Uppfostra pojkar till empatiska män?

Och jaa - de har en pappa som är väldigt mån om andra människor, det var ett av dragen jag föll för hos honom. Men jag funderar på vad jag som mamma kan göra.

Jag tror också det är viktigt att de får lära känna andra människor som inte är som de själva. Se miljöer och sammanhang som inte är som deras egna. 
Är inte alltid helt lätt att lösa utan att det blir som "turism". Men tror den biten är viktig för att generellt kunna vara empatiska.

Oj vilket fint inlägg, man blir glad! 

Jag tänker att som kvinna och mamma är en viktig grej att du vårdar och tar hand om relationen med deras pappa - det blir senare i deras liv modellen för hur en kärleksrelation "ska" se ut. Där lyckades inte mina föräldrar så bra - de skildes. 

   Sedan vad gäller känslor så är kanske inte alltid det viktiga att man visar känslor utan att man förstår sina egna känslor, förstår att det är OK att ha dem, och agerar på dem där det behövs. 

 Sedan tror jag det är bra att vara medveten om att män och kvinnor hanterar känslor olika. Kvinnor har ofta stort behov av att prata känslor, medan män känner efter, tänker efter och därefter bestämmer hur de ska agera på en viss känsla, alltså inte i stunden utan med eftertänksamhet. 

  Låter som era barn haft tur med sina föräldrar. 

Tyvärr är det skillnad mellan hur män och kvinnor behandlas som vuxna. En man som gråter som vuxen bemöts inte alls på samma sätt som en kvinna.

Det är bra att kunna visa känslor och prata om dom, men man behöver även kunna bita ihop och inte reagera känslomässigt i vissa lägen.

Du kommer inte att bli väl ansedd som man om du är för kinkig, men som kvinna kommer du till viss del undan med detta beteende.

Jag tror inte på någon slags alfahanneuppväxt hos pojkar, men jag tror att det kan vara minst lika destruktivt att hela tiden bejaka alla känslor och uttryck på en nivå som inte kommer att fungera senare i livet. Man behöver även härdas, kunna skämta och att inte ta allt på så stort allvar som man.

Det är en enorm skillnad mellan relationen mor och son, en mor kommer alltid att älska sitt barn. Men när den sonen blir äldre och träffar andra kvinnor kommer kärleken inte att vara ovillkorlig. Det kommer ställas krav.

Den viktigaste förebilden är föräldern av samma kön, så om du har valt en pappa med de egenskaperna till dina söner så är ju sannolikheten stor att de tar efter honom. 

I övrigt tycker jag att det är viktigt att prata om sina värderingar med barnen, nu verkar dina ganska små än, men när de blir äldre kan man ha mer djupgående diskussioner om vad man tycker är bra och dåligt osv. Att uppmuntra barnen att försöka se alla barnen på skolgården, vilka som står själva och inte har någon att leka med till exempel. 

Empati som sådan bör vara utvecklad vid ca 5 års ålder. Den utvecklas hos alla barn som inte har en störd uppväxt eller lider av någon form av annan störning. 

Man ska ju inte glömma bort att det finns inbyggt i unga, att vara lite tvärtemot sina föräldrar. Delar av det är såklart ren frigörelse, runt tonåren. Men att bara gå omkring och vara "god", tror jag inte per automatik ger empatiska barn.
Man ska heller inte glömma bort vänner och samhället i sin helhet. Vi har levt rätt många år där omhändertagande och empati är något gammeldags och fult. Och att vi i nuet har gott om personer som med kraft argumenterar för den absoluta motsatsen till empati. Så att tro att dessa saker inte påverkar, är nog att vara en smula naivt.
Tänker främst för att man inte ska lägga ett ansvar på föräldern den inte helt kan ta.

Tack för svar hörni, redan mkt intressant.

Just skillnader (och likheter) i vad barn får från olika föräldrar tycker jag är intressant. Jag och min man är både lika och olika. Vi är ganska lek-iga båda två och gillar att lägga tid på barnen. Sen är jag nog den mer känslosamma själv av oss, men min man är bättre på att lära känna folk och han är en person som folk snabbt litar på. Han känns stabil och säker i sig själv liksom, vet inte hur jag kan förklara det (blev ju kär i den egenskapen själv, haha).

Men just att hitta balansen där mellan att ha kontakt med sina känslor och inte alltid låta dem helt dominera, det kanske är en bra sak, jag är själv ofta lite väl känslostyrd.

