Vad får man kräva av tonåringar?

Anonym (trött) skrev 2024-01-19 10:28:37 följande:

Min man sa idag att jag var "för negativ" och borde säga mera positiva saker till vår tonåring.

Jag hade blivit lite sur tidigare för att jag skulle ta is ur frysen men upptäckte att någon (antagligen tonåringen, för vilken vuxen skulle bete sig så?) ställt in isformen TOM i frysen, alltså tagit den sista isbiten och sedan inte fyllt på med vatten. Hen gillar både isvatten och iskaffe. Jag tyckte det var rätt dåligt gjort för att det bara skriker "Någon annan får ta hand om det här, jag tänker inte hjälpa till", och jag tycker det är höjden av lathet OCH att smita undan och låta andra bära tyngre lass. Inte ok.

Vi hade tidigare också haft en diskussion om skärmtider, där tonåringen försöker kringgå reglerna lite för ofta för att tilliten verkligen ska vara där.

Däreot tycker jag min make missat att vi OCKSÅ haft positiva interaktioner, tex en mysig filmstund under samma filt, men han tycker jag borde BERÖMMA tonåringen mera. För mig känns det onaturligt, lite som man pratar till mindre barn. "VAd fint att du dushade efter träningen utan att någon sa till dig! Bra jobbat!"

Maken sa också att jag borde "välja mina strider" - vilket jag redan anser att jag gör. Han vet ju inte vilka saker jag INTE sagt något om? Jag kunde på rak arm lista flera saker som jag INTE kommenterat, bara udner gårdagen.

Han tycker ändå att jag inte "fattar"... Och att man INLAND inte behöver säga till, medans jag ALLTDI säger ifrån, tex om hen itne ställer in sin tallrick i diskmaskinen. Jag troode man ska vara konsekvent? Annars blir väl barn förvirrade? Eller börjar chansa - "kanske kommer jag undan disken idag?Jag skiter i det och ser om något händer!". Är det inte BRA att vara konsekvent?

Nu vill jag mest bara höra input, och goda råd. Hur ska man tänka? Kring krav, kring att "välja strider"?

Man kan kräva saker av tonåringar.
Man får bli adekvat sur över tonåringens beteenden.

Men om man fastnar i en generellt sur, mästrande och uppläxande ton mot sin tonåring, eller vem som hels, då bör man försöka tänka om. Alla relationer behöver en övervikt av positivt för att fungera och även för att det negativa ska få nåt slags bärighet.

Uppenbarligen tycker din man att din ton mot tonåringen är alltför negativ. Om jag var du skulle jag rannsaka det och ta det som en uppmaning att förändra min ton mot tonåringen, inte skylla ifrån mig och försöka rättfärdiga mitt beteende som andra ser som problematiskt.

Och nej, man behöver inte alltid vara konsekvent och säga till för varenda liten grej. Se bara hur du själv reagerar när din man "säger åt dig", det verkar inte alls landa väl hos dig. Och så kan det ju bli för tonåringen när du hugger på minsta lilla.

Anonym (kan)

Fri 19 Jan 11:31

#38

Anonym (Krav) skrev 2024-01-19 11:25:08 följande:

Jag går emot många och tycker att man inte bara kan skylla på hjärnan, trötthet och hormorner och allt annat.

Har själv en tonåring (snart två) och tycker man kan ställa krav på dem. Det fick vi och generationer innan oss.

Vill man ha månadspeng och tillgång till mobiler/tv-spel, ja då får man ställa upp för famijen. Gå ut med hunden "frivilligt", fixa middag ibland till familjen (konservsoppa är fine om man inte orkar mer), fylla på toarullar när det är tomt, se till att tvätten kommer till tvättstugan och kanske självmant slänga in en maskin osv Bakar man med kompisarna så städar man upp efter sig osv.

Jag tycker inte det är okej att sitta flera timmar med mobiler och datorer och sedan bara "glömma".

Nej, de behöver faktiskt göra lite. Det är en familj, en enhet, som bor under samma tak som hjälps åt. Hade det varit fullt med träningar, matcher och prov så är det ju självklart att man fokuserar på det, men när skolan nästan jobbar mer mot att vara läxfri så kan man plocka ur diskmaskinen när man kommer hem innan man sätter sig med tv-spelet i 2 timmar.

Och för den som undrar - jodå, ungarna får både beröm och kärlek.

