Familjehemsplacerad..

varning för lång text, har Kortat ner mycket ändå.

Jag själv kan börja med att beskriva min situation, har en dotter på 6 år som just nu är familjehemsplacerad pågrund av att jag dippat i måendet och behövde fiska upp mig själv. Mitt mående har jag fokuserat på 100% och börjar redan pussla ihop mig själv. Fått lite av en smäll på käften  nyligen och undrar om det verkligen var det bästa med tanke på hur socialtjänsten verkar vara. I början var det tydligt att hon ska få komma tillbaka så fort jag känner att jag mår så pass bra igen att jag klarar det här fullt ut. Men de senaste mötena pratar dom om 1-3 år(!?!) Måste tilläggas att jag är ensam förälder som fick henne när jag var 16 och redan då hade mycket ojobbat trauma i ryggsäcken. Men puttade undan allt tills det tillslut inte gick längre. Det är SVÅRT att vara ung och ensam mamma. Men trots det skulle jag aldrig vilja ändra något. Jo kanske att jag tog tag i måendet innan hon föddes men tänkte inte så då. Men när jag mår bra eller iallafall okej så kan jag ge henne ALLT vilket jag tidigare gjort. Jag jobbar och har alltid haft eget boende. Visst har jag missat ungdomen en del men för mig gör det absolut ingenting.utan det är endast dåligt mående som har gjort att det behövt bli såhär, så snälla inget om att det är för att jag är ung osv. Skulle inte rekommendera andra att skaffa barn ensam så tidigt ändå men händer det får man göra det bästa av det. 

Nu till att på socialtjänsten verkar det på dom numera som att det inte alls är frivilligt längre och att det kan ta mycket längre tid än jag trott att min dotter får tillbaka sin mamma. Allt gör så ont och att få detta på sig när man faktiskt börjat må bättre känns som att hela världen svartnar framför en. Har inte många att prata med förutom min samtalskontakt inom psykiatrin. Att jag nu gjort det jag trodde var bäst för både min och min dotters framtid slog tillbaka. Jag har börjat med olika mediciner samtidigt som samtalskontakt, men det kan väl inte ha något med något att göra? Medicin är ju bara i början och inget jag kommer ha hela livet. Jag har går även på föräldrautbildning för att bli ännu bättre och förstå saker ur ett annat perspektiv . om jag gör allt rätt jag kan,  Hur kan det få motsatt effekt? Vill verkligen tro att socialen gör allt för barnets bästa och hjälpa familjen överlag. Men vet inte vad jag ska tycka längre. 

Efter händelsen med Lilla hjärtat så har man blivit mycket, mycket mer restrektiv med att flytta tillbaka barn till de biologiska föräldrarna. Tyvärr drabbar det då också föräldrar som skulle fungera bra.

Förmodligen för att man inte kan bolla med ett barn fram och tillbaka för det blir synd om den då, utan man måste vara säker på sin sak.

Man kan liksom inte bara lämna bort det för man mår dåligt och sen poff då ska allt vara bra igen, funkar ju inte så riktigt ur barnets synvinkel. Lär ju bli lagom förvirrat. Men jag fattar ditt tankesätt också. Bra man säger att man inte orkar/kan. Men det där med att få tillbaka det igen när man själv vill, mja ja självklart men kanske inte när som/hur som. De ser ju till barnets bästa. 

Önskar själv att soc hade blivit lite inblandat i min uppväxt, min mamma var då inte stabil. Eller att pappa hade dragit. Men han visste väl att då får ju hon hälften av vårdnaden och då hade det gått åt skogen. 

Pappa har också en mamma som var 16 när han fick henne. Blev nerskickas till familjehem som 5-åring. sen fram och tillbaka mellan de olika familjerna. 

Ja, hur blev han av det. Förstörd. 

Tror det är bättre för barnet att antingen eller, antingen är den med den ena föräldern eller det andra stället. 

Svårt ämne. Men man får ju tänka på båda. inte bara att en förälder vil ha sitt barn. Självklart vill den väl det (förhoppningsvis, verkar inte vara en självklarhet för min mamma skiter fullständigt i barnen?). Men ett barn behöver ju trygghet. Att bli bortlämnad är ju traumatiskt. Om man då bollar fram och tillbaka allt för mycket blir nog inte bra. 

