Ensamhet

Hej,

Detta är anledningen till att min min fru nu valt att gå från mig.
Jag älskar henne över allt annat och befinner mig nog i chock just nu.
Hon säger att hon gett mig hintar men jag har kört på som vanligt och varit positiv och glad.

Jag önskar dock att hon hade förklarat allvaret innan, hade gjort allt jag kunnat för att få henne att må bra och stanna med mig och barnen.

Vi ska gå på familjerådgivning, mest för min skull så att jag kan landa i detta.

Vi har inte bråkat och inte varit otrogna, är inte ovänner och kan prata med varandra, men jag känner mig sviken, liten och ledsen.

Tråkigt att höra, förfärlig känsla. vad tror du hade varit annorlunda om du hade förstått allvaret tidigare? Vad hade du gjort? vad gjorde att din fru kände sig ensam?

vi har bråkat men det är många år sedan. Det är många år sedan jag slutade prata om hur jag upplever saker eller vad jag har för behov. det blev tydligt på olika sätt för länge sedan att det var inte särskilt intressant. jag har kommit till en punkt när jag vill verkligen inte göra saker med min man, inga semestrar eller utflykter, vi mår bättre när vi gör sånt var för sig. Jag har roligare med mina barn när han inte är med, allt är lättsammare då. 

jag är egentligen rädd söt att ens försöka prata om saker som jag känner, rädd för hur det ska bemötas? Kanske hånas? Förlöjligas? Bagatelliseras? Jag känner mig verkligen obekväm i mitt eget hem.

jag har ingen aning hur min man mår heller egentligeb. om han ens har känslor. Vad han har för drömmar om framtiden osv. Han har gott om hobbys som han gärna får hållas med. 

jag jobbar och tar hand om barn. Vilket jag är tacksam för, har ett jobb jag trivs med och ffa friska barn som är mitt allt. Men jag då?

Hej,

Jag tror om jag fått veta allvaret tidigare innan hon helt förlorade gnistan så hade jag fått känna mig delaktig på ett annat sätt.
Jag hade få känna att detta är helt upp till mig om det ska bära eller brista.

Så klart för och nackdelar med allt, risken är så klart att jag hade förstört allt igen och då hade hon förlorat egentid och redan kunnat vara iväg.

Å andra sidan så tror jag att om man hade sökt hjälp typ parterapi eller familjerådgivning så hade man ju kunnat sätta upp gemensamma mål som någon utomstående fick vara med och utvärdera och jag tror båda hade kunnat komma till insikt utan att det hade behövt varit så förkrossande jobbigt gör någon.

Hon känner sig ensam för att vi inte heller har pratat med varandra samt att hon har sin familj 2 timmar bort och har haft svårt att hitta nya vänner, vännerna på jobbet räcker inte till tyvärr. 
Jag är väl ingen som älskar att lämna bort barnen bara för att ut och festa.
Däremot har hon alltid haft möjlighet att jag har barnen och själv kunna ge sig ut eller hem till vänner och familj på hemma plan.

Nu har hon börjat öppna upp sig och förklarat alla fel jag gjort och jag förstår ju varför hon känner som gör, men att ändra på det känns ju inte som en oövervinnlig förändring, då det ju inte gör intrång på vem jag är eller mina värderingar..

Tror det är därför jag känner mig så sviken, men jag har lovat mig själv att inte krypa, böna och be.... även om hela kroppen skriker att jag borde.

I stället ska jag visa mig från min bästa sida så att det iallafall inte blir jobbigare för henne.

Tillägg till ovan, var inte rädd för att bli hånad, så kall får man inte vara!! Bara ut med det, minsta tendens till något sådant så är det ju färdiglekt.

Men tror ändå att det är bra om du har en dra åt hel*** plan, så att du bara kan vända på klacken och dra.

Mitt ex sa att det var väldigt förlösande att äntligen fått det ur sig.. och det förstår jag ju om hon mått så dåligt under så lång tid och jag bara har fått lida ett litet tag och helt förkrossad..

Stort av dig. Har man kommit så långt som ditt ex gjort så är det nog ingen idé att försöka med något. Sen har man barn är det ju bra om man kan samarbeta. Tufft med sårade känslor, men du verkar ju vara lugn. Tänk om alla uppbrott kunde vara så. Åh, dessa små barn mitt i allt. 

jag önskar jag hade fortsatt vara jag, och fortsatt uttrycka mina tankar och känslor och hade det varit jobbigt så ja, men då hade det väl det. 

jag har verkligen helt tappat bort mig själv. 
undrar om vi ska ge parterapi en chans. 

jag snålar så gott jag bara kan för att ha en dra åt h-vete budget, men det är inte så lätt med lån, höga räntor osv svårt att se att jag skulle få ett bolån i det område vi bor och man vill ju ha så lite förändring som möjligt för barnen

Vi har pratat mycket idag och hon sa tidigare att hon kommer vara öppen i parterapin för att se vad som händer med hennes känslor för mig, hon sa att man kan ju inte bara kasta bort 20 år för lätt och att hon inte stängt dörren helt, men hon kommer aldrig vilja bli sambo igen och då inte bara med mig utan inte med någon.
Men var öppen för ett särbo förhållande efter en längre tids utvärdering av parterapin om det skulle ge resultat.