Men man kan ha det så utan att hålla på och påpeka och tjata om varenda liten detalj. Det låter redan i ditt inlägg som att du har en mycket trevligare grundton med dina barn än vad TS har.

Det är där problemet ligger tycker jag. Ni vill samma saker, men du förmedlar det på ett uppmuntrande sätt som skapar relation, medan TS förmedlar det på ett surt sätt som skapar tråkig stämning i hemmet, till den grad att tom pappan tycker att det är jobbigt.

Anonym (kan)

Fri 19 Jan 11:54

#43

Anonym (Tips från coachen) skrev 2024-01-19 11:42:29 följande:

Din make behöver inte ha åsikter om ditt föräldraskap så länge du inte trycker ner tonåringen och det verkar inte vara det läget. Han skapar bara en dålig stämning om han gnäller på dig.

Så TS får skapa dåligt stämning med sin dåliga ton och påpekande av tonåringens fel och brister. Men maken, som också är förälder till tonåringen, får inte ha synpunkter på sin medförälders beteende, för det kan skapa dålig stämning?

Anonym (kan)

Fri 19 Jan 11:58

#44

Anonym (Lotta) skrev 2024-01-19 11:50:32 följande:

Att välja strider är bra, men har man tex bestämt att alla ställer sin egna tallrik i maskinen så gäller det alltid, då har man valt att ta tallriksstriden. Sen kanske man släpper striden om att ställa skorna i skostället och då släpper man den grejen helt.

Jag berömmer mina barn när de klarat av något svårt. När de gjort vardagliga saker som tex plockat undan (de är yngre än ditt barn) tackar jag dem för att de gjorde det snabbt och utan gnäll.

Sen berättar jag ofta för dem hur mycket jag tycker om dem, helt orelaterat till om de har presterat något särskilt. Tex att jag har så roligt i simhallen med dem eller längtar efter att få mysa på tu man hand framför tv:n på kvällen.

Men hur man säger saker har också betydelse.

Om man bestämt att tallriken ska ställas i diskmaskinen, men någon glömt, låtit bli eller inte orkat. Då kan man välja att säga det på ett grinigt och anklagande sätt, eller på ett mer neutralt sätt som men tjänar som en påminnelse.

Det kan ju faktiskt finnas situationer där det var befogat att glömma eller senarelägga något som man vanligtvis förväntas göras direkt. Och det kan ju hända både vuxna och ungdomar.

Anonym (kan)

Fri 19 Jan 13:11

#59

Anonym (trött) skrev 2024-01-19 12:56:45 följande:

Isbitarna är ju ett exempel... Inget återkommande problem. ENBART exempel på viss tanklöshet som är relevant, eftersom det hände DEN HÄR MORGONEN!

Varför håller du på och tjatar om det så mycket då?

Varför tjatar du och surar över småsaker till den grad att din man måste påtala att du har en tråkig attityd till dina barn?

Anonym (kan)

Fri 19 Jan 13:19

#62

Anonym (trött) skrev 2024-01-19 10:52:13 följande:

För att vara lite negativ.... Vad händer om det inte FINNS fem bra saker att säga en dag, men att tonåringen samma dag är butter och inte ett dugg hjälpsam.

Det är där mitt tänk om att vara konsekvent kommer in, för jag låter inte hen slippa undan disken, även om hen gått till sitt rum och stängt dörrren. Förstår att jag upplevs som tjatig och negativ, men jag har noll lust att själv ta tag i disken, när hen så lätt borde kunna sköta sina saker.

Anonym (trött) skrev 2024-01-19 12:15:05 följande:

Det lustiga var att det bara var maken i köket när jag upptäckte isgrejen. Jag behöver ha med citronjuice i en liten termos, för annars blir min mage sk1t, och den klarar sig itne utan is i. Jag höll på att hacka sönder andra isbitar med en hammare, när jag muttrade lite och sa att vi var tvugna att prata med Xxx IGEN om att man fyller på om man tar det sista.

Så, tonåringen var itne ens där, och jag löste problemet på mitt sätt. Men visst, inför min make lät jag nog irriterad. Massa extra strul, när jag ville komma iväg till jobbet.

Han säger ju givetvis aldrig till vårt barn. Så jag kanske överkompenserar. Det har blivit en ond cirkel.

