Ni som inte skiljde er, trots att ni tänkte det.

Vi träffades som tonåringar och vi fick 4 barn tillsammans.
Efter 15 år kände vi båda ( men mest jag) att vi hade tappat varandra och oss själva på vägen och vi kom fram till att INNAN vi tar steget till skilsmässa behövde vi bo isär för att känna in vad som fattas och vad som skaver och om skilsmässa är det enda allternativet för oss.
Vi hade barnen varannan vecka och träffades som familj ibland på helgerna.
Vi levde så i ca tre år och fann att vi ännu älskade  varandra och att vi har för mycket gemensamt för att skiljas och att tiden vi bott isär fick oss att inse att vi mår allra bäst som särbos.
Nu har vi levt såhär i 14 år och mår bättre än någonsin.

Jepp! 

Vi hade dels försummat oss själva och våra behov och störde oss på många småsaker hos varandra och hur vi ville få saker gjorda vilket orsakade mycket tjat och besvikelser samt våra för höga förväntningar på varandra där ingen ville ge avkall på sitt sätt att leva och att det kändes för svårt att kompromissa i det.

På det här sättet får var och en leva sin vardag efter sina behov och utan krav från den andre på hur saker ska skötas och vi har accepterat att ?hos mig är det si och hos dig är det så?. 

Vi har också mer frihet i att utöva våra olika intressen som vi behöver utan att det stör den andre men Vi planerar ju självklart också gemensamma saker ihop som familj.
Vi har blivit bättre på att kommunicera och värdesätta varandra och båda tar sitt eget ansvar i sitt ? hus?.
Det som skavde när vi bodde tillsammans slipper vi nu reta oss på. 
Kärleken frodas då vi kan lägga mer tid på OSS och barnen men slipper vardagstjat.

Ja egentiden är verkligen GULD värd! 
Vi arbetar även inom väldigt sociala och hektiska yrken så att få rå om sig själv gör oss till bättre partners.
Vem vet,när vi båda slutar att arbeta kanske vi slår ihop oss igen! 

Tror faktiskt att det här kan bli ett nytt sätt att leva på i framtiden?