Och visst tänds hoppet något, ju mer jag tänker på det ju mer spännande låter det.
Slippa vardagen och i stället ha något att längta till, kanske ses lite på helgerna, och göra en massa kul saker. 

Ingen som funderar på vem som ska göra vad i hemmet eller natta barn eller gå ut med jycken.

Vi har tänkt oss ett upplägg där jag ska ha sonen och hon tjejerna på heltid förutom varannan helg.

Och hade vi klarat av att hitta kärleken och gnistan igen även om det hade tagit ett år så hade jag lätt flyttat närmare henne så att vi hade kunnat ha barnen varannan vecka i stället. 

Jag är livrädd för att jag inte ska få samma relation till minstingen då vi bara kommer ses varannan helg.

Ja ja det går lite upp och ner nu...gråter konstant när jag är själv. Men gick faktiskt över förväntan på kontoret idag. 

Skönt att ni kan prata. Viktigt vart det än tar vägen. 

här känns allt nattsvart. Har nästan panik. Ligger vaken hela nätterna, har sedan ganska lång tid nu sovit snitt 3-4 timmar på dygn, det tär på mig. Klarar inte av att tänka en tanke från början till slut.

Jag misslyckas med allt, misslyckad som mamma som fru som dotter som vän. Överväger bara göra slut på allt

Hej!!! När jag läste ditt inlägg trodde hackat det var jag som skriver! 

Tex glad när jag är ensam med barnen och han är borta.  Jag vill inte heller på semester med honom. Ser inte fram emot saker att höra tillsammans utan vill hellre göra det själv eller med någon annan. Är inte sexuellt attraherad heller:/ 
ja vad gör man. 

Jag har känt såhär i åratal fram och tillbaka. 
Han är världens bästa människa men jag är inte kär. älskar dock personen.  HJÄLP
Vill inte förstöra hela familjen. Vi har barn på 19 och 15 år?

skönt att höra att det finns fler, säkert fler än man tror som bara kör på liksom. Alternativet att bryta upp känns för tufft för alla inblandad. men är så orolig att det bästa åren med barnen försvinner i ett sorgligt töcken när vi borde skapa glada minnen. 

varje gång han säger att han ska i väg på ngt känner jag lättnad. Nu ska sommaren snart planeras och vi måste vara lediga tillsammans 

hur länge har ni levt med era respektive? 

20 år ca, jag skrev ovan att jag känner igen mig väldigt mycket. Grubblar och känner såhär i perioder , ofta. 

jag undrar om  jag är knäpp.  Han är ju världens bästa människa.

Känner mig helt förvirrsd. 

Men du tänker att det skulle vara inbillning? Ja, men det går väl upp och ner med känslorna, så är det säkert i de allra flesta relation. Klart man inte kan vara nykär i 20 år. Men han verkar ändå vara en bra man? Han är snäll? Och ni är bra vänner? Men saknar romantik? Hmm, kan ju vara ok om båda är på samma nivå. Ni har ju ganska stora barn nu, hur har de upplevt er relation tror du? 

jag ligger vaken om nätterna och ältar och i natt blir väl inget undantag. Men det leder ju ingen vart. Känner mig så svag som att jag inte kan ta kommando över mitt eget liv och jag vet att det är bara jag som kan göra det. 

Jag har ett riktigt långt förhållande bakom mig. (Jag är man). Det är lätt att hamna i en tristess. Min fd fru hade häst och sånt så hon fick ventilera. Sen var hon/vi ganska aktiva förövrigt utåt. Hade våra "projekt": 
Det jag kan säga helt spontant är att jag tror man måste se på förhållandet på ett annat sätt om det gått många år och vardagen kryper sig på. Vad ska man ha för förväntningar? En given sak är att man inte ska känna sig ensam i förhållandet. Ens partner ska vara ens bästa vän. Sen tror jag man måste rida ut svackorna. Ena partnern kan hamna i en mild depp.period och det ska förhållandet klara tycker jag. 
Sen tror jag på att "ruska om" förhållandet. Börja ha schemalagda samtal där förhållandet diskuteras och hur man mår i förhållandet. Det är en form av parterapi det också. Det är absolut värt att prova.  (Ja, vi provade också...)