Oftast ät kvinnor mer känslostyrda, och vill dessutom ha en man som inte är det. En kvinna vill ha en man som känns stabil och säker precis som även du har valt.

Om folk uppfostrar sina pojkar till att vara alltför känslostyrda.. hur tror ni själva att dessa män kommer tas emot när dom blir större?

Saken är ju att jag valde min man för att han var stabil men samtidigt omtänksam. Man hör så ofta här på FL om hur män inte har kontakt med sina familjer tex, men där är han helt annorlunda och det är sånt jag tycker är så fint.

Sen är ju ingen perfekt och vi har våra duster med eftersom jag just är mer känslosam och han mer logisk. Men jag vill ju få mina grabbar till att just bli omtänksamma män.

Tänker att det inte alltid vad man är, eller hur något är, utan mer på vad sätt vi filtrerar det hela.
Jag tror inte kvinnor är mer känslostyrda, bara att det kan se lite olika ut, och framför allt uppfattas på annat sätt.
En stor del av vårt politiska landskap är i dag knappast rationellt utan styrs av just känslor. Framför allt rädslor. Samtidigt framställs det som motsatsen. Och många köper det.
Frågan är kanske mer hur en individ, ung som vuxen, kan få tillgång till ett brett register känslor och samtidigt vara medvetna om dessa, för att då kunna hantera olika möten och situationer i livet.

Frågan är om du vill att dina pojkar ska lära sig att leva ut sina känslor eller lära sig att hantera sina känslor..

Jag är kvinna, mamma till bla en son I lågstadieåldern.

Vi pratar värderingar, stopp min kropp, att man hjälps åt i en familj. Att respektera andra, vara en bra kompis. 

Att känslor är ok att få hjälp att sätta ord på dem. På sistone har det funnits behov att diskutera självkänsla en del. Givetvis också att man inte kan agera på alla känslor (tex slåss för att man blir arg, behöva göra saker man inte vill eller inte behöver säga att saker är fula, men det har inte varit stor problem). 
Att vara ?för känslosam? känns som ett icke-problem, särskilt i den här åldern. 

Jag tycker att det viktigaste är att lära sina barn oavsett kön att stärka deras självkänsla, tro på sin egen förmåga,stå på sig,stå upp för sig själv, lita på sina egna känslor ( magkänslan) och att bli självständiga individer.
Det är mycket att ta in men för att klara sig vidare i livet med en god självkänsla är det ändå viktigt att lära sig att lita på dig själv och inte bli överkörd av andra.
Empati lär man sig oftast genom  man själv blir bemött 
när man behöver omtanke och tröst. Hur gör mina närmsta i min omgivning? blir jag lyssnad på eller tas mina känslor flyktigt? Är mina känslor viktiga eller ej?
Självklart handlar det inte om att bli curlad eller att få som man vill i alla lägen. Det viktigaste är att bli lyssnad på och att bli respekterad för att man blir besviken.
Barn märker genast om du säger något du inte står för. Det ger dubbla budskap.
Ni vuxna är barnets viktigaste förebilder kring hur ni hanterar olika känslor och hur de tas emot.
En kram och att visa empati mot sina nära kommer man långt på.

Killar som agerar utifrån sina känslor blir kriminella. kolla på skolskjutningar. Det är bara killar som agerar på sina känslor. Alltid dom som blir mobbade å gråter som barn.  

Eftersom du är en medveten kvinna och dessutom valt en man med bra gener kommer det inte att bli några problem med dina pojkar! Det genetiska arvet är extremt viktigt.
Sen gäller det att leva som man lär, barn är påverkbara och tar efter vuxna mer än både de och föräldrarna vill erkänna. Att ha en bra och kärleksfull relation, inte gräla inför barnen, att behandla andra som man vill att ens barn ska behandla andra, att hålla det man lovar och att ge barnen trygghet genom vissa regler, då har man lagt en god grund. Uppmuntra och berömma utan att curla. Och då behöver man inte tjata så mycket om normer och peka med hela handen för att barnen ska förstå allas lika värde och vikten av empati.

At visa känslor är bra men också att våga stå på sig och hålla på det som är rätt. Inte ursäkta och släta över dåligt beteende som tyvärr många skolledare gör. Sen ska de helst inte umgås med machokillar och inte följa gruppens ledare blint.

En sak som kvinnor kan tänka på är att inte hela tiden anmärka på pojkars utseende, kroppar, och tala om för honom hur han ska vara för att tjejer ska vilja ha honom. Det hjälpte inte mig. Tvärtom. Och jag har erfarenhet av det från min familj. Mamma, släktingar, syster.