Hej! Jag är 33år och har äntligen träffat killen som jag vill spendera mitt liv med. Han har en personlighet som jag behöver för att må bra och känna mig trygg. Jag älskar honom väldigt mycket och han gör mig lycklig. Han har ett barn sedan tidigare och detta är nytt för mig. Har aldrig velat träffat någon som har barn sedan innan men i den här åldern så finns det inte så mycket val. Sedan tonåren har jag fantiserat om att få skaffa barn. Få en kärnfamilj. Jag har haft en barnlängtan länge. Men jag har inga egna barn. Jag har haft otur med killar och bara träffat de som behandlat mig dåligt. Tills nu då... Nu till mitt problem. Mig själv. Mina känslor och mina tankar. Jag gillar hans barn. Så det är inte det. Men jag har en stor sorg över hur mitt liv blev. Att jag inte har egna barn än. Att jag nu tillsammans med honom aldrig kommer få en kärnfamilj. Det känns som något har tagits från mig. Jag vet att det är min dröm som försvunnit och att jag måste acceptera att livet blev som det blev. Jag känner avundsjuka på att han har barn. Han har fått uppleva alla höjdpunkter redan. Med någon annan. Hus och barn osv. Jag har inga erfarenheter som han har. Det är en sorg att han redan har upplevt allt och för mig kommer det bli en första gång. Som om allt kommer vara mer spännande och speciellt för mig men inte för honom. Vi pratar om att skaffa barn ihop. Det är en stor sorg för mig att han vet hur det är och att vi inte kommer ha samma upplevelse eftersom han redan gjort allt tidigare. Jag delar med mig om alla känslor och tankar till honom. Han kan förstå mig till viss del. Jag frågar honom om vad som skulle vara speciellt med ett andra barn. Han svarar att få se hans barn bli ett storasyskon. Att han är så stolt över hans barn och att se syskonrelationen. Jag kan inte se något speciellt i detta. Jag kan inte relatera. Dels för hans barn är 10år och sköter sig själv väldigt mycket och vi har inte någon djup relation. Jag har massa speciella saker som jag kommer känna. Allt som han redan känt. Hur ska jag tänka? Hur ska jag omvandla detta till acceptans och en ny dröm för mig? Hur kände ni inför ett andra barn? Var det lika speciellt och spännande som första? Vad för nya första gången upplevelser kan vi för göra till våra? När han redan innan mig haft ett långt förhållande och gjort allting. Jag måste få känna att han har något som är hans första gången upplevelse med mig.... så som han kommer vara för mig i allt. Någon som vet vad dessa känslor och tankar kan grunda sig i? Mitt behov av att få uppleva viktiga saker som en första gång tillsammans med en partner? Kan jag vända mina tankar om kärnfamiljen på något vis? Det känns som bonusfamiljen kommer med så många andra problem. Eftersom han är den enda som har barn sedan tidigare så känns det som om det bara är jag som måste anpassa mig.