Men försök tänk på dig själv. När du gått klart på psykiatrin och verkligen kommit på fötter, då kanske det är läge att tänka om? Kan tänka mig det är jättejobbigt att hämta men jag tror att de vill låta det ta tid för att se så det verkligen är bra. 

Åh. jag har också hört om lilla hjärtat. 
men det här är frivilligt pågrund av dåligt mående. 
Min dotter är väldigt bra på att prata och visa hur hon mår utåt. hon har alltid gått på BVC och följt sin utveckling perfekt. gått på samma förskola jämt och dom har aldrig nämnt något. Hon får alltid maten hon behöver och kläder. ibland lite bortskämd men? oavsett så ger jag henne allt. Dom har inte ens begärt att träffa mig och min dotter tillsammans ens. Hur vår relation och samspel är. mitt mående har aldrig gått ut över henne på något sätt. hon är det bästa som hänt mig, sätter alltid henne först därav mitt beslut att ta tag i mitt mående, och det kan vem som helst få reda på om man gör en riktig utredning. Jag förstår fullt ut att lilla hjärtat har haft stor inverkan men tycker Inte att alla ska råka ut för det om det faktiskt inte är dåligt i hemmet och att det beror på ens mående, jag tycker att dom ska utreda genomgående och inte bara dra alla över en kant. Väldigt många råkar ju ut för att förlora sina barn in i systemet helt i onödan. jag gör ju rätt som söker hjälp för mitt mående när jag kände att det blev värre. (tänkte jag iallafall)? Men visar sig att det kanske inte var det bästa och att jag som många andra kommer få kämpa med att få hem henne igen. som att mitt mående kommer bli bättre av jag ska sitta i 3 år och kämpa och kämpa. att jag ska leva varje dag i ovisshet om när hon kommer hem. Det är fruktansvärt att sakna sitt barn varje minut, då går det ju över till en annan typ av dåligt mående. Men en sak är säker. jag kommer aldrig ge upp. Oavsett kommer jag tro från botten av mitt hjärta att hon får flytta hem i sommar som det var sagt från början. kanske var därför dom nu vill byta förskola på henne för att dom vet mer än mig, att hon kommer bo där en längre tid. Varför inte säga det direkt isåfall, istället för att dom skyller på att det är för att hon somnar i bilen. 

ge mig lite klarhet så jag slipper leva i ovisshet. 

men är det någon som varit med om detta? Hur tog ni er igenom det..? :( 

Hon bollas inte fram och tillbaka. och det var Soc som sa att jag får hjälp tills JAG mår bättre. Och nej jag förstår att man inte kan må bra över en dag eller ett halvår i detta fall som även där DE sa från början. men ta tag i det mest akuta så att man kan vara en bra mamma samtidigt som man såklart fortsätter med att må bättre med hjälp av olika saker. Det här är något jag haft i ryggsäcken länge och som bara växt och växt tills jag bara ville dö. och då kan jag inte ge allt jag vill till min dotter. Så jag ansåg att det var bäst såhär för hennes bästa. förstår om ni inte förstår. 
för mig var det ett extremt jobbigt beslut men jag var bara tvungen att ta det beslutet så jag faktiskt kan vara en bra mamma och såklart må bättre själv samtidig. ett väldigt känsligt område det här för mig så om ni vill hoppa på mig så tar jag det rätt hårt. Men när jag mådde som värst var detta enda lösningen i mina ögon. det Tar lång tid att läka, men om det tar tio år ska man vara utan sitt barn för det? Jag läker självklart inte helt på ett halvår. Men det mest akuta löser sig och då har man en planering framåt så att allt funkar även med barn. 

Blir mycket text men kan tilläggas att hon har och har alltid haft trygghet hos mig. Det är en jobbig förändring för henne också att bo hos en annan familj ett tag men hur hade det gått om jag väntat ännu längre och tillslut hade det gått ut över henne. hon har sin trygghet hos mig men det blev för mycket för mig tillslut med allt i min ryggsäck, det är ju bpda Som vill samma sak. Hon vill tillbaka till sin mamma och trygghetmen hon har haft sen födseln, och självklart vill jag ha  tillbaka henne oerhört mycket också. Såklart blir den här förändringen ett trauma för henne Som vi också kommer behöva jobba med när hon kommer hem igen. Men just i min situation så hade hon inte heller mått bättre av att se sin mamma må sämre och sämre, vilket också ger trauma. Dilemma. Ofta är det så att om en mår dåligt påverkar det alla runt omkring. Har oerhörd ångest över det men jag vet att jag är hennes mamma och hon behöver mig så som jag behöver henne. Så man fick välja lite pest eller kolera i det läget. Omöjligt att förklara egentligen märker jag nu. Ville inte heller behöva försvara mig, utan ha någon att prata med som kanske gått igen liknande och har någon slags förståelse. Tack