Och många här verkar ha missat att jag bett om tips, och vill förstå hur man ska ge beröm och komplimanger. Men vår trötta tonåring gör inte mycket, så jag undrar verkligen vad jag ska säga - och så det inte låter typ påhittat " NäMEN braaa gubben! Du torkade dig själv i rumpisen!" liksom?

Ännu ingen som kunnat ge konkreta svar på den frågan : Vad säger jag? Hen sköter skolan bra och träningarna bra, och så vitt jag vet kompisarna bra. Men hur komplimagerar man det?

Det låter som att du har en ganska tråkig syn på både dina barn och ditt eget föräldraskap. Hur är det med relationer för övrigt i ditt liv, har du generellt svårt att se något positivt med andra människor?

Du behöver inte krysta fram ett beröm för något.

Men om saker glöms bort så kan du tex säga: jag fattar att du är trött just nu och har mycket med skolan och allt, men du, glöm inte att ställa i disken när du ätit, det är så trist för mig att mötas av ett berg av disk när jag ska laga middag".

Då bjuder du in till förståelse för tonåringen situation, och delger din egen situation och där nånstans föder man ett tänkande hos tonåringen som innefattar att de inte bara gr saker för att mamma inte ska flyga i taket, utan att de gör saker för att det är mellanmänskligt vettigt. Man bygger relation helt enkelt, istället för att vara en auktoritär despot som förälder.

Och som beröm: jag ser att du jobbar så himla bra med skolan och träningen, vill bara att du ska veta det, att jag ser att du jobbar hårt och det är jättefint"!

Du behöver inte vara i opposition till tonåringen, ni kan vara på samma sida.

Anonym (kan)

Fri 19 Jan 14:54

#76

Anonym (trött) skrev 2024-01-19 14:04:43 följande:

Jag har inga problem med andra relationer. Allt funkar med övrig familj, vänner och på arbetsplatsen. Har inga problem att se positiva saker om människor, även min make och mitt barn.

(Typiskt FL att leta fel på mig...)

Mitt problem är kommunikativt. Jag har varit öppen med det. Det är inte naturligt för mig att säga komplimanger högt. Jag visar både kärlek och uppskattning på andra sätt.

De dagar när min make tycker att fokus har varit för mycket på negativa saker (=att jag uppmärksammar att barnet inte gör the bare minimum som vi kommit överens om) är dock dagar då barnet kanske varit lite tonårsbutter, eller extra ohjälpsam hemma. Och just de dagarna, när det känns som hen är irriterad eller trött (eller bara lat?), och han aktivt inte gjort mycket för familjen så att säga, känns det extra krystat att gå till hans rum för att "säga något positivt". Det känns inte genuint.

Förstår ni nu?

De dagarna som tonåringen varit lite butter är det väl extra viktigt att du säger något vänligt och uppmuntrande? Eller är det bara du som får ha känslor och som ska ursäktas för att "du är som du är", men alla andra ska ändra på sig så att det passar dig?

Tonåringen ska alltså "göra saker för familjen", trots sin trötthet, butterhet (som kanske beror på något som hänt, men som de inte säger till dig), medan du, som är vuxen, inte alls behöver vara nåt extra när du har en dålig dag. Och istället för att trösta och stötta din buttra trötta tonåring så blir du ännu mer negativ de dagarna och spär på ytterligare trist energi till tonåringen.

Så nej, jag fattar inte.

Typiskt dig att bortse från dina fel kanske, i alla fall utifrån hur du svarar i tråden. Du kanske ska jobba lite på din kommunikation istället för att skylla dina tillkortakommanden på andra.

Anonym (kan)

Mon 22 Jan 10:56

#100

Tom Araya skrev 2024-01-20 23:06:14 följande:

Det stämmer till viss del att barn kan uppvisa helt olika beteenden i ett annat sammanhang, sällskap och miljö jämfört med hemmet, men vi kommer inte ifrån att grundläggande fostran får man i hemmet under sin uppväxt och i det ingår att lära sig att ta ansvar och att med arbete, ev pengar mm bidra till att de gemensamma behoven tillgodoses.

De flesta lata tonåringar växer upp och blir ansvarstagande vuxna. Och det kärvs inte en massa skäl och den hårda vägen, tvärtom kan det ge mer effekt att fostra med vänlighet och omtanke.

Vad får man kräva av tonåringar?

INNEHÅLL