Helt slut ensamstående mamma till barn med autism

Mitt äkdsta barn har "bara" nivå 1, och vi hade väldigt mycket stöd av far och morföräldrar när han var liten (pappan jobbade borta upp till 3 månader i taget, var sen inte hemma länge innan han åkte igen) och jag gick endå i väggen.
Jag sörjde otroligt att jag inte fick uppkeva ett neurotypiskt barn. Nör äldsra var 7 blev jag gravid igen, och det barnet är neurotupuskt. Det har både läkt min själ och gjort mig ledsen över äldsta barnets särart. Sen finns ett yngre syskon till, som uppvisar många autistiska drag, men inte nog för att upfylla diagnoskritetium. Det barnet håller på att bränna ut båda föräldrar totalt, och nu finns inte längre far och morföräldrar tillgängliga, och vi är inte berättigade avlastning. 

Jag önskar jag hade tips och råd som skulle ge dig en lättare vardag, men det är dvårt. Det som varit ett stort stöd för mig var en diskusdionsgrupp för NPF-föräldrar, men det funkar ju vara om någon har barnen...

Det barnets diagnos är inget att tvivla på. Varför skulle det utesluta stöd? Det barnet har farföräldrar med soäpecialpedagogisk utbildning. Barnet bor kvar i familjen, med allt det roliga ett autistiskt barn med (som psykologen förklarade det) social utvecklingsstörning innebär. Plus ett neurotypiskt barn som har väldigt kraftiga reaktioner på alla sociala utmaningar pga inlärt från det äldre syskonet. Och ett barn som gränsar diagnoskriterierna. Det finns inget stöd att få från familjen längre, och vi uppfyller inte kraven för assistans eller avlastning i någon form (jag orkar inte överklaga).
Jag har varit utbränd 4 gånger sedan äldsta barnet föddes, men det har alltid kopplats till jobbet och inte gett oss hjälp hemma. När hemma inte funkar så klarar en inte skit på jobbet, så är det bara. Jag är på den nivån att det kändes som semester när jag blev opererad för ett år sedan och måste bli en natt på patienthotell.
Det är jättebra att du skulle klara av vår livssituation utan problem, men det hjälper inte mig.