Familjehemsplacerad..

varning för lång text, har Kortat ner mycket ändå.

Jag själv kan börja med att beskriva min situation, har en dotter på 6 år som just nu är familjehemsplacerad pågrund av att jag dippat i måendet och behövde fiska upp mig själv. Mitt mående har jag fokuserat på 100% och börjar redan pussla ihop mig själv. Fått lite av en smäll på käften  nyligen och undrar om det verkligen var det bästa med tanke på hur socialtjänsten verkar vara. I början var det tydligt att hon ska få komma tillbaka så fort jag känner att jag mår så pass bra igen att jag klarar det här fullt ut. Men de senaste mötena pratar dom om 1-3 år(!?!) Måste tilläggas att jag är ensam förälder som fick henne när jag var 16 och redan då hade mycket ojobbat trauma i ryggsäcken. Men puttade undan allt tills det tillslut inte gick längre. Det är SVÅRT att vara ung och ensam mamma. Men trots det skulle jag aldrig vilja ändra något. Jo kanske att jag tog tag i måendet innan hon föddes men tänkte inte så då. Men när jag mår bra eller iallafall okej så kan jag ge henne ALLT vilket jag tidigare gjort. Jag jobbar och har alltid haft eget boende. Visst har jag missat ungdomen en del men för mig gör det absolut ingenting.utan det är endast dåligt mående som har gjort att det behövt bli såhär, så snälla inget om att det är för att jag är ung osv. Skulle inte rekommendera andra att skaffa barn ensam så tidigt ändå men händer det får man göra det bästa av det. 

Nu till att på socialtjänsten verkar det på dom numera som att det inte alls är frivilligt längre och att det kan ta mycket längre tid än jag trott att min dotter får tillbaka sin mamma. Allt gör så ont och att få detta på sig när man faktiskt börjat må bättre känns som att hela världen svartnar framför en. Har inte många att prata med förutom min samtalskontakt inom psykiatrin. Att jag nu gjort det jag trodde var bäst för både min och min dotters framtid slog tillbaka. Jag har börjat med olika mediciner samtidigt som samtalskontakt, men det kan väl inte ha något med något att göra? Medicin är ju bara i början och inget jag kommer ha hela livet. Jag har går även på föräldrautbildning för att bli ännu bättre och förstå saker ur ett annat perspektiv . om jag gör allt rätt jag kan,  Hur kan det få motsatt effekt? Vill verkligen tro att socialen gör allt för barnets bästa och hjälpa familjen överlag. Men vet inte vad jag ska tycka längre. 

Åh. jag har också hört om lilla hjärtat. 
men det här är frivilligt pågrund av dåligt mående. 
Min dotter är väldigt bra på att prata och visa hur hon mår utåt. hon har alltid gått på BVC och följt sin utveckling perfekt. gått på samma förskola jämt och dom har aldrig nämnt något. Hon får alltid maten hon behöver och kläder. ibland lite bortskämd men? oavsett så ger jag henne allt. Dom har inte ens begärt att träffa mig och min dotter tillsammans ens. Hur vår relation och samspel är. mitt mående har aldrig gått ut över henne på något sätt. hon är det bästa som hänt mig, sätter alltid henne först därav mitt beslut att ta tag i mitt mående, och det kan vem som helst få reda på om man gör en riktig utredning. Jag förstår fullt ut att lilla hjärtat har haft stor inverkan men tycker Inte att alla ska råka ut för det om det faktiskt inte är dåligt i hemmet och att det beror på ens mående, jag tycker att dom ska utreda genomgående och inte bara dra alla över en kant. Väldigt många råkar ju ut för att förlora sina barn in i systemet helt i onödan. jag gör ju rätt som söker hjälp för mitt mående när jag kände att det blev värre. (tänkte jag iallafall)? Men visar sig att det kanske inte var det bästa och att jag som många andra kommer få kämpa med att få hem henne igen. som att mitt mående kommer bli bättre av jag ska sitta i 3 år och kämpa och kämpa. att jag ska leva varje dag i ovisshet om när hon kommer hem. Det är fruktansvärt att sakna sitt barn varje minut, då går det ju över till en annan typ av dåligt mående. Men en sak är säker. jag kommer aldrig ge upp. Oavsett kommer jag tro från botten av mitt hjärta att hon får flytta hem i sommar som det var sagt från början. kanske var därför dom nu vill byta förskola på henne för att dom vet mer än mig, att hon kommer bo där en längre tid. Varför inte säga det direkt isåfall, istället för att dom skyller på att det är för att hon somnar i bilen. 

ge mig lite klarhet så jag slipper leva i ovisshet. 

men är det någon som varit med om detta? Hur tog ni er igenom det..? :( 

Hon bollas inte fram och tillbaka. och det var Soc som sa att jag får hjälp tills JAG mår bättre. Och nej jag förstår att man inte kan må bra över en dag eller ett halvår i detta fall som även där DE sa från början. men ta tag i det mest akuta så att man kan vara en bra mamma samtidigt som man såklart fortsätter med att må bättre med hjälp av olika saker. Det här är något jag haft i ryggsäcken länge och som bara växt och växt tills jag bara ville dö. och då kan jag inte ge allt jag vill till min dotter. Så jag ansåg att det var bäst såhär för hennes bästa. förstår om ni inte förstår. 
för mig var det ett extremt jobbigt beslut men jag var bara tvungen att ta det beslutet så jag faktiskt kan vara en bra mamma och såklart må bättre själv samtidig. ett väldigt känsligt område det här för mig så om ni vill hoppa på mig så tar jag det rätt hårt. Men när jag mådde som värst var detta enda lösningen i mina ögon. det Tar lång tid att läka, men om det tar tio år ska man vara utan sitt barn för det? Jag läker självklart inte helt på ett halvår. Men det mest akuta löser sig och då har man en planering framåt så att allt funkar även med barn. 

Blir mycket text men kan tilläggas att hon har och har alltid haft trygghet hos mig. Det är en jobbig förändring för henne också att bo hos en annan familj ett tag men hur hade det gått om jag väntat ännu längre och tillslut hade det gått ut över henne. hon har sin trygghet hos mig men det blev för mycket för mig tillslut med allt i min ryggsäck, det är ju bpda Som vill samma sak. Hon vill tillbaka till sin mamma och trygghetmen hon har haft sen födseln, och självklart vill jag ha  tillbaka henne oerhört mycket också. Såklart blir den här förändringen ett trauma för henne Som vi också kommer behöva jobba med när hon kommer hem igen. Men just i min situation så hade hon inte heller mått bättre av att se sin mamma må sämre och sämre, vilket också ger trauma. Dilemma. Ofta är det så att om en mår dåligt påverkar det alla runt omkring. Har oerhörd ångest över det men jag vet att jag är hennes mamma och hon behöver mig så som jag behöver henne. Så man fick välja lite pest eller kolera i det läget. Omöjligt att förklara egentligen märker jag nu. Ville inte heller behöva försvara mig, utan ha någon att prata med som kanske gått igen liknande och har någon slags förståelse. Tack