt då den ständiga kärleken och hatet sliter isär en.

Kan du uppleva mer av de positiva än de negativa känslorna så är det underbart både för dig och din kille.

Jag tror inte det är jag som blivit mindre störd, utan det är helt enkelt enklare för mig att bete mig mer stabilt när jag känner mig uppskattad och älskad. Jag speglar mycket från honom. Känner jag att jag hatar mig själv så vet jag att han inte gör det och han är dessutom normal så helt igenom dålig kan jag inte vara. Han har liksom ett slags lugn och en personlighet jag skulle vilja ha, och jag är inte rädd för att idolisera honom för jag vet att han inte skulle utnyttja det.

Är det här normalt att bli glad över?

INNEHÅLL