Är det här normalt att bli glad över?

 Det är inte bara vibbar, det är den diagnosen jag har.

Även för någon utan borderline skulle det vara så fel att uppskatta att den man älskar spanar in ens rumpa istället för andra kvinnors rumpor?

Glädjetårarna kommer senare och långt från alltid, inte när han tittar, då hade jag gråtit mest hela tiden :D . Men det är för mycket och inte normalt. Jag har ett väldigt stort behov av att ha hans bekräftelse och uppmärksamhet men jag skall försöka lära mig att lugna ner mig med det litegrann för jag fattar att det kan vara påfrestande. Han är på gott och ont även typen som inte skulle säga till mig att fan vad jobbig du är och liknande om jag inte går till extrem överdrift  under lång tid, då kan han uttrycka att jag faktiskt är ganska jobbig om jag pressar honom till att erkänna att han tycker det, han är annars väldigt mån om mig och mina behov.

Just rumpan är jag väldigt stolt över, den brukade faktiskt vara helt platt och så att jag knappt hade någon, men jag har tränat upp den under flera år.  Så är jag naken, i bikini eller leggings så känns det som att den, tillsammans med magen, midjan, höfterna, svanken och låren är perfekta.  Det är viktigt för mig att känna mig så att jag ser så bra ut jag kan naken eftersom min personlighet är störd. Jag kan ju inte liksom kompensera för utseendet med personligheten. 

Ok, det är bekant för dig. Men tänk även på att din (ex?) och jag är bara två individer och även om du störde dig som fan på henne och mig så betyder det inte att alla med diagnosen är sådär. Det kan visa sig på andra sätt och vara mycket mildare. Så döm inte ut alla för att du stör dig på 2 av oss och låt inte det vara något slags typexempel för dig.

Det skulle kännas uselt om jag var något slags avskräckande exempel som fick någon att undvika andra med samma diagnos. 

Det är....kanske beroende på borderline? vad vet jag? väldigt bekräftande att få bekräftelse av sin egen partner på att han tittar på mig med en blick han inte tittar på andra med (eller så döljer han det jäkligt bra :D). Den där känslan av att skulle jag vara naken på ena sidan och 100 nakna kvinnor på andra så hade han ändå hellre tittat åt min sida. Nu kanske den känslan är falsk det vet jag inte. Men den känns väldigt bra för mitt ego.

Jag skulle då försöka att inte bli sur och jobbig, misslyckas jag med det ber jag om ursäkt efteråt. Jag upplever att det händer att det blir så för mig att jag kan överreagera, blir otrevlig/jobbig/sur sedan kommer jag på att men fan vad jobbig jag är, varför blev jag så sur för det? följt av att jag ber om ursäkt.

Han är lite svår med sådant faktiskt (men gullig samtidigt) då han kan ta på sig skulden (fast det är 100% mig). han är lik min pappa på det sättet, väldigt diplomatisk, brusar inte upp och avstyr. Man lugnar ner sig, pratar igenom sedan osv. Vilket ger ytterligare en dimension ångest när det hänt att jag blivit sur på honom.