Eftersom du har tagit det väldigt svåra men ansvarstagande beslutet att be om hjälp så förstår jag att tanken på att inte få hem ditt barn enligt plan är fruktansvärt jobbig. Tänk att soc måste ta ansvar nu och se att du mår så bra att du kommer klara av 100% ansvar när du väl får hem henne. Det värsta vore väl om hon får åka mellan ditt hem och olika familjehem i flera år? 

Det är väl en högst rimlig tidsplan. Det handlar ju inte bara om att du ska få hjälp så att du mår bättre, det handlar om att den hjälp du får ska leda till ett varaktigt bra mående för dig och det tar tid. Du behöver också en uppsättning strategier för att i framtiden klara av det du beskriver som dippar i måendet. Sådant låter sig inte göras i en handvändning. Nu får du ha tålamod och förståelse för ditt barns, din egen och för vårdgivarnas situation där mycket måste vara på plats för att både du och ditt barn ska ha de bästa förutsättningar framåt i livet. 

Du skriver själv att du "faktiskt börjat må bättre" - det beskriver en start på något, inte hela förloppet. 

Ja ts... Ta nu detta på rätt sätt, jag försöker inte skuldbelägga dig, men om man frivilligt ger bort sitt barn till soc så hamnar man nästan garanterat i denna sits. Nu kommer du att få kämpa lika hårt som de med tvångsomhändertagna barn, tyvärr. Gör jobbet med ditt eget mående, visa att du är en stabil och stark person. Det är det bästa jag kan råda dig till.

Ja, men det är ju väldigt synd att det ska få vara så. För det innebär ju att föräldrar som är medvetna om att de mår dåligt, och ber om hjälp - straffas för det. Tror du att andra som mår dåligt, och som läser den här tråden, kommer att våga be om hjälp..?

Mitt äldsta barn var frivilligt placerad och han blev varaktigt placerad. 

Om man är så pass dålig att soc kliver in och aktivt placerar ett barn krävs det väldigt mycket dåligt mående. Det handlar inte om att må lite dåligt som en förkylning utan för att ett barn ska placeras krävs det att soc iakttar och ser att mående direkt påverkar barnet.  Man kan ta hand om sitt barn med mat, kläder och rent mekaniskt men att man psykiskt inte klarar av att ge sitt barn det som det behöver och att ens mående i förlängningen blir en fara för barnets egna mående.

Detta är också anledningen till att ett placerat barn inte kommer hem så fort man mår lite bättre efter man börjat medicinera eller går hos kurator etc , för detta är ju bara en behandling av det mest akuta läget. Självklart mår man bättre men det betyder inte att man är friskförklarad och kan ta hem sitt barn. 

Man måste också ta hand om orsaken till att man hamnade så långt ner i måendet från början.  Man kan behöva förändra många saker i sitt liv som tar lång tid, man kan behöva ta avstånd från olika människor,  man kanske måste flytta, man kanske behöver genomgå olika utredningar, man kanske behöver en diagnos,  osv..i mångt och mycket måste man börja om på ett helt nytt liv som varaktigt kan garantera att man klarar av att ta hand om sitt barn och inte hamnar i samma sits igen . Detta görs givetvis inte på ett halvår eller 8-10 månader . Det klarar ingen. 

Ja det finns barn som kommer hem efter några få månader i familjehem men då beror det oftast på akuta praktiska saker som att fly från misshandel,  hemlöshet, flyktingar,  väntar på boende efter tid på behandlingshem osv osv.  Då kan både barn och mamma placeras i jourhem. 

Ett psykiskt mående botas inte på några månader.  Att må bättre betyder inte att du är frisk och kan garantera att du stannar där. 

Ja det är synd, men det är så sanningen ser ut. Tyvärr är det många som drabbas på exakt samma sätt som ts.