Ensamhet

Hej,

Detta är anledningen till att min min fru nu valt att gå från mig.
Jag älskar henne över allt annat och befinner mig nog i chock just nu.
Hon säger att hon gett mig hintar men jag har kört på som vanligt och varit positiv och glad.

Jag önskar dock att hon hade förklarat allvaret innan, hade gjort allt jag kunnat för att få henne att må bra och stanna med mig och barnen.

Vi ska gå på familjerådgivning, mest för min skull så att jag kan landa i detta.

Vi har inte bråkat och inte varit otrogna, är inte ovänner och kan prata med varandra, men jag känner mig sviken, liten och ledsen.

Hej,

Jag tror om jag fått veta allvaret tidigare innan hon helt förlorade gnistan så hade jag fått känna mig delaktig på ett annat sätt.
Jag hade få känna att detta är helt upp till mig om det ska bära eller brista.

Så klart för och nackdelar med allt, risken är så klart att jag hade förstört allt igen och då hade hon förlorat egentid och redan kunnat vara iväg.

Å andra sidan så tror jag att om man hade sökt hjälp typ parterapi eller familjerådgivning så hade man ju kunnat sätta upp gemensamma mål som någon utomstående fick vara med och utvärdera och jag tror båda hade kunnat komma till insikt utan att det hade behövt varit så förkrossande jobbigt gör någon.

Hon känner sig ensam för att vi inte heller har pratat med varandra samt att hon har sin familj 2 timmar bort och har haft svårt att hitta nya vänner, vännerna på jobbet räcker inte till tyvärr. 
Jag är väl ingen som älskar att lämna bort barnen bara för att ut och festa.
Däremot har hon alltid haft möjlighet att jag har barnen och själv kunna ge sig ut eller hem till vänner och familj på hemma plan.

Nu har hon börjat öppna upp sig och förklarat alla fel jag gjort och jag förstår ju varför hon känner som gör, men att ändra på det känns ju inte som en oövervinnlig förändring, då det ju inte gör intrång på vem jag är eller mina värderingar..

Tror det är därför jag känner mig så sviken, men jag har lovat mig själv att inte krypa, böna och be.... även om hela kroppen skriker att jag borde.

I stället ska jag visa mig från min bästa sida så att det iallafall inte blir jobbigare för henne.

Tillägg till ovan, var inte rädd för att bli hånad, så kall får man inte vara!! Bara ut med det, minsta tendens till något sådant så är det ju färdiglekt.

Men tror ändå att det är bra om du har en dra åt hel*** plan, så att du bara kan vända på klacken och dra.

Mitt ex sa att det var väldigt förlösande att äntligen fått det ur sig.. och det förstår jag ju om hon mått så dåligt under så lång tid och jag bara har fått lida ett litet tag och helt förkrossad..

Vi har pratat mycket idag och hon sa tidigare att hon kommer vara öppen i parterapin för att se vad som händer med hennes känslor för mig, hon sa att man kan ju inte bara kasta bort 20 år för lätt och att hon inte stängt dörren helt, men hon kommer aldrig vilja bli sambo igen och då inte bara med mig utan inte med någon.
Men var öppen för ett särbo förhållande efter en längre tids utvärdering av parterapin om det skulle ge resultat.

Och visst tänds hoppet något, ju mer jag tänker på det ju mer spännande låter det.
Slippa vardagen och i stället ha något att längta till, kanske ses lite på helgerna, och göra en massa kul saker. 

Ingen som funderar på vem som ska göra vad i hemmet eller natta barn eller gå ut med jycken.

Vi har tänkt oss ett upplägg där jag ska ha sonen och hon tjejerna på heltid förutom varannan helg.

Och hade vi klarat av att hitta kärleken och gnistan igen även om det hade tagit ett år så hade jag lätt flyttat närmare henne så att vi hade kunnat ha barnen varannan vecka i stället. 

Jag är livrädd för att jag inte ska få samma relation till minstingen då vi bara kommer ses varannan helg.

Ja ja det går lite upp och ner nu...gråter konstant när jag är själv. Men gick faktiskt över förväntan på kontoret idag.